Tour The Dalarna – dag 4

Dag fyra på vår tripp i Dalarna ägnades förmiddagen på hemmaplan och hemmaplan i det här fallet är Gopshusgården. Lite med tanke på gårdagens sena middag där färsk potatis, sill, diverse tillbehör och givetvis den obligatoriska snapsen ingick.

Fast varför sitta hemma och slöa när möjligheterna finns runt hörnet. I det här fallet den 2,8 kilometer långa Linnéstigen som likt Vasaloppsspåret passerar Gopshusgården.

2,8 kilometer är givetvis ingen match för vana vandrare som vi alla tre är och en kort sträcka jämfört med andra vandringar på den här resan. Fast ibland luras man av avståndet. Hur som helst begav vi oss in på spåret som börjar enkelt bland blåbärsris och höga träd. Plan mark i början med en ganska snäll stigning efter några hundra meter.

Fast den snälla stigningen avlöstes snart av betydligt brantare sådana. Vi fick snabbt upp flåset och det var inte utan att tankarna förde mig och frugan tillbaks till byvandringarna i italienska Cinque Terre. Stigningen uppför Linnéstigen är inte lika lång som de uppför bergen i Toscana, men lika brant. Så brant att man har satt upp ett rep som hjälp att ta sig upp.

Väl uppe på toppen av stigningen befinner man sig högst upp på det 460 meter höga Gopsberget och utsikten därifrån är nästan lika storslagen som från topparna i tidigare nämnda Cinque Terre. Här syns Hökberget som ligger cirka 5 kilometer bort och bakom kan man skymta kyrktornet i Mora och Orsasjön. Här vilade vi ut några minuter.

Vill man nu gå uppför ett berg, måste man givetvis gå nedför samma berg. Linnéstigen fortsätter från toppen av Gopsberget och nedför Gopshusbacken. Här får man en lika magnifik vy, men över den lilla byn Gopshus och Spjutmosjön.

Efter vandringen runt Linnéstigen bar det av ned till den lilla badplatsen, eller rättare sagt bryggan, i nederkant av Gophus. Nu skulle det badas i det djupa och mörka vattnet.

Som alltid när kroppen är ordentligt uppvärmd är det första sekunderna innan man hoppar i de svåra. Det var inte så att någon av oss sprang ut på bryggan och kastade sig handlöst i. Nej, lite tveksamma kliv nedför stegen, lite ojande, men sedan var vi i och det var härligt uppfriskande.

Eftermiddagen kom, men tro inte att vi tillbringade den i ryggläge med varsin bok i handen. Nej, nu var det nya upptäcker som gällde. Fast först en lunch i Orsa innan vi åkte norrut och svängde av allfartsvägen för en några kilometer lång resa in i de mörka skogarna.

I dessa mörka skogar ligger två sevärdheter som vi förvisso besökt vid tidigare resor till Dalarna, men som vi ville uppleva ånyo. Första anhalten var…

…Storstupet.

Storstupet är en kanjon längs Ämåns väg mot Orsasjön. Bergväggarna runt kanjonen består av  röd sandsten, rödbrun porfyr och gråsvart diabas. Ovanför Storsupet passerar Inlandsbanan på en smal bro som invigdes 1902. Bilden ovan är tagen från den och så här den ut i närbild.

Här var vi lite busiga, men till vårt försvar satt det ingen skylt från det hållet vi kom.

Ganska branta och smala stigar leder besökarna ned i kanjonen där man har en vy över både fors, flottningsrännan och järnvägsbron.

Några kilometer ytterligare in i skogen ligger nästa besöksmål, nämligen…

…Helvetesfallet.

Även Helvetesfallet är en djup kanjon som bildats av Ämån. Väggarna runt vattnets färd är 30 meter höga och även här kan man se spår av dåtidens flottningsrännor. Lite långt ned ja.

Annars är skogen runt Helvetesfallet lika intressant om man hyser intresse för vår svenska flora. Skogen är orörd och inhyser en rad ganska ovanliga växter som exempelvis tuvbräcka och skogsklocka. Några sådana förevigade jag inte, mest för att jag inte vet hur de ser ut. Jag har bara läst som det heter, men klickar ni på länkarna kan ni se bilder på de bägge växterna.

Nej, vi satt mest och njöt av ljudet från porlande vatten och den härliga utsikten.

En lite bökig stig ned till fallet och givetvis en lika bökig väg tillbaks.

Från skogarna norr om Orsa for vi sedan vidare för en eftermiddagsfika som vi tänkte ta vid det mycket vackert belägna fiket Älvhöjden i Skattungsbyn. Bara för att upptäcka att det var stängt. Tillfälligt eller inte vet jag inte, men här kan man både se bilder och läsa att man stängde 2014, men beräknade öppna igen 2015…vilket kanske aldrig skedde. Det är några år sedan vi var här sist.

Det blev istället en fika i den pittoreska byn Furudal. En liten by med cirka 400 invånare, men som har både en stor livsmedelsbutik, en närbutik, cafe, restaurang, högstadieskola och ishall! Många mindre orter i Nyköpings kommun skulle nog gråta av lycka om de hade det som lilla Furudal har. Läs mer om byn här.

I nästa inlägg få ni mer av…häpp…vandringar. Denna gång i längre etapper och i klassiska spår.

Tour The Dalarna – dag 3

Förra året var frugan och jag upp till Idrefjällen för att titta. Det blev en tripp att minnas, vilket ni kan se i blogginlägget jag skapade då. Vi valde att gå ett par kilometer från parkeringen och upp på berget och upptäckte där att man kunde ta bilden ända upp. Det var molnigt och dimmigt när vi kom upp, men vi valde att med våra vardagskläder ta en kort promenad runt fjällen då vi efter 1 kilometer överraskades av regn. Därifrån och till bilen i foten av berget var det alltså 3 kilometers promenad i hällande regn. Ja, vi blev blöta…

I år tänkte vi ta revansch. Vädret visade sig från en betydligt bättre sida. Nu var vi också bättre förberedda och klädda för en vandring i fjällen. Det var förutsättningen när vi rullade från Gopshus och norrut.

Det var en sträcka på cirka 14 mil med ett varierande landskap som passerade revy. Den enda större orten mellan Gopshus och Idre är Särna och det var en ganska sorglig syn med stängda butiker, förfallna bostadshus och ”Till salu”-skyltar med jämna mellanrum. Desto trevligare var det att stanna intill vägkanten vid Åsens kraftstation. Vyn över vattnet gav en liten försmak av det som komma skulle.

Vi anlände så småningom till Idrefjällen och topparna Nipfjället (1 191 m.ö.h.) och Städjan (1 131 m.ö.h.).

Det är faktiskt tredje besöket här. Förutom förra årets minnesvärda besök, var jag med kommunen när de besökte Idre för ett antal år sedan. Då gick vi från en annan plats och avslutade där vi nu började vår promenad.

Den här gången tog vi bilen hela vägen upp till startområdet och passerade därför ”Trollpunkten”, en liten punkt på vägen upp på fjället där det skapas en illusion av att bilen rullar uppför backen trots att det bär utför. En ganska häftig och märklig känsla som ni absolut inte får missa om ni gör ett besök här.

Det var många besökare som passade på, allt från friskusarna som knatade iväg med god fart till pensionärerna som bara tog en fika vid borden i foten av fjällen. Här var barnfamiljerna och här var det utländska turisterna. Nedan ett bildspel på de otroliga vyer vi fick förmånen att ta del av.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tro nu inte att vi hade fått nog av vackra vyer och vandring.

Nej, på hemvägen svängde vi av och körde drygt 2 mil genom en tillsynes ändlös skog. Slutmålet besökte jag och frugan för många år sedan, medan svågern gjorde sitt första besök i…

Området är värt ett besök. Det finns förstås en cafeteria och toaletter, men det är knappast därför man beger sig hit. På området finns ett Naturum som beskriver naturen och djuren på plats. Både älg, björn, lo och varg kan skådas om man har tur/otur, vilket vi inte gjorde. Här finns urskogar, världens äldsta träd och spår efter ett oväder som sägs vara det värsta på 1 000 år. Ni kan läsa mer om detta på nationalparkens webbsida.

Den största attraktionen och den alla besökare drar sig mot, är Sveriges högsta vattenfall. Njupeskär med sina 93 meter. Nedan ett bildspel från fallet och vägen dit.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blev en lång dag med många promenader i ett landskap vi sörmlänningar inte är vana vid. Väl hemma i Gopshus dukade vi bordet med sill, färsk potatis och nubbe. Onsdagen stod för dörren och med den fler vandringar, fast beskedligare….trodde vi.

Tour The Dalarna – dag 2

Måndag och första dagen vi vaknar i Gopshus. Mulet väder, en behaglig temperatur och på väderapparna varnas det för regn. Som gjort för den bilresa runt Siljan vi planerat in före avresan från Nyköping.

Vårt första stopp blev Siljansfors skogsmuseum som vi passerade på vägen upp till Gopshus. Ingen i sällskapet hade tidigare besökt området och vi tog beslutet redan då att vi skulle stanna till här. Så gjorde vi och detta innan café och utställningarna inomhus hade slagit upp sina portar.

Vi kunde ändå gå omkring i området och det var en trevlig upplevelse som jag rekommenderar om ni är i trakterna. Området i sig var från början ett järnbruk som var i drift mellan åren 1738 och 1876. Idag finns bara den stora masugnen kvar och det är den man ser från vägen. Längre in i området finns rester kvar av andra faciliteter som användes tiden det begav sig. Utöver dessa har man fraktat hit byggnader, maskiner och annat som använts till skogsavverkning genom åren och är man intresserad av svensk historia och kultur är det intressant att vandra omkring på området och tänka sig tillbaks i tiden. Nedan ett bildspel av något man kan se (klicka för större bilder) och under den en länk till museet där du kan läsa mer.

Siljansfors skogsmuseum

Vi åkte vidare och nu började det droppa så sakteliga från himlen. Ett ganska behagligt väder att åka bil i, men visst hade man hoppats på en klarblå himmel för att göra de vackra vyerna mer rättvisa. Man kan inte få allt i livet, då hade jag inte bott i Nyköping och jobbat på ABB. Vi svängde in på den vackra Sollerön där vi tog en efterlängtad fika i Hembygdsgården.

Vi besökte denna för många år sedan och då passade vi på att utforska området lite mer. Bl.a. gick vi den utstakade Kulturstigen som leder besökarna genom ett forntida vikingalandskap med runstenar, gruvor, gravplatser, boplatser, offerkällor m.m. En rundtur jag starkt rekommenderar.

Nu blev det bara en fika, en billig och god sådan i cafeterian som är inhyst i den låga Krångstugan från 1800-talets början. När vi sitter där kommer ett ungt par från Tyskland in. De frågar personalen om sevärdheter, små vägar och pittoreska byar och visst är det kul när turister intresserar sig för vår svensk historia, landsbygd och inte bara det som erbjuds i våra större städer.

Solleröns hembygdsgård

Efter fikapausen for vi ned till den lilla byn Bengtsarvet för att titta på Ångbåtsbryggan.

Även denna lilla oansenliga brygga har sin historia. Den gamla bryggan revs förvisso 1968 och med den försvann en del historia. Förr lade både gods- och passagerarfartyg till här, men idag är det bara de två ångbåtarna Gustav Wasa och Engelbrekt som lägger till med turister ombord.

På den här sidan kan man se många gamla och härliga bilder från Sollerön, inklusive Ångbåtsbryggan.

Från Sollerön åkte vi tillbaks till Mora för att därifrån åka de vackra småvägarna till Rättvik. Byar som Färnäs, Nusnäs, Garsås, Vikarbyn och Sjurberg passerade utanför bilfönstret. Små och pittoreska ligger de vackert framför Siljan. Det tråkiga med dessa små vägar och alla små orter är alla dessa ”till salu-skyltar” och övergivna hus som står intill vägkanten. Urbaniseringen och landsbygdsdöden slår till över hela Sverige.

I Rättvik ser det inte likadant ut. Som vanligt lite kaos på genomfartsleden och mycket folk i rörelse. Vi svängde ned på parkeringsplatsen intill sjön och begav oss till restaurang Sjövillan för att inta lunch.

Efter maten gick vi ut på Rättviks kanske störa turistattraktion. Långbryggan som byggdes 1895 för att ge plats åt ångaren S/S Rättvik (trafikerade Siljan 1895-1950) som lade till här. Eftersom det är oerhört långgrunt på platsen tvingade man angöra en lång brygga och den mäter hela 628 meter.

Från bryggan har man en bra utsikt över stan och även bort mot kyrkan med sina anor från 1200-talet.

Fast finare vyer över Siljan och Rättvik skulle vi få på nästa stopp. Aha, Vidablick tänker ni. Nej, där har vi varit så många gånger så vi valde istället att åka upp till Rättviksbacken. Här ligger en fin anläggning där man kan utöva många aktiviteter ni kan läsa om här. Den mest kända är rodelbanan som slingrar sig nedför sluttningen.

Nej, vi åkte den inte. Frugan var intresserad, men valde ändå att avstå. Fast nog var hon sugen allt…

Från toppen har man en fin vy över Siljan och Rättvik och den var minst lika magnifik som arrangemangen nedanför.

Det enda utstakade mål för dagen var Insjön där vi skulle hälsa på frugans dotter och familj. Innan vi åkte dit svängde vi av huvudvägen och åkte mot Tällberg. En smal väg som leder trafikanterna genom små byar och vackert landskap. Även här har landsbygdsdöden slagit till och vägen kantas av många övergivna gamla hus. Byn Tällberg är i sig en turistattraktion som drar mängder av turister. Den ligger oerhört vackert på en höjd med en bedårande utsikt över Siljan. Ni kan läsa mer om byn här och se vackrare bilder än mina. Värt ett besök.

Det mulna vädret höll i sig, men regnet hade åtminstone upphört när vi for från Tällberg, via Leksand och till Insjön.

I Insjön vankades det hallonplockning, fika och lek med barnen.

Från Insjön åkte vi längst den andra sidan av Siljan. Inte lika befolkad, men minst lika vacker som den andra. Det fanns inget planerat stopp på vägen, men vi svängde upp till Åsens fäbod som vi besökte för många år sedan. Härifrån är utsikten magnifik, inte minst från vandrarhemmet som ligger högst upp i området.

Ni ser på bilderna att vädret hade förbättrats. Borta var regnet och de dystra molnen. Av den anledningen ville vi få en ännu bättre vy över Siljan och därför svängde vi upp på Gesundaberget några kilometer bort. Tyvärr har man stängt av för biltrafik, så vi kom inte så högt upp att man kunde se sjön långt där nere. Att gå upp för berget var inte aktuellt, men tanke på den långa dagen, stelheten efter många timmar i bil och vad som komma skulle.

Vi åkte därför vidare mot Gopshus där vi åt en bit mat och såg från verandan hur solen sänkte sig över byn.

I nästa inlägg blir det riktiga vyer från högre toppar än Gesunda och Rättviksbacken.

Tour The Dalarna – dag 1

Vi firade årets midsommar i Dalarna och knappt hann vi hem förrän vi åter styrde kosan till detta vackra landskap. Den här gången för att tillbringa många mil till fots och i bil.

Det blev en händelserik och intensiv vecka med många intryck och härliga möten. Jag tänker sammanfatta de sex dygn vi var på resa i kronologisk ordning och inleder idag med resan upp.

Tidig söndagsmorgon, närmare bestämt 06:30, rullade vi ut ur Nyköping med riktning Gopshus. Det var jag, frugan och svågern som packade bilen full med utrustning för både bilåkande, vandringar och annat som hör en dylik resa till. Vädret var så där sommarhärligt som årets sommar bjudit alla oss som valt att inte resa utomlands.

Första stoppet blev i Fagersta och den välskötta hembygdsgården i Västanfors.

Vi anlände lagom till att caféet öppnade och satte oss ned på uteserveringen där vi smidde lite planer inför veckan.

Vi hann inte utforska hela området då vi hade en tid att passa (återkommer till detta), men Västanfors hembygdsgård sägs vara ett av norra Västmanlands mer besökta turistattraktioner. Förutom att man samlat på sig äldre byggnader (som Tovastugan i Nyköping) som soldattorp, arbetarhem, storstugor och annat som för besökarna bakåt i tiden, finns här också ett museum tillägnat författaren och skådespelaren Rune Lindström. En av de femton slussarna i Strömsholms kanal finns också i anslutning till området och vill du läsa mer inför ett eventuellt besök kan du göra detta här.

Hela området längs med med Strömsholm har en historia som få områden i Sverige kan mäta sig med. Små bruks- och gruvorter ligger som på pärlband och lockar besökare i tusentals varje år. Nu var detta inget vi hann med på denna resa, utan vi svischade förbi på vår tur längre norrut. Fast går man in på den här länken inser man snart att ett besök i området står på en framtida agenda.

Resan fortsatte och strax innan Grangärde stannade vi till för att ta en bild som kom att sammanfatta mycket av veckan. Den fantastiska vy man ofta passerar utan att stanna, Minningarna.

Det blev ett kort stopp innan vi for vidare mot dagens egentliga mål. Vansbro och Vansbrosimmet.

Frugans dotter och en väninna till henne avslutade Tjejklassikern i och med detta lopp. Precis som Vasaloppet har Vansbrosimmet utvecklats till något betydligt större än ursprunget. Under veckan som går arrangeras hela åtta olika tävlingar i olika längder. Tjejklassikern simmas 1 kilometer och i årets lopp var 2 351 tjejer anmälda, 2 199 fullföljde. Snabbaste tjej tog sig den 1 kilometer långa banan på 10:54 minuter och den som simmade långsammast kom i mål på 54:45. Ni förstår av dessa tider att elitsimmare samsades i vattnet med renodlade amatörer, vilket också syntes på tekniken hos de som simmade förbi oss.

Efter simningen och lite hyllningar till dagens hjältar, gick vi en bit upp i Vansbro och tog en fika på Vansbro konditori som finns med i White Guide. Inte svårt att förstå varför då själva konditoriet är trevligt och det som erbjuds gästerna inte går av för hackor. Veckan till ära serverade man annat gott, Vansbrosimningsbakelsen (chokladmazarinbotten, exotisk curd, nougatkrisp, vit chokladmoussé), men man kunde också äta en fotbollsvm-bakelse eller smaska på en BjörnSkifs-bakelse. Värt ett besök, jag lovar.

Mätta och belåtna for vi vidare genom Dalarna för att någon timme senare stanna till för ett besök hos några bekanta i Mora och därefter göra en del inköp till veckan. Två mil efter Mora ligger en grusväg vi lärt känna allt bättre.

Vi var åter i Gopshus för att under dessa sex dygn inkvartera oss på Gopshusgården. Trötta efter den långa resan och alla upplevelser, orkade vi inte mycket mer än att äta och ta en kvällspromenad ned till Spjutmosjön som ligger alldeles intill byn Gopshus. En fråga vi ställt oss själva många gånger är om det fortfarande går några tåg på järnvägen som korsar byn? Vi har varken sett eller hört några under alla de gånger vi bott på Gopshusgården. Svaret fick vi av ägarna till vandrarhemmet. Det går faktiskt godståg som transporterar främst spån och andra förnödenheter till de större orterna längre upp i landskapet, fast de går väldigt sällan.

Hur som helst går spåret på stundtals ganska spektakulära sträckor, som på denna banvall rätt över Spjutmosjön.

Mörkret började sänka sig och de allt tätare molnen gjorde sitt till. Något bad var inte att tänka på, utan under en annalkande skymning begav vi oss upp till vandrarhemmet för en god natts sömn.

Resan fortsätter i nästa inlägg.

Manipulation 2

Dags att åter förvandla en tråkig och ointressant bild till något mer spännande.

Den här bilden av en nattfjäril som lyckats sätta sig fast mellan glasrutorna i ytterdörren är väl inte särskilt spännande eller intressant, eller..?

Fast med hjälp av Photoshop och en timme framför datorn kan man förvandla bilden till en scen från en egentillverkad målarateljé. Photoshop är som sagt inte bara bra när man vill göra förbättringar av tämligen misslyckade foton. Man kan också låta fantasin spela ut. Här kan du förövrigt ladda ned och prenumerera på programmet.