Etikett: lilla kungsladugården

Spring i benen

Stefan4 kommentarer

”Spring i benen”. En rubrik med dubbla betydelser. Spring, eller vår på engelska, kännetecknade den gångna helgen och spring i det här fallet kan också innebära de långpromenader jag tog under dagarna tre.

I fredags slutade jag jobbet redan vid 9:30. Motivationen är just nu lika med noll och därav är det inte svårt att ta ut alla komptimmar jag har innestående. Det var vår i luften, om det nu inte vore för den infernaliska vinden som piskade upp grus och nedfallna löv längs vägen hem.

Det blev bara att komma hem, byta om till mer lediga kläder, så kameran över axeln och ut på promenad för att hitta våren.

Första anhalten blev den klassiska entrén till Blommenhof. Ni vet den grusbelagda trappa som går från Blommenhovsvägen och upp mot hotellet. Där i slänten försökte blommorna leta sig upp ur marken, men det hade inte riktigt tagit sig.

Det ska sägas med en gång att jag är lika dålig på blommor som jag är på andra växter, men jag tror ni skådar embryot till krokusar på bilden ovan. Dessa växte hursomhelst på skuggsidan, men bara några meter upp i slänten hade solen hittat och här växte denna lilla blomma, vars namn jag inte har en susning om.

Mitt emot växte en blomma t.o.m. jag vet namnet på, snödroppen.

Intill fasaden var dock planteringarna fyllda med utslagna blommor. Krokusar i den svenska flaggans färger och så en liten rackare som någon av er säkert kan namnet på. Jag vet inte.

Från Blommenhof gav jag mig ut på motionsslingan som går runt i den lilla skogsdungen. Jag hade inte förväntat mig några vårtecken i denna skuggiga del av Hållet. Möjligen hade jag hoppats få se någon vårfågel, men de hördes bara ute bland träden. Längst in på spåret syntes fortfarande spår av vintern. Lite is på den leriga stigen och några snöfläckar utmed densamma.

Jag kom så fram till en välkänd och väldigt trevlig plats. Ni kanske känner igen byggnaden som skådas i och bakom denna glaskula jag köpt från Kina?

Japp, Frisksporttorpet. Jag har alltid trott att den hetat Frisksportartorpet, men nu vet jag bättre. Det är hursomhelst en liten oas där jag ibland brukar sitta på en bänk för att njuta av den natur som fortfarande finns kvar i utkanten av Nyköping. Under sommaren växer mycket blommor i rabatterna runt det lilla torpet. Nu var det ganska tomt på växter, förutom några få krokusar som hittat upp. Däremot är det lugnande att se och inte minst höra de fåglar som håller till i träden och runt de utplacerade fågelborden. De är dock lite skygga och håller sig gärna på avstånd. Om de bara kunde förstå att jag inte vill dem något illa, utan att jag bara vill se dem och ta lite bilder som kan pryda fotoalbumet. Det blev inga bilder som är så bra att de är värda att visas upp, inte ens på denna amatörblogg. Fast den här rackaren som lyckades vända bort huvudet i samma stund som jag tryckte ned avtryckaren får ändå vara med. Inte så mycket för bilden i sig, men för färgerna.

Sedan fann jag ett säkert vårtecken. En fjäril fladdrade förbi i vinden och satte sig bland de nedfallna löven framför mig. Vad det är för fjäril vet jag inte, men jag var tvungen att göra bakgrunden svartvit i Photoshop för att den inte skulle försvinna i riset. Någon som vet?

En annan väldigt rogivande plats i Nyköping är Nya Kyrkogården. Låter kanske lite suspekt att slå sig ned på en bänk för att insupa tystnaden och lugnet som ofta infinner sig på en kyrkogård. Fast här brukar jag hamna emellanåt och då inte sällan i Minneslunden. Tid för tankar, funderingar kring livets nycker och så är det lätt att sväva iväg kring de människoöden som ligger till grund för de minnessaker som är utplacerade i Minneslunden och de gravstenar som omgärdar den.

Testa någon gång. Det funkar.

Så är också Minneslunden en bra plats att ta bilder på.

När jag sitter där och filosoferar på en bänk rasslar det till bredvid och där sitter plötsligt ett annat vårtecken. En ekorre som nyfiket tittar upp på fågelbordet där ovan.

Ekorren hör till mina favoritdjur. Snabba, söta, graciösa och så ser de så förtvivlat snälla ut. Fast efter att denna bild togs (hann knappt få upp kameran) stack han/hon iväg och ilade upp för trädstammarna till granarna i utkanten av Minneslunden. Ekorren på bilden var inte ensam. Flera stycken sprang omkring och lekte vårkänslorna av sig. På lagom långt avstånd för att inte hamna på bild. Jag väntade idogt på att någon skulle våga sig fram till fågelbordet igen, men nej…

Jag satt i säkert tjugo minuter innan jag reste på mig för att börja promenaden hem. Då såg jag den i ögonvrån. Han/hon satt där på en gren och bara väntade på att bli fotograferad.

Igår blev det så en ny promenad och även under den fann jag vårtecken till min glädje.

Promenaden företogs på öppen yta och med en envis vind som svepte in över landskapet. Fast i skuggan av den stora ladan vid Hemgården växte de här videkvistarna.

Hundra meter längre fram ligger en stor vattendepå mellan det nya industriområdet och E4:an. Här brukar det simma fåglar, men jag förstår att den hårda vinden som framkallade vågor på den lilla gölen höll dem borta därifrån. Fast i diket intill fann jag årets första Tussilago.

Jag fortsatte sedan runt Lilla Kungsladugården, men innan jag svängde ut på öppen mark och motvinden, lade jag mig ned raklång och tog den här bilden.

Sedan bar det av mot Hemgården igen. Stark vind rätt i ansiktet och varken fåglar, andra djur eller blommor i sikte. Ett litet vårtecken kanske ändå överfulla diken är? Som det här intill den järnväg där jag kanske kommer att dra förbi de kommande sju åren…

I slutet av den långa promenaden hade jag hoppats få se ett säkert vårtecken. I slänten mellan järnvägen och de röda garagelängorna vid Hemgården finns det gott om ormar, både snok och huggorm. Vi vet att de finns där, vi har sett dem och vi har fotograferat dem. Fast nu höll de sig undan och kanske det var lite för kallt för att de skulle våga sig fram.

Slut på vårtecken den här helgen, tänkte jag. Fast ett annat säkert vårtecken väntade hemma.

Just precis. Årets första fika på altanen och det var inte ens kallt.

Va, tänker ni som känner mig. Stefan Karlsson, sol, altan, vår och ingen kall öl i handen? Lugn bara lugn, den kommer att sitta stadigt i hand vad det lider.

Ett alldeles speciellt mål

StefanLämna en kommentar

Jag har länge haft ett speciellt mål. En bild som jag sett framför mig länge nu.

Nu jädrar skulle den tas. Återkommer till detta längre ned.

Det blev en promenad med kameran monterad på ett stativ. Ett sådant krävs när man ska ta bilder av detta slag. På vägen till mitt mål ställde jag ned stativet och fångade detta motiv. Inget märkvärdigt i sig, men en bild av nutiden strax utanför Nyköping.

Bilden togs också för att visa på den skillnad det kan göra om man riktar kameran i olika riktningar. Bilden ovan togs med den nedgående solen i ryggen. Bilden nedan togs från samma plats, minuterna senare och med kameran riktad mot samma sol.

Lite skillnad, eller hur? Nu var inte det här målet för dagen, utan det väntade en promenad på ytterligare någon kilometer. Ni som känner igen byggnaden på denna bild, kanske förstår vart jag är på väg.

Det är Lilla Kungsladugården ni ser. Till höger om denna gård går en väg som frugan och jag brukar promenera under behagligare omständigheter. Den vägen delar sig och så småningom och den väg jag tänkte ta leder bort mot järnvägsspåret.

Det var där jag tänkte ta bilden jag sett framför mig i månader. Fast en blick över nämnda väg fick mig att tveka.

Att det är någon kilometer kvar att gå berörde mig inte, inte heller att det var lite småkyligt. Nej, det som till slut gjorde att jag avstod promenaden mot målet var att solen tinat upp den hårda grusvägen och gjort den till en lerig sådan. Redan fram hit hade jag tvingats hoppa mellan vattenpölar och balansera i dikeskanten för att inte skita ned mig allt för mycket.

Det blev som ni förstår ingen promenad bort till slutmålet och därför heller ingen bild av det motiv som var tänkt.

Istället fortsatte jag förbi gården och bort mot Hemgårdens nya industriområde. Med den nedgående solen i ryggen kunde jag inte låta bli att fångs den här bilden. Med punktmätning och minusexponering gjordes bilden något mörkare än verkligheten. Detta för att göra den mer intressant, om den nu är så intressant.

Utan dessa inställningar hade himlen frätt ut och siluetterna av träden uteblivit.

Några hundra meter längre fram satte jag ned stativet i kanten av vägbanan. En blick över området och jag insåg att bönderna i trakten får vänta ytterligare innan de kan skrida till verket.

Det nya industriområdet växer fram och temat verkar vara bilar. kanske lite märkligt att det poppar upp nya företag som riktar sig till bilister när debatten nu går het om klimat och minskat bilåkande. Man kanske inte ska förstå, men någonstans hittar man lite dubbelmoral i det hela.

Jo, så var det det här med drömbilden.

Jag har länge sett den framför mig. Ett annalkande tåg som sveper förbi på räls som glänser av solnedgångens varma sken och en himmel som lyser i grälla färger. Svårt att med ord beskriva den bild jag sett framför mig. Tyvärr får ni inte se den bilden framför er nu, men jag hoppas att någon gång kunna fånga den. Nu går vi mot ljusare tider och därför får jag kanske vänta tills nästa vinter innan den sätts på pränt. Vi får se.

Det blev istället en avstickare till järnvägsspåret bakom den berömda garagelängorna. Inte riktigt vad jag tänkt mig, men ändå en bild på järnvägsräls som leder till och från Nyköping. Dock utan ankommande eller avgående tåg.

Det blev en sista bild innan jag tågade hem. En bild på E4:an där den ganska glesa trafiken gled förbi som spöklika skuggor. Det var inte tillräckligt mörkt för att bara fånga de förbipasserande fordonens ljus och något ND-filter hade jag inte med mig på promenaden.

Fast nu var det väl tusan om inte våren är här och kommande inlägg kan präglas av denna.

Vintermysterium

StefanLämna en kommentar

Särskilt mycket snö är det inte, men det lilla som finns måste utnyttjas. En liten promenad på en sträcka där frugan och jag gärna går på våren och sommaren. Funkar även på vintern om man är lite försiktig med isen som ligger och lutar under det tunna snötäcket.

Jag kan flyga, jag behöver inte gå. Eller en fejkad bild där skuggan ska föreställa ett kors.

Den här röda ladan, bakom ett vitt täcke av snö och under en blå himmel, är lite av symbolen för ett vintrigt Sverige. Ja, inte just den här vyn kanske, men ni har sett vykorten. Inte särskilt spännande kanske, men en desto mer spännande information fick frugan under en ensam promenad på sträckan. Hon möter en man med en kikare som spanar ut över nejden. Han berättade att för bara några år sedan fanns här ett stort antal duvhökar som sågs segla över åkrarna. De är idag decimerade till endast en. Tyvärr har jag inte sett den under alla mina rundor, tror jag.

Nu är jag ingen kännare av rovfåglar, men i ett tidigare inlägg seglade en rovfågel på lite för långt avstånd från kameran. Fast detta hände en bit bort från den sträcka vi brukar gå och bilderna blev inte på långa vägar så bra som önskat. Om detta var duvhöken vet jag inte, men oavsett är det alltid lika spännande med rovfåglar.

Samtidigt är det lite tragiskt att rovfågelstammen decimeras under människans jakt på nya bostäder och industriområden. Det är över huvud taget tragiskt att människan gör allt större intrång på djurens domäner, men sådan är utvecklingen.

Till sist mysteriet. Var tog bilen vägen? Spåren slutar tvärt…

Från hotell till öppna landskap

StefanLämna en kommentar

Tycker ni som jag att det blåser oftare idag än för något decennium sedan? Kanske inbillning, men det är så det känns.

Att promenera rundor innebär därför att man ena stunden har en hård vind rätt i ansiktet och i nästa att den tar form av en skaplig medvind. En motionsrunda som frugan och jag gärna tar är den över Hållet, Nya kyrkogården, vägen förbi Dammgruvan, över järnvägen och runt Lilla Kungsladugården. Här får man allt från arrangerade motionsspår, skogar och öppna landskap. Vill man kan man också utöka motionsrundan med lite promenader i ganska snåriga skogsområden.

Sedan kan man förstås ta vägen förbi det hotell som ligger mellan vår bostad och Hållet, nämligen Blomenhof som ser så där mysigt ut att man lockas att ta in där en helg.

Det stora äppelträd ni ser på bilden ovan har dignat av frukt. Tidigare under sensommaren stagade man upp grenarna p.g.a. tyngden av alla äpplen. När vi nu passerade där, hade merparten ramlat ned på marken eller som i det här fallet, på ett av borden på uteserveringen.

Fast nu ska jag inte gå händelsen i förväg. Innan vi svängde upp på Blomenhofs gamla trappa, passerade vi som vanligt Nöthagens industriområde och det lilla bostadsområdet Magniberg med sina anor från 1769. Förr fanns här ett tegelbruk, annan industri och upp mot Dammgruvorna syns fortfarande lämningar av dessa. Idag är är området omgjort till bostäder.

Det blev en tur på motionsspåren i Hållet där vi mötte deltagare på den tipspromenad som utgår från Frisksportartorpet varje söndag. Rekommenderas förövrigt.

Därefter gick vi genom Nya Kyrkogården, vilket av någon anledning alltid framkallar en rofylld känsla. Allén som leder in till baksidan av kyrkogården kan säkert bli vacker när höstens färger förvandlat träden på allvar. Nu låg det förvisso lite färgprakt på marken, men det är i träden man egentligen vill finna den.

Nu hade frugan med sig en platspåse i händelse av att vi sprang på svamp. Både för att plocka och för att frugan gärna ville fånga en flugsvamp att publicera på Instagram. Ni som följer henne vet hur det gick.

P.g.a. svampen vek vi av från grusvägen mot Dammgruvorna och tog oss in i den snåriga skogen. Lite häpnadsväckande, men mitt inne i denna skog, långt från stigar och upptrampade stråk, ligger en använd kondom. Tiotalet meter bort ligger en uppdrucken ölburk. Man funderar över om några haft fest därute i den snåriga skogen och varför i himmelens namn just där?

Frugan hittade sin flugsvamp, men jag hittade bara dessa limegröna löv som avtecknade sig mot mörk trädstam.

Vi kom så åter ut på grusvägen som leder mot Vattenfalls stora anläggning nere vid roten av gården Minninge. Fast nu var det åter jakt på svamp som gällde och nu var det ätliga varianter vi var ute efter. Här var skogen lite mer lättgången och snart stod vi på berget ovanför Vattenfalls anläggning och hade därifrån en fin utsikt mot de öppna landskap som ligger mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården. Vid den lilla stigen som leder från berget till grusvägen mötte vi en sorglig syn som inte uppenbarat sig förut. Några meter in på stigen stod en nedsliten husvagn där någon/några uppenbart bor och intill den står en stor amfibievagn som någon bemödat sig med att släpa dit. Runt platsen var det nedskräpat och ett par meter från stigen syntes något som vi uppfattade som en toalett för den eller de som håller till här.

Det blev några Karl-Johan till slut och dessa stekte vi upp och hade till middagen senare på dagen.

I skogen var det tämligen vindstilla, men när vi klättrar över sandkullar, tagit oss över järnvägen och hoppat över diken, kom vi upp på grusvägen som går längs med järnvägen och bort mot Lilla Kungsladugården. Här gjorde vinden sig påmind. På vägen bort från Vattenfalls anläggning hade vi vinden i ansiktet. När vi svängt runt och tog oss bort mot gården hade vi den i ryggen.

Dammet från bilen som passerade oss visade att det är torrt i markerna, trots det regn som ändå fallit och att vinden svepte med dammet över åkrarna.

Vinden i ryggen innebär också att de som har ett hårsvall att vara stolta över får en något, om än tillfällig, lustig frisyr. Lite inspirerad av Leningrad Cowboys kanske?

På snabba ben mot skymningen

StefanLämna en kommentar

Än så länge kan man ta bilder av skymningen utan att behöva vänta alltför länge. Igår var en sådan kväll och mellan reprissändningen från OS och Europa-league matchen i Östersund, bar det av mot skymningen.

Närmast till hands var favoritsträckan från Hemgården och förbi Lilla Kungsladugården. Det blev lite bråttom, för platsen där jag tänkte placera stativet var redan utstakat.

Redan vid garagelängorna började solen gå ned oroväckande fort och då hade jag några hundra meter kvar till platsen med stort P.

På den öppna ytan efter garagen såg jag hur solen sakta försvann bakom träden och för att få med den kastade jag upp kameran till ögonen, utan att använda stativet. F/16 användes för att fånga solen med de karaktäristiska strålar som framträder när man använder små bländare. Nackdelen med handhållet i de situationerna är att det lätt uppkommer en viss skakningsoskärpa, men det får man ta ibland.

Jag kom snart fram till platsen jag redan utsett och ställde upp stativet en bit ut på gärdet. Det var tillräckligt ljust för att använda autofokus, så det gjorde jag och inställningen med en liten bländare fick bestå. Det blev många bilder för att jag därefter skulle kunna välja, vraka och plocka ut den mest lyckade. På kamerans display såg det så bra ut, men när jag kom till promenadens sista anhalt upptäckte jag något som fick mig att utbrista i högljudda svordomar. Någon gång under fotosejouren ute på gärdet, hade jag råkat komma åt den lilla knappen där man väljer auto- eller manuell fokus och där hade jag också råkat flytta kameran några millimeter.

Det räckte för att sedan komma hem, föra över bilderna till datorn och få se att 21 av 23 bilder var suddiga. Suck, en väldigt djup suck, kryddad med en rad av onämnbara svordomar. Den här bilden var en av två som klarade sig från den omedvetna oskärpan.

Sträckan finns dock kvar och så också skymningarna. Någonstans hade jag eftersträvat att ta bilden ovan i gränslandet mellan den gyllene- och den blå timmen. Var nära att lyckas, men inte riktigt. Därför lär det bli fler försök.

Det var som sagt vid nästa stopp jag upptäckte att fokusknappen hade rörts. Här var det så pass mörkt att autofokus inte var att tänka på. Riktigt som jag föreställt mig bilden blev det aldrig. Platsen där bilden är tagen är från de små kolonilotterna vid Hemgården. Inte den mest tacksamma när man vill fånga förbipasserande fordons ljus, men jag ville ändå försöka och inte minst med tanke på den sol som gick ned i närheten.

Det blev ändå en ganska skön promenad, trots kylan och tidspressen. Att jag klantade till mig är mitt och ingen annans fel. Det bäst med det misstaget är att jag nu måste ge mig ut på samma promenad, fast då lär skymningen inträffa senare än igår.