Det här inlägget innehåller inte många ord. Det här inlägget innehåller bara bilder på några av de små man möter på sina promenader.
Platserna där bilderna är tagna är skogen intill Dammgruvan, motionsspåret vid Ryssbergen, den smala vägen till Lilla Kungsladugården, Gamla Oxelösund, Lindbacke och Ripsa.
Så avslutas inlägget med ett något större djur, fast ändå litet.
En av min och frugans promenadvägar är runt fälten vid Lilla Kungsladugården. En behaglig sträcka som känns landsbygd, trots att motorvägen syns och hör hundratalet meter bort och trots att sträckan går precis i utkanten av stadsbebyggelse.
Fram till i våras var sträckan lite längre, då man kunde ta sig över järnvägen strax nedanför Minninge gård, förbi kraftverket och upp i skogarna mot Nya kyrkogården. Ett arbete vid kraftverket har tyvärr omöjliggjort en övergång och man får istället ta den smala grusvägen strax bortom gården, så att man istället hamnar vid garagelängorna vid Hemgården.
Nåväl, vill man gå en längre sträcka kan man ta sig hela vägen till ett gammalt pumphus intill järnvägen och sedan samma sträcka tillbaks, innan man viker av på den smala vägen intill gården. Bra när man strax gjort 2/3 av stegtävlingen som fortfarande pågår.
Just den här sträckan går genom öppna landskap, är cirka 1 km enkel väg och bjuder på ännu mera landsbygd. Går man den fram och tillbaks kan också mycket ske vädermässigt. Så skedde denna dag.
På vägen bort mot pumpstationen syntes bara enstaka fluffiga moln på himmelen.
Visst jag inte bättre skulle man kunna tro att ett fordon brakat rätt in i stolpen, men vinkeln bedrar.
Jag gick ändå bort till pumpstationen och på vägen tillbaks förändrades himmelen och den gjorde det snabbt. Mörka moln drog in från söder och det kändes som om regnet hängde i luften. Något regn kom aldrig, men det mörknade fort när de tunga molnen tornade upp sig. Så mörkt att en svartvit bild över de öppna landskapen gjorde sig bäst.
Tänk att det ändå är något visst med svartvitt.
Det gäller att smida medans järnet är varmt. Det gäller att cykla när cykeln ändå är uppvärmd och innan den blir stulen. Har ännu inte smält att min förra blev stulen utanför lägenheten. Grrrrr…..
Tredje semesterdagen, andra långturen och den här dagsturen landade i….
Just det, vår lilla granne Oxelösund.
Sanning o säga brukar jag ta cykeln dit någon gång per år, företrädesvis sen vår eller sommar. Oxelösund är en stad som dragits med och fortfarande dras med ett dåligt rykte. Till viss del förtjänar man detta, till viss del är ryktet oförtjänt.
Oxelösund har inte samma historik som den större grannen Nyköping och heller inte de historiska byggnader som bär på både spänning, tragik och romantik. Fast det finns pärlor även i denna lilla kuststad.
Som exempelvis Gamla Oxelösund.
Gamla Oxelösund nämns i böckerna redan på 1530-talet då lotsar var bosatta i området. Oxelösundet kallades platsen och vid sekelskiftet 1700-1800 uppfördes här små lotsstugor som omgärdade en lotsstation som hade byggts betydligt tidigare. Alla dessa byggnader är idag rivna, vilket många säkerligen tycker är synd idag.
Det finns dock en liten bebyggelse idag, pittoresk och vacker jämfört med stans mer moderna delar.
Mest känd är kanske Villa Mästerlotsen som byggdes 1870 som sommarbostad åt grosshandlarfamiljer från Nyköping, då under namnet Bergshyddan.
Byggnaden var länge rivningshotad, men lokala och starka krafter såg till att den renoverades och restaurerades till sitt ursprungliga skick. Idag kan man hyra Villa Mästerlotsen för konferenser, dop, bröllop m.m. När man ser denna pittoreska och underbara skapelse, kan man inte låta bli att tänka framåt då alla dessa eldsjälar inte längre lever och den yngre generationen saknar allt intresse för vår historia och kultur. Det är nog tyvärr så att Villa Mästerlotsen och många liknande byggnader som denna och platser som Gamla Oxelösund kan vara ett minne blott om ett par generationer. Sorgligt…
Det är inte bara byggnader som påminner om en svunnen tid, här finns också ett litet museum jag kan rekommendera. Det hade inte öppnat, men jag har besökt det vid ett tidigare tillfälle, så det gjorde inte så mycket. Ett antal gamla attiraljer kan man också beskåda i utomhusmiljö, som denna vagn…
…som står på berget precis ovanför Gamla Oxelösunds kanske mest kända och populära plats. Oxelö krog.
Tyvärr var jag så tidig på min runda att krogen ännu inte öppnat. Jag måste erkänna att jag kände ett sug efter deras räkmacka och en iskall öl, framför allt det sistnämnda. Det är nästan så jag fortfarande känner suget där jag sitter framför datorn och författar detta inlägg. Har ni inte varit här, åk hit för guds skull.
Redan på 1670-talet omnämns en krog på platsen. Den byggnad som ses på bilden ovan uppfördes dock först på 1770-talet och är en av områdets äldsta. Byggnaden har också en historia som gästgivargård, bygdegård och bostadshus för både lotsar och fiskare. Sedan 1967 äger Oxelösunds kommun byggnaden och arrenderar idag ut den till den berömda caféverksamheten.
Mot nya mål i den lilla staden och en av de mest besökta platserna.
Femöre.
Bor man i Nyköping, vill bada och sola på klippor, finns egentligen bara Stendörren och Femöre att tillgå. Kan därför te sig märkligt att Nyköpings kommuns reklam i broschyrer och annonspelare utropar stan som en kuststad, illustrerat med bilder av människor som badar just från klippor. En liten fals marknadsföring kanske…?
Dagen till ära var jag ensam längst ute vid klipporna. Nja, inte riktigt ensam. En herre i min egen ålder var före mig och försökte leta efter en plats i lä från den lite kyliga vinden. 20° i luften, en lite för stark vind och upptornande moln inåt land avskräckte förmodligen många från att ta sig hit. Mannen som jag växlade några ord med gav snart upp och då satt jag där ute alldeles ensam och filosoferade om livet och hur jag skulle lägga upp inlägget du just läser. Min medhavda matsäck intogs här och mina intentioner var aldrig att vare sig sola eller bada, utan att göra Oxelösund med min kamera.
Båtar, stora som små, passerade utanför klipporna. Som denna till synes väldigt avslappnade kvinna som med en kaffemugg i handen styr in mot Oxelösund hamn. Tack för zoomobjektiv.
Jag var inte här så länge, utan fortsatte min färd mot andra mål på Femöre, som…
Ovan ser ni en av tre tornpjäser som uppfördes på platsen under 60 och 70-talen när ryssen utropades som ett hot. Om denna pjäs kan man läsa följande.
Nu tänker jag skämmas lite. Strax nedanför pjäs 1, ligger själva fortet. Den 3300 m² stora anläggningen med dess 450 meter långa tunnlar är öppen för allmänheten sedan 2003 och jag som älskar såna här platser har ännu inte varit här. Ser ni hur jag rodnar? Nej, det gör ni förstås inte, men ni kan tänka er synen. Skamligt, lika skamligt som jag aldrig besökt Nyköpings gästabud.
Fast på väg till tornpjäsen mötte jag en guide och ett sällskap på cirka 20 personer som precis hade inlett eller var på väg att avsluta sin tur i och omkring anläggningen. Kul att se hur intresset för denna turistmagnet håller i sig och hur åldern på gästerna varierade från yngre tonåringar till gråhåriga pensionärer.
Fortsätter man stigen förbi fortet kommer man till en av Oxelösunds mest fotograferade byggnader.
Fyren som står framför Fyrvaktarbostaden.
Säg den Nyköpings- eller Oxelösundsbo som inte sett denna i olika varianter? Själva fyrplatsen stängdes 1974, men bostaden och den mindre fyrbiträdesbostaden kan idag hyras för 1100 respektive 600 kronor/dygn.
Lite historik finns också här. På 1400-talet utfärdade dåvarande kung, Erik XIV, ett löfte till traktens fiskare att de tilläts fiska strömming mot att de höll lots när konungens skepp skulle passera. Inga incidenter finns att rapportera, så fiskarna skötte säkert sina åtaganden till belåtenhet. Däremot rapporteras om en förlisning i mitten av 1800-talet, när en segelskuta gick på grund och sjönk precis utanför Femörehuvud.
Från Femöre cyklar jag bakvägen längs en stig och hamnar vid hamnen.
Oxelösunds hamn är en s.k. djuphamn och kan därmed ta emot de största fartygen som bär sin last på Östersjön. 16,5 meter har man mätt upp.
Vid platsen där jag tog bilden ovan, finns ett annat landmärke. Den 14 meter höga och 16 ton tunga Ståltheten.
Om denna skulptur finns det många åsikter och de spänner över ett ganska brett spann. Jag har min, men den håller jag för mig själv. Skulpturen som stod färdig 2001 är skapad av en dåtida bekant, Jessica Fleetwood, född och uppvuxen i Oxelösund.
Här ute ligger också den populära hamnkrogen Sailor, delikatessbutiker, båtbutiker, uppläggningsplatser för både fritids- och fiskebåtar och annat som hör till en riktig hamnstad.
Min tur till den lilla grannstaden närmade sig sitt slut, men inte ett besök i Oxelösund utan att komma hem med en bild på…
…den spektakulära S:t Botvids kyrka. 1957 invigdes själva kyrkan och det 24 klockor stora klockspelet som ni ser mellan pelarna invigdes 1969.
Det finns förstås saker jag missat, men som ni inte ska missa när ni besöker Oxelösund. Jogersö, Skärgårdsvåfflan, Boda Borg, småbåtshamnen med restaurang Läget m.m.
Oxelösund har sitt rykte och staden lär få leva med det. Oxelösund är också en liten stad med spännande industrier som SSAB, hamnen och allt som rör sig kring fiskeindustrin. Det finns också mysiga bostadsområden som Danvik och inte bara förortsliknande betongklumpar som Ramdalen och Frösäng. Precis som i Nyköping byggs det också nytt, framför allt kring kanalen. Oxelösund som dragits med vikande befolkningssiffror ser nu en vändande trend och det är positivt. I Nyköping är de ansvariga på väg att bygga bort småstadscharmen, i Oxelösund behövs nybyggnation för att skapa charm.
Två grannstäder, två olika lotter.
Två långa cykelturer på tre dagar började nu kännas i vissa utvalda kroppsdelar. På vägen hem tänkte jag göra ett litet stopp, just i syfte att befria valda kroppsdelar från en upptornande smärta. Stoppet tänkte jag skulle bli vid en liten pärla på vägen mellan Nyköping och Oxelösund, men nej…
Molnen inåt land blev både tätare och mörkare, så det blev att bita ihop och ta sig den dryga milen till hemmet. Lite smärta i onämnbara kroppsdelar, men jisses vilka rekord jag slagit i ABB:s pågående stegtävling under min första semestervecka.
Nästa vecka har frugan och jag hyrt bil och på nåt vis känns det skönt.
Under varje semester brukar en dag ägnas åt en lång cykeltur i vår kommun, inte sällan kring trakterna av orten där jag växte upp, Tystberga.
Gårdagen bjöd på ett perfekt cykelväder. Runt 20°, mulet och relativt vindstilla. Frugan jobbar ytterligare en vecka, så jag lämnade t.o.m. klockan hemma då inga tider behövde passas. Redan vid 8-tiden klev jag in på Frejs bageri och inhandlade matsäck i form av dryck, baconbaguette och småkakor. Morgontemperaturen (16°) skulle säkert avskräcka många från att ge sig ut i linne och korta cykelbyxor, men personligen var det en perfekt inledning på turen.
Det var ingen särskilt häftig trafik och tur var väl det då vägen jag cyklade är i avsaknad av cykel/gång-väg, är ganska smal och saknar marginaler invid dikeskanten. En och annan bil blåste dock förbi, liksom enstaka tyngre fordon.
På vägen mot slutmålet tänkte jag tyst för mig själv hur själva landskapet i Nyköpings kommun är tämligen oförändrat jämfört med när jag var barn. Kommer du utanför centralortens gränser är det precis som om tiden stått still. Något överdrivet kanske, men många av er vet vad jag menar. Urbaniseringen och utvecklingen har många sidor. Vissa gillar det, andra gör det inte. Jag tillhör nog den senaste kategorin och menar att en kommun inte bara består av en centralort där allt ska ske.
En konsekvens av kommunernas bristande intresse för landsbygden kan man skönja på den sträcka jag cyklade. På vägen mellan centralorten och slutmålet passerade jag inte mindre än tre numera nedlagda lanthandlar, Ånga, Helgö och Nynäs. Nu kanske ni anar var jag hamnade på denna dagsutflykt.
Just det…
Stålhästen och jag stannade till vid ett av Södermanlands många slott, Nynäs. Slutmålet var det nu inte riktigt, men bra nära.
Själva slottet har fotograferats från alla de fyra väderstrecken, också av mig. Inte lätt att därför ta bilder som sticker ut, men det är heller inte syftet. Jag föredrar att dokumentera mina äventyr och berätta lite om platserna jag besöker.
Lite kort fakta om slottet som ligger i utkanten av Nyköpings kommun och inom gränsen för Tystberga församling. 1650 uppfördes slottet av Erik Gyllenstierna, friherre och riksråd (kunglig rådgivare) på tiden det begav sig. Sedan 1984 är slottet i Sörmlands landstings ägo och inventarierna ägs av Statens konstmuseer. Den stora trädgården på vänster sida om slottet anlades först i början av 1800-talet efter att ett berg sprängts bort.
Fast nog är slottet vackert, vilka vinklar man än väljer.
Nu är ju Nynäs slott inte bara slottet. Här finns prunkande grönska som bl.a. inramar de få statyer slottsträdgården bjuder på. Det känns ändå som att våren och den tidiga sommaren är bättre perioder för de som älskar blommor. Det kändes helt enkelt lite utblommat, om nu inte torkan gjort sitt till.
Intill slottet ligger Orangeriet som öppnades 1907. Byggnaden har idag en restaurang med fokus på ekologiskt och närodlat. I en av flyglarna finns också en trädgårdsbutik med ett sortiment som skiljer sig lite från många andra.
Bakom slottet ligger det gamla bränneriet som idag inhyser ett vandrarhem.
Brännvinsbränneriet byggdes 1801 och ligger vackert vid Rundbosjön. Har svårt att se många vandrarhem i Nyköpings kommun som har ett vackrare och mer historiskt läge.
Bakom vandrarhemmet ligger den s.k. ”arbetarstan” med sina statarbostäder som idag används som både permanent och fritidsboende. Just att det är permanenta boenden gör att det sällan är populärt att besökare spatserar kring i området. På andra sidan slottet finns numera också bostäder, inhysta i det gamla mejeriet och här kan man också se ett f.d. rökhus och en smedja. Samtliga dessa byggnader syns på bilden nedan.
Vid slottets parkering ligger Oxstallet, Fähuset och logen. Dessa innehåller idag utställningar, café, butik och barnvänliga utrymmen.
Nu har jag inte räknat upp alla gamla byggnader och dessa användningsområden. Svinhuset, snickeriet, kastellet, kvarnen m.fl. Om dessa och de jag nämnt kan ni läsa mer om här.
På den här sidan kan ni se bilder ur kommunens gamla arkiv.
Kul att se så många besökare på slottet. Fördelen med lite mulet och svalt väder är att både lokalbefolkning och turister upptäcker annat än stränder och glassbarer. På bilarna som stod parkerade intill slottet kunde man läsa registreringsskyltar från Tyskland, Belgien, Danmark och Norge. Kul.
Nu finns det också en historik i området runt slottet. Att läsa alla informationsskyltar är mumma för oss som gillar lokal historia och livet i vår kommun långt innan vi föddes. Den här skylten står exempelvis intill vägen precis när man svänger av kustvägen mot slottet.
Kanske svårt att läsa texten, men det låg en skola här. Storängsstugan där elever i årskurserna 1 och 2 gick. De äldre barnen fick gå i Tegelkällan som ligger ett par km från denna plats. Storängsskolan lades ned 1939 och Tegelkällan 1945. Bilden ovan hittar jag inte i bildarkivet, men väl denna bild på Tegelkällan från 1900-talets början.
Storängsstugan kan ses från kustvägen och jag ville se den, fota den och kanske rent av gå in i den. Jag gillar gamla miljöer som bekant. Jag cyklade en smal väg och tänkte på dåtidens elever som fick gå hit från bostäderna i området. Skillnad det mot dagens mobilbundna ungdomar som gnäller om de inte får skjuts några hundra meter till skolan. Väl framme vid skolan och med kameran i högsta hugg, upptäcker jag att det sitter folk i trädgården framför skolan. Den har gjorts om till fritidshus, så där rök denna möjlighet att kliva in i en gammal skolbyggnad från sekelskiftet 1800-1900.
Vidare mot slutmålet passerade jag flera passager till Sörmlandsleden. Bl.a. kan man ta en fin och välskött promenad från Sandviks bad och hela vägen till Nynäs slott. Rekommenderas, inte minst för de vackra landskap man passerar.
Vad var då slutmålet. Jo, detta…
Nynäs brygga, ett av de kustnära områden jag som barn besökte med mina syskon och föräldrar. Det är några år sedan nu och mycket är sig likt idag. Bryggorna med sina båtar exempelvis.
Båtarna som lägger ut mot det för dagen lugna havsvattnet.
Nynäs brygga är också en av Nyköpings få iordninggjorda havsbad. Här kunde man se skillnad nu jämfört med då. Man har slagit gräs, huggit ned träd och gjort det väldigt fint och gemytligt. En klar förbättring mot när jag som liten plaskade runt i vattnet. Som tonåring höll man till på bryggorna och dök på de mest spektakulära sätt för att imponera på tjejerna.
Dagen som var ganska mulen fick uppenbart människor att ägna sig åt annat. Jag var faktiskt helt ensam på stranden och såg när människor gick förbi mot sina väntande båtar. Vad är då bättre än att ta årets första dopp.
Ingen direkt värme i vattnet, men fullt baddugligt. Det kom lite folk senare, men då hade jag torkat och var på väg hem igen.
Den lite vitsige hade nu sagt att det är idioti att cykla 7 mil för att ta sig ett dopp. Till dem kan jag säga att ni inte vet vad ni går miste om när man sitter på en cykel och upplever landskapet närmare än då man sitter i en bil med bilstereon på för fullt. Dessutom kändes bra att komma hem och inse att man bränt ett antal kalorier på sträckan Hemgårdsvägen – Nynäs brygga, för att inte tala om allt det kulturella man upplevt.
Skymningen sänker sig över Nyköping och solen kastar sina sista, värmande strålar på de byggnader som inte skyms av huskroppar och vegetation. Enstaka flanörer ses vandra hemåt genom ganska folktomma gator. Vi som bor i Nyköping vet att sommartid är lika med hamntid. När det är liv och rörelse i hamnområdet, är det nästan dött i centrala stan. Ett fenomen jag vid flera tillfällen försökt förklara för turister, såväl svenska som utländska.
Min semester börjar nu, samtidigt som andra våndas över att deras är till ända. Det man tyvärr missar är de ljusa kvällar som blir allt mer kortlivade och det går fort när det väl vänder.
Hur som helst är Nyköping minst lika vackert när solen går ned, som när den står mitt på himlavalvet.
Bryggeriet som ni ser på bild, är en av stans mest kända byggnader. För er som eventuellt är utsocknes, följer här en kort information.
På området där dagens byggnader ligger, låg mellan 1280 och mitten av 1500-talet ett franciskanerkloster. Dess källarvarv sträcker sig fortfarande under området och har till och från varit öppna för allmänheten. Tyvärr har jag själv aldrig besökt dessa, men det skulle vara oerhört intressant.
Själva klostret revs så småningom och ingen känd verksamhet påbörjades här förrän mitten av 1700-talet då ett färgeri upprättades. Den nuvarande byggnaden är från 1829 och dess yttre är i det närmaste intakt.
I början på 1880-talet började man bygga ett bryggeri, som sedan togs i drift 1885. Nyköpings bryggeri som det kom att heta, var en sammanslagning mellan Gribergs bryggeri och Lindebergs ångbryggeri. Verksamheten pågick fram till 1969 då bryggeriet köptes upp och lades ned.
Bilder från tiden när det begav sig kan ses här.
Idag är Bryggeriområdet en kulturförening där konstnärer har sina ateljéer, där utställningshallar finns och ett o annat evenemang arrangeras.
