På snabba ben mot skymningen

Än så länge kan man ta bilder av skymningen utan att behöva vänta alltför länge. Igår var en sådan kväll och mellan reprissändningen från OS och Europa-league matchen i Östersund, bar det av mot skymningen.

Närmast till hands var favoritsträckan från Hemgården och förbi Lilla Kungsladugården. Det blev lite bråttom, för platsen där jag tänkte placera stativet var redan utstakat.

Redan vid garagelängorna började solen gå ned oroväckande fort och då hade jag några hundra meter kvar till platsen med stort P.

På den öppna ytan efter garagen såg jag hur solen sakta försvann bakom träden och för att få med den kastade jag upp kameran till ögonen, utan att använda stativet. F/16 användes för att fånga solen med de karaktäristiska strålar som framträder när man använder små bländare. Nackdelen med handhållet i de situationerna är att det lätt uppkommer en viss skakningsoskärpa, men det får man ta ibland.

Jag kom snart fram till platsen jag redan utsett och ställde upp stativet en bit ut på gärdet. Det var tillräckligt ljust för att använda autofokus, så det gjorde jag och inställningen med en liten bländare fick bestå. Det blev många bilder för att jag därefter skulle kunna välja, vraka och plocka ut den mest lyckade. På kamerans display såg det så bra ut, men när jag kom till promenadens sista anhalt upptäckte jag något som fick mig att utbrista i högljudda svordomar. Någon gång under fotosejouren ute på gärdet, hade jag råkat komma åt den lilla knappen där man väljer auto- eller manuell fokus och där hade jag också råkat flytta kameran några millimeter.

Det räckte för att sedan komma hem, föra över bilderna till datorn och få se att 21 av 23 bilder var suddiga. Suck, en väldigt djup suck, kryddad med en rad av onämnbara svordomar. Den här bilden var en av två som klarade sig från den omedvetna oskärpan.

Sträckan finns dock kvar och så också skymningarna. Någonstans hade jag eftersträvat att ta bilden ovan i gränslandet mellan den gyllene- och den blå timmen. Var nära att lyckas, men inte riktigt. Därför lär det bli fler försök.

Det var som sagt vid nästa stopp jag upptäckte att fokusknappen hade rörts. Här var det så pass mörkt att autofokus inte var att tänka på. Riktigt som jag föreställt mig bilden blev det aldrig. Platsen där bilden är tagen är från de små kolonilotterna vid Hemgården. Inte den mest tacksamma när man vill fånga förbipasserande fordons ljus, men jag ville ändå försöka och inte minst med tanke på den sol som gick ned i närheten.

Det blev ändå en ganska skön promenad, trots kylan och tidspressen. Att jag klantade till mig är mitt och ingen annans fel. Det bäst med det misstaget är att jag nu måste ge mig ut på samma promenad, fast då lär skymningen inträffa senare än igår.

Fåglar här och fåglar där

Djur upplevs alltid bäst i dess rätta natur. Fåglar är inget undantag.

Fast så här års vet i tusan om inte fåglar upplevs bäst på nära håll och inte i dess rätta natur. Det två första bilderna av övervintrande fåglar är tagna på Nya kyrkogården av alla ställen. De är skygga och inte lätta att komma inpå och i synnerhet inte när zoom-objektivet ligger hemma.

Nej, just nu roas frugan och jag av fåglar som äter sig mätta på de fågelfrön och talgbollar vi köpt. Det är en fröjd och faktiskt lite rofyllt att sitta vid fönstret och titta ut mot fågelbordet. Fast som hobbyfotograf är det inte alldeles enkelt att fånga dem som man vill fånga dem. De små liven sitter inte still alltför länge, kanske uppmärksamma på de katter som verkar finnas i var mans lägenhet.

Ibland försöker jag fånga dem genom fönstret på övervåningen…

Ibland står jag i mitt källarrum och fotar genom en inte allt för ren ruta…

Oftast är det gömd bakom gardinerna i vardagsrummet jag försöker få till bra bilder av våra vänner fåglarna…

Det är lätt att glömma både tid och rum när det kryllar av fåglar bara några meter från hemmet. Frugan som med nyfångat intresse för fåglar, deltog i den riksomfattande räkning som nyligen genomfördes. Arter som såg genom kikaren och med hjälp av fågelböcker och mobilappar, var: Blåmes, talgoxe, pilfink, sidensvans, nötväcka, rödhake, skata, kaja och koltrast. Domherre är en art som både frugan och jag längtar efter att få se i trädgården, men…icke, sa Nicke.

Som sagt, det är lätt att glömma tid och rum och snart sänker sig mörkret och gör det svårare att fånga fåglarna på bild.

Att sitta bakom ett fönster och ta bilder på fåglar genom rutan är inte alldeles lätt. Åtminstone inte när man vill ha skarpa och lite mer närgångna bilder. Det blir gärna lite suddigt, oskarpt och det gäller att parera med den manuella fokusringen när fåglarna hela tiden rör sig i olika riktningar.

Har dock kommit på ett sätt jag tänker prova lite oftare när vädret tillåter. Jag testade att placera min Nikon Coolpix P900 på ett stativ som jag placerade i trädgården, bara någon meter från fågelmaten och sedan satte jag mig på en stol i vardagsrummet och knäppte av bilder med hjälp av en mobilapp. Blev många misslyckade bilder, då det är lite fördröjning innan appens signaler når kameran. Fast några skapliga bilder blev det och det här är en bästa.

Jag tänker göra samma test med min Nikon 7100 och med de rätta inställningarna. Jag tror och hoppas att det blir bra, bara fåglarna fortsätter att dinera i vår lilla trädgård.

En blixtidé

Får man lite tid över mellan OS-skidor, matcher i Premier League och promenader, är experiment i hemmet en inte föraktad syssla. Bilderna nedan finns det inte så mycket att orda om.

Motivet är ett arvegods från min morfar och mormor och bilderna är tagna med samma inställning, med makroobjektivet och stativ, men med fyra olika förutsättningar.

Först tog jag en bild utan blixt.

Därefter en bild med den inbyggda blixten.

Bild nummer tre är tagen med en extern blixt med påskruvad bouncer och riktad mot taket.

Den sista bilden är tagen med en ringblixt jag köpt från Kina (innan varor därifrån ska momsbeläggas). Det är första gången jag testade denna och syftet är att den ska användas vid just makrobilder. Strunta i skärpan, för när jag monterade blixten på kameran rubbades den från sitt ursprungsläge och ni som fotar makro vet att en millimeters förskjutning gör mycket på själva motivet. Det är effekten jag var ute efter när denna blixtidé testades.

Man ser här hur ett och samma motiv får olika utformning, beroende på om och hur man använder en blixt. Vilken effekt som framstår  som den mest smakfulla, är just en smaksak. Jag inser att den väldigt billigt inhandlade ringblixten kommer att göra susen när jag framöver använder makro-objektivet för att fånga blommor och insekter på nära håll.

Kan avslöja att jag precis inhandlat ett annat objekt från Kina, som jag tror att jag får glädje av. Tyvärr fanns det inte att köpa på de svenska fotobutiker jag surfade runt på och därför gick de miste om denna affär. Återkommer när detta kommit hem och jag hunnit testa dess effekt.

Ett slott som behagar

Nyköpingshus är inte bara historisk mark och Nyköpings kanske största turistmagnet. Området runt slottet drar både lättklädda soldyrkare, gäng med picknick-korgar och medborgare som bara vill koppla av….gäller naturligtvis på sommaren. Fiskarna hittar hit varje dag på året och på vintern lockas skridskoåkare och barn med pulkor.

Ett område väl värt att bevara m.a.o.

Pulkaåkarna hade förmodligen lite för lite snö för att få riktig fart på grejorna…

…och de som ville åka skridskor på Svandammen hade i sin tur lite för mycket snö för att det skulle vara idealiskt.

Annars badade slottet i solsken och i lä, var det nästan så att det värmde….nästan alltså.

Jag har så många bilder på slottet, så att detta ägnades inte så mycket tid under promenaden. Fast exteriören och omgivningen är trots allt lite spännande, så några bilder blev det innan jag klev in under den medeltida portalen.

Det var just exteriörer jag var ute efter på den här kombinerade promenad/fotosejouren. Den gamla trappen vid yttre borggården är kanske inte mycket att fundera över, om man nu inte tänker på den historia den bär på och alla fötter som trampat den genom århundradena. Jag var inte först, om man så säger.

Den stora porten på andra sidan är desto mer välkänd och även här har miljontals fötter trampat genom historien och tänk om porten och kullerstenarna kunde tala…

Bakom snötäcket och det mer moderna fönstret ligger den mäktiga sal där jag, frugan, syrran och svågern höll vår bröllopsmiddag. En minnesvärd dag, en trevlig dag och det är några år sedan nu.

Fast slottet börjar se slitet ut på sina håll. Renoveringar har skett ett antal gånger de senaste åren, men vill Nyköping locka hit turister framöver måste det nog till fler renoveringar och kanske rent av ombyggnader, givetvis efter gamla ritningar.

Det håller inte riktigt ihop överallt.

Den här har förmodligen de flesta av er missat trots att ni besökt slottet ett antal gånger?

Jag säger inte var ni hittar den. Ni får helt enkelt utforska slottet på egen hand och varför inte börja med att besöka museet på söndagar? Fri entré och en bra inkörsport till Nyköpings historia.

 

 

En promenad i det vita – eller jakten på regnbågen

Då var vintern över oss…igen. När vårkänslorna och vårtecknen (snödroppar) infann sig hos familjen Karlsson, slog vintern till med säsongens kallaste dygn och tydligen kommer kylan att hålla oss fångna ett tag till. Brrrrrrr…..

Fast man kan inte förneka att en promenad likt den igår är lite av mumma för själen. Det bar av till Spelhagen där politikerna vill anlägga en mindre variant av Hammarby Sjöstad. Än så länge kännetecknas dock området av en småbåtshamn, grönområden och mindre skjul. Får se hur länge det varar.

Snötäcket är fortfarande tunt och långt från årets Sverigerekord på 178 cm. Fast lite karaktär till landskapet ger den och just nu känns det inte som att täcket bör bli tjockare. Isen i hamnbassängen är inte särskilt tjock den heller, där den ens finns.

Vinter, kyla, snö, is….visst har det sin tjusning, men jag säger som jag gjort de senaste tjugo åren. Ligger det varken snö eller is på julafton, behöver det inte ligga någon alls. Jag inser egoismen i de orden och förstår glädjen hos vinteridrottare, skollediga barn och alla butiker som säljer vinterattiraljer. Klart att de också ska ha sitt och det är ju ändå Sverige vi bor i och här ska det vara mörkt och kallt flera månader under vintern.

Som sig bör var det lite kallare nere vid vattnet. När jag kom över på andra sidan Hamnvägen märktes en liten lindring, men den kanske lika väl var psykiskt betingad. Här startade nästa etapp på min promenad som skulle visa sig få ett positivt slut.

Det var till Storhusfallet och Sågarbacken stegen bar. Jakten på de fantastiska snö- och isformationer som kan visa sig här, lockade förstås.

Nog hade jag önskat mer av nedtyngda träd som hänger vita över ån. Mer av is och frusna grenar som ramar in fallet. För tre år sedan lockade detta område tusentals invånare som med sina kameror förevigade skådespelet. Riktigt där är vi inte än, men det kan komma om kylan håller i sig över helgen.

Näcken felar vidare utan sin stråke, utan tanke på väderomständigheterna.

En ensam droppe som fastnat i sin pose.

Bakom den brusade ån när den kastade sig utför det lilla Storhusfallet och när jag tog några steg till vänster, uppenbarade sig något jag egentligen inte förväntat mig. Den blev ett trevligt slut på den här lite kylslagna promenaden.

Just det. En regnbåge sträckte sig upp mot himlen och förgyllde en dag som ändå får räknas till en av denna vintersäsongs finaste.