Väntan

Ibland blir väntan lång, lite för lång. Blir tristessen för påfallande tar man fram den allestädes närvarande kameran och letar motiv där man sitter eller möjligen står.

Det fanns lite att hämta där jag satt och väntade. Fråga mig inte vad växterna heter då min kunskap i den svenska floran är begränsad. Nåja, några av växterna känner jag igen.

Att det ni ser på bild är en humla respektive en nyckelpiga vet jag, men vad växterna de sitter på heter går jag bet på.

När jag sitter där och väntar kommer den här rackaren krypande på trappan. Jag har då aldrig sett maken till långa spröt och vilken art av skalbagge det rör sig om har jag ingen susning om och där avslöjade jag också min okunskap i den svenska faunan.

Detta fångades under de tio minuter jag väntade.

Det är förstås ingen som undrar vad jag väntade på?

Blodmånen

Blodmånen, eller i väntan på Blodmånen. Visst låter det som titeln på en gammal hederlig B-skräckis?

Någon gammal skräckfilm handlar det inte om, utan om ett naturfenomen som uppenbarar sig med jämna mellanrum. Kortfattat innebär detta att fenomenet bara inträffar vid fullmåne och när solen, jorden och månen ligger i en jämn rad i förhållande till varandra.

Så skedde i fredags när förhållandena var excellenta med en närmast molnfri himmel. Tyvärr befinner sig månen ganska långt från jorden just nu och därför är den lite mindre än normalt. Det märktes i förrgår, men fördelen är att den syns längre på himlavalvet än normalt och den röda färgen syntes i cirka tre timmar.

Fast historien börjar redan vid 20-tiden, när jag började titta på klockan och kastade blickar ut genom fönstret. Genom detta syntes en annalkande solnedgång och varför inte utnyttja dessa timmar till ett annat naturfenomen.

Sagt och gjort. Jag monterade kameran på stativet och gav mig ut i den ljumma kvällen med riktning Lindbacke. Jag han inte riktigt dit innan jag placerade stativet på cykelbanan och riktade in kameran mot skymningen bakom Gumsbacken.

Jag ville inte förlora det vackra skådespel som himlen brukar spela upp. Nu var det ingen panik, då samma himmel skådades från kullarna på Lindbacke.

Naturligtvis hade jag glömt att ladda batteriet till kameran och den visade på ett till 1/3 full kräm. Lite nervös var jag att det skulle ta slut innan kvällens begivenhet visade sig på himlen, men jag kunde inte låta bli att fota den vackra himmel som visade upp sig ovanför Nyköping.

Tiden gick och den gick och det var gott om tid innan månen skulle visa sig. Det var t.o.m. så gott om tid att jag hann leka lite och med leka innebar det självporträtt. Tyvärr var jag ensam, så det blev att ställa in kameran på självutlösning och sedan springa utav bara den för att hinna bli med på bild. Det blev ganska många bilder tagna, men det är inte enkelt att hamna på rätt position i mörkret. Följande tillhörde det bättre exemplen.

Nu hade jag nästan glömt batteriet mitt i all lekfullhet. Fast jag kom på mig själv att spara på batteriet till orsaken varför jag befann mig på Lindbacke sent en fredagskväll i juli. Det här motivet vill jag dock inte missa.

Nu började det samlas lite folk på Lindbacke, både ungdomar, pensionärer och barnfamiljer. Jag ringde frugan och frågade om hon inte ville komma och se skådespelet. Det ville hon och det skulle visa sig vara tur.

Kameran stod placerad, inställningarna var gjorda och nu var det bara att vänta. Frugan hade gjort mig sällskap och vi väntade och väntade och väntade….

Plötsligt utropar frugan ”där” och pekar på ett ställe på himlen där jag inte hade räknat med att månen skulle dyka upp. Det blev att snabbt som attan flytta stativet i rätt riktning. Tyvärr var inställningarna sådana att jag fick göra om dem och det är kanske inte så enkelt att fokusera på en mörk himmel och svart förgrund. Med manuell fokusering och kameran i Live View-läge blev det väl ändå hyfsat till slut.

Det var lite disigt på himlen, möjligen beroende på luftfuktigheten och månen skymtade bara svagt därborta ovan träden.

Jag använde mitt 18-300 mm-objektiv, men inser att den brännvidden inte är tillräcklig att objektivet inte är tillräckligt ljusstarkt för att fånga de där bilderna man ser proffsen fånga. Fast i en renodlad amatörs ögon dög resultaten ganska bra. Jag vet att man gärna ska ha något i förgrunden som ramar in bilder på månar, men när jag zoomade in försvann träden ur bild, förutom den här när jag lyckades så med lite av de mörka träden i förgrunden.

De syns förmodligen inte på bilden ovan, men gör det på originalet som är större i storlek. Jag zoomade in så mycket objektivet tål och fick väl en hyfsad närbild på fenomenet.

Vi stod kvar på plats tills dess att månförmörkelsen var i sin slutfas och månens bana började passera utanför den skymmande jorden.

Det blev en ganska lyckad kväll trots allt. Att kvällen var ljum och underbart skön gjorde inte saken sämre. Som slutkläm tog jag denna bild över industriområdet vid Idbäcken. Plötsligt upptäckte jag en perfekt plats att placera kameran på när man vill ta bilder på….ja, fundera på det ni.

Etapp 44:1

Inläggen från Dalarna är slut och nu återfaller allt till det normala, åtminstone för ett tag.

Fast så normalt kanske det inte var under dagen som detta inlägg speglar. Hör och häpna, vi var ute på vandring som om de vi avverkade i Dalarna inte räckte. På nära håll har vi Sörmlandsleden och en rad etapper med skiftande kvalité.

Sagt och gjort. Vi satte oss på bussen till Oxelösund där vi klev av vid Stenviksbadet. Inte för att ta ett dopp, utan för att ta en promenad ut till Jogersö där etapp 44:1 har sin början. Där tog vi oss ett dopp.

Ska med ens sägas att bilderna i detta inlägg är tagna med min mobil, Samsung Galaxy S7. Säga vad man vill om dagens mobilkameror som utvecklas ständigt, men de är fortfarande långt från en systemkameras användningsområde och kvalitativa slutprodukter. Fast nu var inte bilderna dagens huvudtema, utan vandringen i sig.

I luften cirka 26-27° och i vattnet så där härligt skönt att man nästan vägrade att kliva upp. En vild gissning var 22-23° och inga alger närvarade heller. Allt gott har dock ett slut och efter att ha torkat i solen, intagit en glass från badplatsens kiosk, så började vi vår vandring.

Ni ser på bilden ovan att regntunga moln skymtade i fjärran och vi väntade bara på att de skulle dra in över Oxelösund/Nyköping och ge oss den efterlängtade svalka och väta vi behöver. Kan redan nu avslöja att så aldrig skedde.

Nästa stopp var inte långt borta. Vi stannade till redan vid Danviksbadet där vi åter bytte om till badkläder, tog oss ett svalkande dopp och intog medhavd lunch.

Vi hade fram till nu rört oss i utkanten av Oxelösunds sommarstuge- och finare områden. Nu var det dags att ge sig ut i naturen…

…och det via Träskbacken och Träsket som döljer en gammal och intressant historia.

Här, mitt ute i ingenmansland, har det alltså legat i torp. Genast börjar kvarnarna mala och tankarna for till alla de som brukat torpet genom århundradena och på vilka stigar de tog sig fram och tillbaks? Jag tror inte att närliggande Peterslund och Danvikshagen fanns på den tiden och till Stjärnholm är det en ganska bra bit att vandra genom skogen.

Vandrade genom skogen gjorde vi på en ganska väl upptrampad stig.

Efter ett tag nådde vi åter fram till asfalterade vägar som visade att vi just lämnat Oxelösunds kommun och anlänt till Nyköpings.

Fast i ärlighetens namn vet jag inte var gränsen mellan kommunerna går, för Stjärnholms slott ligger i Oxelösunds kommun och det var dit leden tog oss.

Stjärnholm är ett trevligt och intressant område med mycket historik och byggnader man gärna vill forska lite mer i. Så kanske jag också gör en vacker dag, men den här dagen nöje jag mig med att knäppa av några bilder med mobilen.

Etappen fortsätter via Stjärnholm och bakom de historiska byggnader man aldrig ser från vägarna som passerar utanför området.

Närmare bestämt gick sträckan nu på en längre led där man lagt ett tjockt lager med fint grus. Givetvis arrangerat med tanke på de ryttare som motionerar sina hästar.

Säkert ett trevligt och skonsamt underlag för hästar, men för vandrare ett tämligen tungt sådant. 100 kilo Stefan sjönk ned en bit i gruset för varje steg som kändes sugande och t.o.m. den betydligt lättare frugan tyckte det var tungt. Naturligtvis gick vi fel p.g.a. en ganska dålig markering där vi egentligen skulle svänga av. Det blev säkert 1 kilometer extra och det på den kanske mest sugande delen av hela etappen…

På bilden nedan ser ni hur de regntunga molnen släpper ut sitt vatten, men inte över vår del av Sverige.

Nu fortsatte vi vår vandring genom väldigt varierad terräng och det kändes stundtals som om vi gick i en cirkel. Det gjorde vi nästan, för etappen tar vandrarna förbi Lötängen, över TGOJ:s banvall…

…och ut mot vägen mellan Arnö och Bränn-Ekeby. På den går etappen cirka 1 kilometer innan man svänger av och genom en åker. Det ställe på etappen där ansvariga för sträckan lagt ned minst jobb med att röja. Några hundra meter genom ganska högt gräs innan man åter når skog.

400 meter från den asfalterade vägen ligger den finaste rast- och övernattningsplatsen som jag sett på mina vandringar på Sörmlandsleden, Kvarndammen. Uppbyggt kring en gammal damm finns både vindskydd som lämpar sig för övernattning, eldstad och t.o.m. attiraljer man kan använda för matlagning. Dock inget vatten i den numera snustorra dammen.

Nu blev det en väldigt lång sträcka genom skogen, där man bl.a. passerar i närheten av Björshults motorbana och avfallsanläggning. Detta förstod aldrig vi och trodde att det gröna när vi skymtade bakom en kulle var ett badmintonnät som någon satt upp vid en sommarstuga där ute i skogen. Det var alltså nätet som omgärdar motorbanan och det vet vi nu.

Snart kom vi dock fram till ett område där vi kunde lokalisera var vi befann oss. Ärila golfbana.

Vilket av hålen vi passerade vet jag inte, men ni skymtar lite vatten i mitten av bilden. Gissa vad man längtade efter just då, vid just det tillfället? Precis, ett svalkande dopp…

Nu går inte etappen längs med golfbanan, utan viker av in mot skogen igen och det till man kommer fram till Nävekvarnsvägen som man passerar och fortsätter genom ny skog. Många är vi som passerat här med både bil, motorcykel och cykel. Hur många känner till att man just då passerar en intressant punkt i Nyköpings historia?

Nej, kunde tänka mig det. Fast det gör man, ty hit sträckte sig havet förr och här bodde människor på dåtida öar redan för 3 000 år sedan. De har haft sina gravplatser på den ås man vandrar genom och namnet Örsta har man fått från en gård som stod här på medeltiden. Det finns tydligen en liten avstickare från etapp 44:1 där man går runt de 56 registrerade fornlämningar man hittat. Den såg aldrig vi, men jag vet inte om vi hade tagit den ändå.

Resten av sträckan är inte så mycket att orda över, men snart anlände vi till Ärila golfklubbs byggnader. Därifrån går etappen mot Ryssbergen där vi hade ett givet mål. Nämligen att fylla våra tomma vattenflaskor. Det gjorde vi och stötte här på de enda vandrare vi såg under dagen. Några tyskar som satt vid en lägerplats och åt mat. Om de gått samma led som oss vet jag inte, men det är alltid trevligt att se turister som hittat till allt det vackra och intressanta som vårt land kan erbjuda. När de med ett leende på läpparna vinkar och säger ”Hej” på bruten svenska blir det extra trevligt.

Med fyllda vattenflaskor vandrade vi vidare och detta förbi fågeltornet vid Svandammen. Vägen dit var avstängd för trafik och vi såg att det också satt band med varningsskyltar vid spången som leder ut till tornet (som egentligen inte är ett torn, utan en plattform). Jag var här i våras och kunde då konstatera att träspången genom det spännande området var allt annat en fräsch och förhoppningsvis har man stängt av för ett renovera den.

Nu var vi på hemmaplan igen. Etappen går över träbron som leder över Kilaån och här har vi gått många gånger. En trevlig promenad som jag kan rekommendera.

Nu vet vi inte om vi var etappen trogen. Man kan gå antingen höger och komma till Lindbacke som syns på bilden ovan eller till höger så att man passerar Kastalen och vidare ut på väg Bergshammarvägen.

Vi tog den sistnämnda vägen och hamnade så småningom på gång- och cykelbanan till Gumsbackens köpcentrum.

Det blev en härlig dag och en relativt spontan sådan. Svalkande dopp i härligt varma vatten, promenader på stigar där vi aldrig gått, lite svensk historia, trevligt samtal med sommarstugeägare, lite motion och förhoppningsvis något kilo lättare. Allt detta på denna semesters sista dag.

Ja, som ni förstår är inlägget inte dagsfärskt. P.g.a. de många inläggen från Dalarna ligger jag lite efter i tid. Etapp 44:1 avverkades för exakt en vecka sedan.

Hur långt vi gick? Cirka 2 mil, inklusive sträckan från busshållplatsen i Oxelösund till Jogersö. Hur lång tid det tog? Cirka 7 timmar, inklusive två bad och matrast.

 

Tour The Dalarna – dag 6

Så kom den, sista dagen på vår rundtur i Dalarna.

En sista bild på Gopshusgården…

…och en spegelblank Spjutmosjö…

…fick bli vårt avsked för den här gången. Inte helt omöjligt att vi återvänder för nya äventyr framöver.

Resan hem var varm och tempmätaren i bilen visade 30°. Tänker inte orda så mycket om den, då det blev en ganska lång transportsträcka där åtminstone jag hade svårt att hålla ögonen öppna, åktrött som jag alltid är. Nej, jag körde inte.

Ett kort stopp hos frugans familj i Insjön, ett besök på Leksands knäckebrödsfabrik där vi handlade lite gott till hemmet och en lunch i Hedemora.

Det var allt, innan vi gjorde ett längre stopp i ett sommarvarmt Strängnäs. En vacker stad man besöker alldeles för sällan.

Vi tog en fika på den oerhört charmiga Grassagården som ligger i gamla delen av Strängnäs. Rekommenderas varmt, inte minst för oss Nyköpingsbor som uppskattar Café Hellmans.

Jag har inga bilder från just caféet, men ni kan läsa lite om det här. Som sagt, ligger det i den mycket charmiga delen av Strängnäs…

…där vi började en kort promenad.

Värmen var påtaglig och för varje öppet uteställe suktade jag allt högre efter en stor och kall….gissa, men det börja på Ö och slutar med L.

Med dessa ord avslutas inläggen från Tour The Dalarna, en väldigt trevlig och innehållsfull vecka med idel nya intryck och möten.

Nu tillbaks till vardagen och när ni läser detta, jobbet…

Tour The Dalarna – dag 5

Det har vid det här laget blivit många vandringar på vår tur till Dalarna, samtliga av skiftande karaktär. I det här inlägget får ni ta del av den längsta som gick på klassisk mark.

Förmiddagen ägnade vi oss åt…ingenting…på riktigt. Vi slöade och förberedde oss inför det som komma skulle. En av ägarna till Gopshusgården svängde upp på gårdsplan vid lunchtid och skjutsade oss de 15 kilometerna till en ort alla Vasaloppsåkare och de som följer tävlingen på TV känner igen.

Evertsberg, en liten by med drygt 240 invånare som lever upp en vecka varje år. Det var här vår promenad inleddes. Tanken från början var att vi skulle inta vår lunch i ortens bygdegård tillika restaurang, men efter att ha googlat och frågat några boende på orten på vår resa upp till Idre, fick vi insikten att man stängt verksamheten. Ytterligare ett bevis på att inte hela Sverige tillåts leva.

Därför tyngde vi ned våra ryggsäckar med medhavd matsäck.

Det var cirka 25° när vi inledde vår promenad och en ganska behaglig temperatur att vandra i. Spåret leder vandrarna i utkanten av byn där man bl.a. passerar kapellet som uppfördes under de första åren på 1500-talet och byggdes ut under 1700-talets första hälft.

Byns vägskyltar har sina namn på både svenska och den lokala dialekten älvdalska som talas av runt 2 000 personer i trakterna.

Man passerar också vyer som TV-kamerorna väljer att undvika när skidåkarna sveper förbi bygden. Ännu ett bevis på den svenska landsbygdens död. Övergivna hus och överväxta trädgårdar.

Det blev en väldigt lättgången första etapp. Mestadels grusväg och väldigt plant, omgivna av ömsom skog och myrmark där hjortronen växte i mängder. Vi plockade inga, men lät oss väl smaka.

Det var så lättgånget att jag hann experimentera lite med kameran. Bilden nedan är inte ett facit av trötthet eller en dålig kamera, utan ett facit av en relativ lång slutartid där kameran rörs sakta uppåt. En illusion av hur Vasaloppsåkare/vandrare kan känna sig när tröttheten sätter in?

Snart var vi framme vid vårt första riktiga stopp. Uppmärksammade läsare kan här ana sig till hur långt vi gått.

Axikojan vid den lilla Axiå där en av övernattningsplatserna är belägen. Här står en gammal skvaltkvarn (mindre kvarn för malning av säd mellan kvarnstenar) som rustats upp till ett fint skick.

Här intog vi vår lunch (rostbiff, potatissallad och ett par kalla) under en himmel som var härligt blå och en temperatur som fick svetten att lacka. Skönt att vaska av sig i det lite kyliga vattnet som rinner nedför ån.

När vi sitter där kommer två vandrare gående från samma håll som oss. De berättade att de kom från Uppsala och att de startat vid Berga by några dagar tidigare. De skulle vandra hela sträckan Sälen – Mora. De visade också med sin berättelse något som kanske avskräcker många vandrare. Inte bara livsmedelsaffären i Evertsberg har slagit igen, det har också den i Oxberg som är nästa etappmål. Det innebär att vandrare inte kan köpa förplägnad längs vägen, utan måste göra alla inköp innan avfärd. Givetvis ett stort minus och som sagt, kanske något som avskräcker.

Sanningen är att detta par vi mötte var de enda vi stötte på under alla dessa timmar. Däremot var det fler cyklister som passerade oss från bägge håll.

När vi sitter och intar vår lunch, hör vi hur det mullrar från ganska mörka moln uppåt Idrefjällen. Det var under de förutsättningarna vi fortsatte vår vandring. Vi hann inte långt innan regnet kom och personligen kändes det skönt med denna svalka…vilket inte alla i trion tyckte…

Regnet upphörde efter cirka en halvtimme och snart var vi framme i Oxberg, en by med cirka 140 invånare. Strax intill Oxbergs kapell med anor från 1730-talet satt vi oss och drack kaffe. Det ska också tilläggas att vi strax innan Oxberg tog oss upp för de berömda Lundbäcksbackarna, vår vandrings enda egentliga utmaning. Det var här Sven-Åke Lundbäck gjorde sitt ryck när man vann 1981 års Vasalopp med cirka två minuters marginal.

Här hade vi ett samtal med en ortsbo som ingav hopp. Det talas mycket om landsbygdsdöden och visst är den under ständig utveckling/avveckling, men den här mannen visade att det faktiskt finns hopp. Han själv var i 50-års åldern och kom ursprungligen från Borensberg i Östergötland. Han hade flyttat upp till området med sin familj och en av hans söner hade dessutom köpt en kåk i närliggande Björnarvet och denna östgötska familj visar att människor faktiskt vill bo på landsbygden. Det är bara upp till riksdag, regering och kommunpolitiker att skapa förutsättningar för detta.

Oxbergs by är kuperade och vandringsleden tog oss uppför sluttningen och förbi en av de kontroller där Vasaloppsåkarna stannar till för lite blåbärssoppa och annat gott.

Från Oxberg till Gopshus är det bara några kilometer. En ganska lättgången sträcka som vi avverkade utan stopp och visst var det en välkommen syn när Gopshusbacken skymtade mellan träden.

Strax innan byn Gopshus stannade vi vid en skylt där man kan läsa lite om dess historia. Vad det står på denna tänker jag inte tala om. Ni får själva läsa när ni gör samma vandring som oss.

En dusch, lite mat och några kylskåpskalla drycker så var man snart människa igen. 19 kilometer avverkade vi och den exakta tiden minns jag inte, men tror det rörde sig om sex timmar. Inte viktigt i sig då vi inte tävlade mot någon eller oss själva.

Nu var inte vandringen slut för min del. Hela veckan intalade jag mig själv att gå en bit uppför Gopsberget för att ta bilder på den magnifika solnedgång som vi sade godnatt till på kvällarna. Den kvällen blev den sista.

Typiskt nog var vädret inte det optimala för storslagna solnedgångar, men molnen på himlen gjorde det inte mindre spektakulärt.

Väl nere i vandrarhemmet hälldes resans sista glas vin upp på verandan och den timmen vi satt där får avsluta detta inlägg.

Det här blev också sista kvällen på Goshusgården. Tour The Dalarna – dag 6 kommer att handla om hemresan, inte desto mindre intressant.