I julas träffades vi syskon hos mina föräldrar i Tystberga. Där hade en kartong plockats upp ur gömmorna och i den kartongen låg gamla leksaksbilar som brorsan och jag hade kul med som barn. Jag tog hem några för att använda som rekvisita i nya fotoprojekt. Mer om detta senare.
Bland bilarna låg denna.
Jag var ganska liten, men har ändå en del minnen av bilen och filmen där den utgjorde en central punkt.
Chitty Chitty Bang Bang.
1968 kom den ut på bio. Filmen baserades på Ian Flemings bok med samma namn och efter ett manus skrivet av Roald Dahl. Producent var Albert R Broccoli och han precis som Fleming är kanske mer kända för sina James Bond-filmatiseringar. I rollerna återfanns kända skådespelare som Dick van Dyke, och Benny Hill.
Jag erkänner att jag inte minns så mycket av själva handlingen och inte heller rollfigurerna. Däremot minns jag tydligt hur bilen på bilden ovan kunde flyga.
På små vingar svävade den över nejderna och nya spännande äventyr väntade genom hela filmen.
Med en sådan raritet i sin ägo, kan man i framtiden göra lite fotoprojekt med bilen i fokus. Bara fantasin sätter stopp. Tyvärr har figurerna som satt på sina säten försvunnit under resans gång, men visst undrar jag om bilen som sådan inte har ett visst värde idag?
Här är ett litet projekt jag roade mig med för någon helg sedan.
Kanske inget märkvärdigt, men en stunds tidsfördriv. Ni får själva ägna några minuter åt ett annat tidsfördriv, genom att titta på trailern till den brittiska filmen Chitty Chitty Bang Bang.
Ledmotivet vann en Oscar och tro’t eller ej, men den har jag kunnat gnola på ända fram tills dags dato. Kanske ingen låt man sparat på Cd eller har ligger som favorit på Spotify, men här är den. Erkänn att ni gärna gnolar med i refrängen, så samla familjen och sjung med…
Det blir lite som en ond spiral. Efter en arbetsvecka med sena kvällar (jädra fotboll) märker man hur tröttheten infinner sig allt tidigare på kvällen ju närmare helgen man kommer. Så anländer äntligen fredagen, man häller upp den traditionella fredagswhiskyn, lagar god mat tillsammans med frugan som sedan slinker ned tillsammans med god dryck. Därefter placerar man sig framför tv:n för att se något av det man spelat in under den gångna veckan och snart upplever man hur ögonen sakta sluts och hakan intar sitt läge mot bröstkorgen.
Den känslan har ni säkert varit med om själva?
De som då händer är att den sköna sängen hägrar, att inspelningarna får återupptas dagen efter och att fredagskvällen blir tidig…ibland väldigt tidig. Fast nu är jag så funtad att den inbyggda väckarklockan ringer samma tid varje morgon och att den inte tar hänsyn till om det är en arbets- eller vilodag. Jag vaknar runt 05:00 och har man inget arbete att gå till, får man hitta på någon annan sysselsättning innan frugan vaknar och det är dags för frukost.
På lördagarna blir det alltid en promenad till stans enda morgonöppna bageri för att där inhandla färskt bröd till frukosten. Det är både nyttigt och utgör ett tidsfördriv och ibland följer både kamera och stativ med på den arla promenaden. Som den här morgonen när färden först gick mot hamnen.
Detta välbekanta motiv får man aldrig nog av, även om jag och säkert andra Nyköpingsbor har åtskilliga versioner av byggnaden i våra fotoalbum. Den långa piren är kanske inte lika ofta förevigad, men också den utgör ett trevligt motiv. I synnerhet med en lite längre slutartid som gör vattnet så där härligt sammetslen.
Vidare upp mot centrum och självklart måste man passera Storhusfallet nu när man äntligen öppnat dammluckorna och låter vattnet kasta sig utför med ett dån.
Nackdelen är att vatten och imma belägrar linsen och att det bildas små, nästan osynliga droppar, som ser oerhört stora ut på slutresultatet.
Innan jag klev in på Ohlsons bageri ställde jag upp stativet med kameran en sista gång. Just den här vyn är kanske som vackrast en tidig sommarmorgon, men duger även tidigt en januarimorgon. Här använde jag vitbalansen ”skuggor” och den inställningen skapade den lite glödande effekten på bron och bakomliggande kyrka.
Det blev förresten en bild till, fast efter besöket på bageriet. De här skulpturerna står längs Västra Storgatan. Vet ej vad de föreställer, men någon kan kanske ge lite information.
Även den här morgonen gick att slå ihjäl. Nu en god frukost och sedan lite nya äventyr. Ikväll är det inte risk att jag somnar framför tv:n då den kommer att ägnas tillsammans med vänner på lokal.
Nyköpingsån har ett högt vattenstånd för närvarande och så har också Stadsfjärden. Det brukar innebära att vattnet drar sig upp mot gångbanan nere i hamnområdet och så är fallet nu.
Jag vill minnas att det någon gång tidigare varit ett ännu högre vattenstånd. Så pass mycket högre att man inte kunde passera förbi den här välkända byggnaden på vänster sida.
Nu kunde man gå grusgången intill byggnaden utan att blöta ned skorna och det var det många som gjorde. Jag var inte ensam, även om det ser så ut på bilderna, utan jag var i sällskap med många Nyköpingsbor som förevigade detta med sina mobiler. Förmodligen har ni sett några av dessa läggas upp på Instagram eller Facebook.
Nu var det inte bara vattnet som lockade. Himlen visade sig från en bra sida och gav oss ett färgsprakande skådespel.
Det blev en promenad längs vattnet, inte minst för att vädret var riktig behagligt. Nästan så att vårkänslorna ryckte lite i mungiporna. Jag är inte särskilt förtjust i kommunens olika satsningar och alla med kopplingar till landsbygden förstår vad jag menar. Fast en sak gillar jag skarpt och det är dessa tingestar som står intill hamnpromenaden. Givetvis utnyttjas dessa bäst på sommaren, men de utgör ett trevligt inslag i stan.
På väg tillbaks till Vattensportens hus var det bara att njuta av scenen borta i fjärran.
Ju längre ned bakom horisonten solen försvann, ju vackrare blev himlen.
Javisst ja, inlägget skulle ju handla om översvämningen. Jodå, den finns där fortfarande och gör sig ännu bättre när solen gått ned.
De kommer fler bilder från denna vackra och för årstiden sköna kväll, men de tar jag i ett annat inlägg.
I nära anslutning till staden ligger en alldeles vanlig bondgård.
Förbi denna vanliga bondgård passerar Sörmlandsleden och av den anledningen brukar jag/vi gå den sträckan när vädret tillåter och det inte är för lerigt på den väg vi vandra.
Just denna vanliga bondgård ligger ganska fint uppe på en höjd.
När man kommer nära denna vanliga bondgård ser man den röra som ofta är vanligt att se kring vanliga bondgårdar.
Fast en vanlig bondgård har också fina hagar där djuren brukar beta och där den låga solen skiner genom glesa trädtoppar och kastar strimmor av ljus i trädens skugga.
Vanliga bondgårdar brukar man kunna passera genom via allmänna vägar och på andra sidan denna vanliga bondgård…
…stod en vanlig häst och tittade med snälla ögon på 1,93 centimeter människa som lyfte kameran till ögonen. Få djur är så muskulösa och ståtliga, men få djur kan se så snälla ut.
På en alldeles vanlig bondgård är det lätt att hitta motiv som lockar en alldeles vanlig fotonörd.
Självklart har en alldeles vanlig bondgård en vanlig tank där man fyller på diesel i de fordon som är nödvändiga för att bedriva jordbruk.
Det kanske inte är vanligt att en vanlig bondgård infört rök och snusförbud innanför väggarna, men verkar fallet vara i denna bondgård.
Många vanliga bondgårdar bär på en mångårig historia och inte sällan har man sparat attiraljer från en gången tid och som förbipasserande kan ta bilder på.
Många vanliga bondgårdar har också boningar på sina ägor som lämnar mycket att önska. Om det är ett rivnings- eller renoveringsobjekt får man vackert gissa sig till.
Det kanske inte är så vanligt på alldeles vanliga bondgårdar att en allé leder fram till bostaden. Kanske man kan utläsa av detta att den alldeles vanliga bondgården inte är en vanlig bondgård, utan något mer?
Fast en sak är säker. Den här årstiden kantas den alldeles vanliga bondgårdens ägor av kala träd som sträcker sina glesa grenar mot skyn.
Hur som helst är detta en trevlig sträcka att promenera, förutom de hundratals meter man går i dikesrenen på en hårt trafikerad väg. Det kommer en liten och kort fortsättning på denna promenad och detta inlägg, fast när återstår att se. Just nu är kameran full med bilder jag tagit de senaste två veckorna. Mer om dessa senare.
Det äldsta beviset på att öl bryggts hämtas från nuvarande Iran där man i en lerkruka från det dåvarande sumeriska riket hittade spår av det kalciumoxalat som ofta bildas på insidan av kärl som används vid ölbryggning. Den krukan är 6 000 år gammal.
Så med all rätt kan jag stolt njuta av denna ädla dryck i vetskap om att den tillhör de allra äldsta dryckerna vi känner till.
Det är främst i Asien man hittat spår av ingredienser som använts vid öltillverkning. De äldsta spåren av öl i Sverige härstammar från tiden 1800-500 f.Kr. eller Bronsåldern som man säger. Öl har varit ett betydande inslag i Europa sedan Medeltiden då drycken på allvar tog upp kampen med vinet. I Sverige dracks mycket öl under vikingatiden och detta tillsammans med mjöd. Mjödet, som är baserad på honung och vatten, hade större alkoholstyrka och ansågs vara lite finare. Därav drack man denna dryck vid festliga tillfällen. Ölet, då kryddat med pors eller enris, dracks mer till vardags.
Kanske lite motsägelsefullt, men det var på klostren man en gång i tiden utvecklade den moderna tekniken för att tillverka öl i större skala. Lite intressant information är att på Solbergaklostret utanför Visby (1246-1404) dracks 14 tunnor öl per år. Det motsvarade cirka 5 liter per person och dag. Ska tilläggas att ölen då hade en alkoholstyrka på 2 procent, ungefär som dagens lättöl.
Ett annat kloster är Benediktinerklostret utanför München. Där fick klostret tillåtelse av staden Freising att påbörja en tillverkning av öl. Detta skedde 1040 och det bryggeriet sägs vara det äldsta bryggeri som fortfarande är i drift, i under namnet Weihenstephan.
1622 infördes en skatt på öl i Sverige. Om det var detta som gjorde att konsumtionen minskade tvista de lärde om, men på 1600-talet minskade ölkonsumtionen i landet. En annan orsak till detta kan vara att brännvinet dök upp på scen och blev allt populärare som dryck. Många bryggerier lämnades också åt sitt öde under krigsåren, vilket givetvis också kan vara en förklaring.
Det finns givetvis en mängd intressanta fakta om öl, men jag nöjer mig med det ni läst ovan. Informationen är hämtad från Wikipedia och Systembolaget.
Lite kuriosa på det. De största ölproducenterna idag är Kina, USA och Ryssland. Sverige som har öltillverkning kommer ganska långt ned på den listan. När det gäller konsumtion av öl hamnar Sverige på 35:e plats med 50,1 liter per invånare och år (siffran från 2010). Dock långt efter giganterna Tjeckien och Seychellerna med 142,4 respektive 114,6 liter per invånare och år (dessa siffror från 2017).
Det är i rollen som konsument jag kommer in i bilden.
Japp, redan som barn upptäckte jag denna gudabenådade dryck. Min morbror hade då en sommarstuga på Värmdö vi besökte ganska ofta. I källaren till denna stuga stod backar med läsk, öl och dit lärda jag mig snart att hitta. Fast det var inte läsken som fångade mitt intresse, utan ölen. Ska tilläggas att det handlade om lättöl (har man sagt mig) och självklart inga mängder att tala om, man jag fann öl vara mer tilltalande än läsk.
Under min uppväxt i Tystberga låg en livsmedelsaffär i ett av hyreshusen på vår gata (det fanns då tre livsmedelsaffärer på en ort med cirka 1 000 invånare). När jag nådde den nobla åldern av 15 fick jag möjligheten att på laglig väg handla mellanöl i vanliga butiker. Jag hann göra ett inköp (Pripps Blå) innan man höjde åldersgränsen till 18 och flyttade försäljningen av mellanöl till Systembolaget. Lång näsa.
Fast skam den som ger sig. Vem provade aldrig att köpa ut på bolaget med lånade leg eller iklädda mer ”vuxna” kläder för att se äldre ut? Klart detta skulle testas och vid två tillfällen kunde jag nervöst, men med ett visst leende på läpparna, trava ut från Systembolaget med en kasse öl, trots att åldern inte var inne.
Under perioden som 18 till 30-åring var det många fester i den lilla orten där jag bodde. Fester man mest har glada och trevliga minnen från. När många kompisar valde vin och sprit till chipsen, tillhörde jag de som föredrog öl. Inte direkt någon nyttig kombination om man vill fortsätta vara smärt och smidig, men på den tiden tränade och tävlade jag mycket, så det märktes aldrig att det slank ned en och annan bira på helgerna eller till den där spännande fotbollsmatchen som TV ibland visade på onsdagarna.
Idag tränar jag inte lika mycket och har av den anledningen dragit ned rejält på ölkonsumtionen. Fast jag har svårt att tänka mig något mer behagligt än att under en varm sommardag sätta sig på altanen eller på en uteservering för njuta av en kall öl som sakta rinner ned i strupen. Dessa stunder i livet återfinns bland de moment som jag kallar för livskvalitet.
Som avslutning på detta inlägg presenterar jag här en klassisk hyllning till denna underbara dryck.
