Månad: februari 2018

På snabba ben

Stefan2 kommentarer

I lördags morse satt frugan och jag och åt frukost fram TV:n och femmilen. Utanför fönstret uppenbarade sig en färggrann himmel och jag såg framför mig alla bilder jag missade att ta och förbannade mig själv i efterhand för att jag inte skippade det svenska fiaskot och gav mig ut med kameran.

Det misstaget tänkte jag inte göra om i söndags, damernas tremil till trots. Jag vaknade tidigt som vanligt, kastade en blick genom fönstret och såg att också denna morgon skulle bli vacker. Klädde mig därför i tjocka vinterkläder och gav mig ut på en morgonpromenad.

Första stoppet blev vid Gripenskolan där skymningen uppenbarade sig över Nyköping.

Det blev en promenad jäms med Oxelösundsvägen och bort mot Lindbacke. En välkänd profil som syns över hela stan uppenbarade sig under en allt färggrannare himmel.

Egentligen tänkte jag vända vid Lindbacke för att återvända till värmen hemma, en god frukost och Charlotte Kallas jakt på en ny medalj. Det blev inte så, utan jag fortsatte på stigen nedanför Lindbacke och bort mot Stora Kungsladugården. Inte tusan kunde jag gå hem när det vackraste återstod.

På Lindbackes kullar fångade jag den här enen som förekommer ganska ofta på mina och andras fotografier. Vänd från den uppgående solen, började morgonens färger synas i de moln som sakta drev in från söder. Inte samma färgprakt, men med en viss tilldragelse.

Det fanns inte mycket att fota längs med stigen bort mot Stora Kungsladugården, men när jag svängde in på gång- och cykelvägen vid Gumsbacken blickade jag bort mot Lindbacke och fick se hur solen steg över träden och svepte in landskapet i en magisk palett.

Det är inte ofta jag får chansen att fånga bilden med stort B, men när solen gömde sig bakom ”Läppstiftstornet” tyckte jag själv att detta var just ett av de få tillfällena. Solen som försökte sträcka sig över tornet, den värme som solens sken alstrade i snön och de långa skuggor som svepte över det öppna landskapet.

Det var en kall morgon och fingrarna fick allt svårare att hålla avtryckaren halvvägs nere i försöken att fokusera. Jag har precis ställt om kameran med dess ursprungsinställningar och hade av den anledningen inte fördelen av att använda den s.k. ”back button fokusen”, vilken innebär att man fokuserar med Nikons AF-L knapp som sitter på baksidan av kameran. Den funktionen har flera fördelar och syftet är att ställa in den igen, men så hade inte skett denna kyliga morgon.

Inte bara kylan (-13°) fick mig att öka stegen. Även frukosten och starten på tremilen drog mig hemåt. Fast raka vägen hem blev det nu inte, utan det blev några stopp vid Gripenskolan.

Som här när solen fångade byggnaden, samtidigt som  täta moln började närma sig.

Vid Gripenskolans fotbollsplan, där jag själv spelat ett antal matcher, blev det ett gäng bilder i motljus. Att fota i motljus är mångas mardröm, men det går att få till bra bilder om man bara använder rätt teknik och nödvändiga inställningar. Därmed inte sagt att de två bilderna nedan är bra eller sensationella. Vill bara visa vad man kan åstadkomma, trots att solen lyser rätt in i objektivet.

Denna tidiga och kalla morgonpromenad avslutades där den började, med en bild på denna byggnad, cirka en timme efter att den första bilden togs på samma motiv.

Nu var jag nästan hemma och resterande sträcka avlöpte på snabba ben. En frukost framför TV:n och unga kvinnor på ben snabbare än mina. Det blev ingen ny medalj för Kalla, men däremot för Stina Nilsson.

En vacker morgon, ett antal lyckade bilder och en avslutning på OS som är det bästa vinter-OS Sverige genomfört. Kan en söndag i februari bli bättre? Ja, faktiskt. Glömde nämna att Manchester United spöade Chelsea i eftermiddagens Premier League-omgång.

Ett malplacerat namn

StefanLämna en kommentar

Gräsand (Anas platyrhynchos) är en fågel som kan skådas i hela landet, förutom i vår fjällvärld.

Ska jag dra en kortfattad information om gräsanden, så kan den bli mycket gammal och det äldsta exemplar man funnit i Sverige var minst 26 år. Den fann man vid Ottenby 2001 och hade ringmärkts 1975.

Gräsanden är en häckningsfågel som kan ses överallt där det finns vatten. Sjöar, små kärr, saltvatten, bräckt vatten och som i Nyköping, i åar. Populationen stannfåglar (stannar i Sverige över vintern) bildar par under hösten och de håller sedan ihop resten av livet. Gräsandshonan lägger cirka 10 ägg i snitt och de ruvas mellan 21 och 28 dagar.

Varför den fått namnet Gräsand kan bara Carl von Linné svara på. Det var nämligen han som gav fågeln sitt vetenskapliga namn 1758.

Just namnet Gräsand kan tyckas märkligt med tanke på att det är i och omkring vattendrag de håller till. Så här i den svenska vintern kan namnvalet ses som än märkligare, men vad är egentligen normalt i vår allt mer sorgsna värld?

Hur som helst stöter man på dessa fåglar under promenader längs med Nyköpingsån och vid hamnen. Nu på vintern letar de febrilt mat och tvingas många gånger förlita sig på vänliga människor som bär med sig påsar med bröd de kastar åt dem. Ibland får jag nästan dåligt samvete när änderna ligger stilla och väntar förgäves på de brödsmulor jag aldrig bär med  mig.

Ännu sämre samvete får jag när de kommer springandes över snön i tron att det är bröd jag fiskar upp ur påsen. Fast det är bara kameran jag plockar fram för att föreviga dem på bild.

De är ganska vackra att beskåda, precis som många fåglar är. Fast ibland är de lika enerverande som måsarna när de ilar mellan bena och tjattrar i mun på varandra.

Ingen matro

StefanLämna en kommentar

Jag var på väg till jobbet och valde att lämna hemmet lite tidigare, för att njuta av det vinterväder Nyköping bjöd på.

Det blev en promenad i välkända fotspår. Givetvis runt slottet och ned till hamnen. En sträcka jag gått många gånger och kommer att gå många gånger framöver. Lite fler bilder från den promenaden kommer, men dagens inlägg handlar om en lunch som intogs under kaotiskt tillstånd.

I hamnbassängen utspelade sig ett drama som fångade mitt intresse ett antal minuter. En gråtrut (tror jag) hade fångat en liten fisk som den släpade upp på den tunna isen för att inta till lunch.

Ganska snart fick truten sällskap av en kråka som synes vankade omkring ointresserad av trutens lunch. Snart fick kråkan sällskap av ytterligare en och snart landade en tredje på isen där truten försökte få i sig lite fisk i lugn och ro.

Att som ensam trut försvara sin mat mot tre hungriga mattjuvar och samtidigt försöka äta den, är givetvis inte lätt. De tre kråkorna blev allt mer närgångna…

…och truten hade fullt sjå att både äta och jaga iväg de oinbjudna gästerna…

…och man kan lugnt säga att stämningen kring lunchbordet var en smula tryckt.

Snart svischade en femte aktör in på scen.

Även detta en trut, men den landade en bit från lunchbråket…

…där den höll sig. Hur det hela slutade vet jag inte, för klockan gick fort och det var dags att bege sig till jobbet.

Det här med matro är underskattat. Att få äta i lugn och ro är bra för både matsmältningen och hälsan och det borde även fåglar inse.

 

I mörkret

StefanLämna en kommentar

Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Landskapet är något vi ska vara stolta över, oavsett om det är de mäktiga fjällandskapen i Norrland, Österlens charm, de små fiskebyarna på Västkusten, de vidsträckta skogarna eller vår fantastiska skärgård.

Visst kan man också charmas av de fyra årstiderna och hur de förändrar landskapet utanför vår dörr. Att som nu längta efter våren och alla dess kännetecken, är inte människor i alla länder förunnat. Se bara på omgivningen, när allt fler fågelarter återvänder från varmare klimat, när vårblommorna börjar färga marken i regnbågens alla färger och hur det lyser av glädje i människors ögon.

Fast vi får inte glömma bort att Sverige är grått, mörkt och kallt under halva året. Kanske att det finns en viss charm med vinter, kanske att några trivs bättre när kyla, snö och mörker omger oss och att vinteridrottare älskar den tid vi nu befinner oss i, förstår vi alla.

Jag är personligen inget större fan av tiden oktober- mars och tillhör de som verkligen längtar efter grönt gräs, vackra blommor i rabatterna och en kall öl på uteserveringen. Därför tycker jag att denna dikt av Karin Boye lämpar sig bra.

”I mörkret ligger jag och hör, hur klockor dånar utanför med långa, tunga, jämna slag, som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt och löser tingens dimgestalt i långa, tunga, jämna dån, som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns och bara vet och bara minns det gamla mörkrets hjärteslag, som väntar ingen morgondag. som fruktar ingen morgondag”

Nja, fullt så illa kanske det ändå inte är. Fast visst är längtan efter värme, sol och friheten att gå klädd i tunna sommarkläder stor. Vi kommer dit, det vet jag. Under tiden får vi värmas av de ljus som lyser upp mörkret i våra hem.

Lite bedrägligt

StefanLämna en kommentar

Titta, vårtecken ropade frugan och hämtade mobilen. Hon försvann ut i den lilla trädgården, satte sig på huk, tog några bilder i markhöjd, kom in och visade bilderna för mig som låg i soffan och var besviken över herrarnas insats i skidskyttarnas masstart.

Bilderna hon visade på mobilen var ett säkert vårtecken. Tusan tänkte jag, masade mig upp ur soffan, hämtade kameran och begav mig ut i trädgården. Inte ska man väl missa chansen att se vårens första blommor spira. Jag fick leta, ropade på frugan och frågade var de fanns någonstans. Precis vid planket ropade hon inifrån vardagsrummet. Jag letade, letade och där. Alldeles intill planket och i skydd från vinden växte de fram intill den snö som ännu ligger kvar.

Nu ser det stora ut på bilderna, men sanningen är att de bara var/är några pyttesmå centimeter och därav svårigheten att få syn på dem. Fast ett vårtecken är ett vårtecken, hur litet, men efterlängtat det än är.

Fast tro nu inte att faran är över. Vi har åtminstone en dryg månad kvar på vintern och vi som för ett par år sedan firade midsommar i en carport med regnet smattrandes på taket och en temperatur som var lägre än på nyårsafton samma år, vet att saker och ting kan hända.

Det gjorde det också, för när jag satt där på huk och försökte få till bra bilder på dessa småväxter, började snön falla. Inget enormt snöfall eller gigantiska flingor, men snö kom det.

Fåglarna försvann när jag trampade förbi med kameran och de höll sig undan hela tiden jag befann mig i trädgården. Jag återvände till värmen inomhus, men valde att stanna vid dörröppningen med förhoppningen att småfåglarna skulle återvända så att jag kunde få med mig några fågelbilder på köpet.

De kom inte, men en liten pilfink satt gömd bland grenarna och var väl lika oviss om våren nu anlänt eller om vintern åter ska sätta klorna i Nyköping.

Än är inte våren här, men varje litet tecken man får syn på gör att livet känns lite lättare.