Den där åkern ligger intill en av mina motionsslingor. Strax bortom Nyköpings senaste industriområde, men på ett sådant avstånd att det ändå känns lantligt.
På denna motionsrunda kan man välja tre vägar. Den långa som tar en ut på gamla E4:an strax innan Bergshammar och fortsätter förbi Gumsbacken. Den jobbiga där man tvingas hoppa över diken för att sedan fortsätta på grusvägen från Minninge, förbi Dammgruvorna och till Nöthagen. Eller så väljer man att vända där vägen delar sig och så går man samma väg tillbaks.
Det var det sistnämnda jag valde att göra den här eftermiddagen. Det var när tåget passerade på ett av rälsen som korsar landskapet jag bestämde mig.
Det var egentligen aldrig intressant att ta den långa eller den jobbiga vägen, så valet blev lätt.
Inte minst gjordes valet lätt när jag passerade en sträcka där olika blomster förgyllde dikeskanten. I dessa blomster trivdes insekterna och här stannade jag en ganska lång stund för att beskåda och fotografera.
Kanske inte att de mest spännande insekterna höll till här, utan det var de traditionella fjärilarna, humlorna, bina, getingarna, nyckelpigorna och flugorna. I ett försök att finna de intressanta vinklarna satt jag på knäna i cirka en timme. Knän som började ömma, knän som revs blodiga av vassa stenar och knän som började knarra likt gistna dörrar. Vad gör man inte för konstens skull 🙂
Det blev många bilder på minneskortet och de nedan är de jag kanske blev allra mest nöjd med. Tyvärr äger jag inget objektiv som lämpar sig för den här typen av bilder, men med mitt AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3G är det en utmaning som ibland frestar nerverna och ibland ger i mina ögon godkända resultat. Det är objektivet jag använder allra mest, som egentligen är ett s.k. reseobjektiv med både vidvinkel och tele på sin repertoar, men som inte är tillräckligt ljusstarkt för att fånga små väsen som dessa insekter utan att använda blixt. Visst kan man skruva upp ISO-värdet för att släppa in tillräckligt med ljus för att frysa bilder, men då blir bruset ibland så påtagligt att man måste använda Photoshop för att minimera detta. Dessbättre var tillfället när bilderna togs ganska soligt och därför behövdes inte ISO-värdet skruvas upp särskilt mycket.
Inte ofta jag fått chansen att fånga en fjäril i flykten, men med högt ISO i kombination med en kort slutartid lyckades det så småningom.
De andra bilderna på närvarande fjärilar blev mer klassiska. Ni vet de där när de sitter stilla och suger i sig näring.
Tyvärr tillhörde närvarande fjärilar inte de mest färggranna och spektakulära, men en viss charm har de.
Mer nöjd är jag med humlans flykt och getingen som ser ut att hänga i luften. Här användes blixt istället för högt ISO och resultatet blev väl ändå ganska lyckat.
Ett nytt tåg dundrade förbi och med lite lekfullhet försökte jag göra om en annars ganska trist bild till ett föreställande leksakståg.
Photoshop är ett underbart program och ju mer man lär sig, ju mer skoj har man. För bara 120:- i månaden får man tillgång till det mest kraftfulla bildbehandlingsprogram som marknaden kan visa upp. Det tar ett tag att lära sig, men när man väl kan är man snart fast.
En bil kom åkande på vägen där jag satt på knä…eller säger man stod på knä?
Hur som helst vaknade jag från min fantasivärld och började gå hem längs den något dammiga grusvägen. På åkern till vänster hade markägaren gjort djupa spår i grödorna och visst funderar man över böndernas ilska om någon tar ett par kliv ut i åkern för att plocka en blomma som växer vilt där den helst inte ska växa vilt…
….som det här vackra ogräset. Tänk när man var liten och växte upp intill en åker i Tystberga. Det blev vår lekplats där vi kunde gömma oss för letande föräldrar eller poliserna när vi lekte den klassiska leken Tjuv & Polis. Om det var så populärt hos markägaren vet jag inte, men det var i alla fall inget vi barn fick veta. Så ibland när man varit borta för länge och vi visste att det var lite för länge för vårt bästa, så vi till att plocka lite blommor till våra mödrar och de blommor som växte ute på åkern var den vackraste av alla blommor vi kunde namnet på.
Blåklinten som inte bara var färggrann, utan som också hade ett av de vackraste namnen. Inte tusan begrep vi att vi bar med oss ogräs hem till föräldrarna.
Ja ja, en blåklint ute bland de ganska färglösa axen måste man bara ha i fotoalbumet. Biet som sitter i blomman såg jag inte förrän bilden öppnades i datorn. Däremot såg jag tydligt ett annat litet djur som fångar fotografers intresse.
Efter att ha fångat den lilla nyckelpigan blev det ganska raska steg hem. Fast intill stängslet som omgärdar det andra järnvägsspåret fick jag sällskap. Den här rackaren, vars namn jag inte kan, följde med mig hela vägen. Fast på lagom avstånd, för så fort jag närmade mig flög den iväg och satte sig 10 meter längre bort. Lite retfullt så där, men jag hade mitt objektiv så jag kunde ändå zooma in ganska bra.
Fast ganska snart hördes ett välkänt ljud bakom mig, fågel flög iväg upp mot skogen och därpå dundrade ytterligare ett tåg förbi mot stationen i Nyköping.
Sedan var den här motionsrundan till ända och jag hade ett stort antal nya bilder på minneskortet att sortera och rata. Motion och motion förresten. Har man en kamera hängandes över axeln blir det inte så mycket till motion, men jag brukar säga att förena nytta med nöje är ett av livets ljuva ögonblick.
