En av min och frugans promenadvägar är runt fälten vid Lilla Kungsladugården. En behaglig sträcka som känns landsbygd, trots att motorvägen syns och hör hundratalet meter bort och trots att sträckan går precis i utkanten av stadsbebyggelse.

Fram till i våras var sträckan lite längre, då man kunde ta sig över järnvägen strax nedanför Minninge gård, förbi kraftverket och upp i skogarna mot Nya kyrkogården. Ett arbete vid kraftverket har tyvärr omöjliggjort en övergång och man får istället ta den smala grusvägen strax bortom gården, så att man istället hamnar vid garagelängorna vid Hemgården.

Nåväl, vill man gå en längre sträcka kan man ta sig hela vägen till ett gammalt pumphus intill järnvägen och sedan samma sträcka tillbaks, innan man viker av på den smala vägen intill gården. Bra när man strax gjort 2/3 av stegtävlingen som fortfarande pågår.

Just den här sträckan går genom öppna landskap, är cirka 1 km enkel väg och bjuder på ännu mera landsbygd. Går man den fram och tillbaks kan också mycket ske vädermässigt. Så skedde denna dag.

På vägen bort mot pumpstationen syntes bara enstaka fluffiga moln på himmelen.

Visst jag inte bättre skulle man kunna tro att ett fordon brakat rätt in i stolpen, men vinkeln bedrar.

Jag gick ändå bort till pumpstationen och på vägen tillbaks förändrades himmelen och den gjorde det snabbt. Mörka moln drog in från söder och det kändes som om regnet hängde i luften. Något regn kom aldrig, men det mörknade fort när de tunga molnen tornade upp sig. Så mörkt att en svartvit bild över de öppna landskapen gjorde sig bäst.

Tänk att det ändå är något visst med svartvitt.