Idag kändes det verkligen att våren lurar bakom knuten. 11° visade mobilappen när jag satt på jobbet och åt frukost. Då vi idag var klara med dagens uppgifter relativt tidigt, var jag inte sen att ta några timmar ledigt för att utnyttja denna första egentliga ”vårdag”.
Mobilappen säger nämligen att det till helgen ska bli både kyligare, molnigare och eventuellt nederbörd av någon form. Det gäller att passa på när tillfället bjuds och kameran hade jag med mig i syfte att ta en senare promenad till hamnområdet.
Nu blev en tidigare promenad än väntat, längre dessutom och inte alls åt det håll som planerats. Istället styrde jag kosan mot Arnö där första stoppet blev vid bron över Kilaån. De täta vassruggarna fick utgöra förgrund och de allra närmaste ser ut som små fluffiga moln av obestämd färg.
Det som göms i snö.
På sin jakt efter vårtecken innebär det inte sällan att man möter sådant man egentligen inte vill. M.a.o. det som människan dolt under vinterns snö.
Att kasta skräp verkar vara en nygammal modefluga. I dikesrenarna hittar man både det ena och det andra som kastats ut från förbipasserande bilar. I diket intill Oxelösundsvägen låg dessutom en död räv, påkörd av någon bil som passerat till grannstaden. Nej, jag tog ingen bild även om den såg väldigt oskadad ut.
Det var först efter järnvägsövergången som leder till Oxelösundsvägen de första vårtecknen syntes till.
Kanske inte så mycket att hoppa jämfota över, men ändå tecken som inger ett visst hopp om en annalkande vår.
På den gamla vägen förbi Arnö gård, fanns det också lite tid över för lek. Lek med kameran förstås. Som här med lång slutartid och en lätt rörelse uppåt med kameran som skapar denna effekt. Kanske inte idealiskt att genomföra mitt på ljusan dag. Det här en sådan typisk bild som hade kasserats under den analoga tiden och som hade renderat missnöje när bilderna ramlade ned i brevlådan efter framkallning. Idag ser man till att skapa denna typ av bild medvetet. Tiderna förändras.
Arnö gård ja. På sommaren ligger byggnaderna intill den gamla vägen till Nyköping inbäddade i grönska. Idag kantades vägen att kala träd, så än är inte våren här.
En blick upp mot himlen och trädens spretiga grenar skapade en scen som hämtad ur någon skräckfilm.
Apropå träd så står detta förvridna skelett i utkanten av Lindbacke.
Det var nämligen där jag fortsatte min jakt på den annalkande våren. Jag hade väntat mig småfåglar som gladdes åt värmen, men de hördes bara på avstånd. Jag hade hoppats att någon vårblomma fått tuppjuck och tittat upp alldeles för tidigt, men icke. Inte heller syntes några svanar eller gäss till ute på den sanka Svanviken, men också de lyste med sin frånvaro.
Nej, den enda bild som följde med hem från detta lilla naturreservat var denna siluett av en av de enar som gör området så känt.
Förutom värmen var det inte mycket till vår att hitta här ute. Jo, förresten. I en backe satt en äldre kvinna med näsan vänd mot solen. Ganska välklädd förvisso, men hon såg att njuta av den sol som värmde ganska skönt där i lä.
På vägen hem och lite besviken på småfåglarnas frånvaro, tog jag denna bild av en kaja som satt bland de spretiga grenarna strax nedanför viadukten in till centrala Nyköping.
Ingen av Sveriges vackraste fåglar. Inte heller någon som varskor vårens ankomst, men någon fågel bara jag ville ha med på bild.
En skön promenad på cirka 7 km, men så mycket till vårtecken fanns dock inte att se. Faktum är att på gräsmattan framför vår bostad upptäckte jag denna blomma som får utgöra dagens egentliga vårtecken.
Jag vet att växter ska fotograferas i nivå med deras höjd. Det hade dock inneburit väldigt skitiga byxor och eftersom blommorna växte bara någon meter från en gång och cykelväg, hade det sett både märkligt och komiskt ut om jag legat raklång på marken med kameran intill ansiktet.
Denna konst får vänta till senare och då på ställen där man kan gömma sig för förbipasserande medmänniskor.
