2015 års Valborgsmässofirande i Nyköping kunde närmast liknas vid Dantes inferno.
En kraftig blåst gjorde att området vid Nyköpings hus liknade en scen ur Sagan om ringen eller just nämnda Dantes inferno. Lägg därtill en del ungdomsfylla och scener man hoppas slippa se. Nu passerade jag bara elden och firandet på väg hem från jobbet, men kameran var med just för att fånga några snabba bilder och det blev en ganska lyckad sejour med många intressanta och slagkraftiga bilder…om jag får skryta lite?
2016 års Valborg kanske inte var lika spännande och spektakulär, men ändå en trevlig tradition som lockade unga som gamla. Det här året valde vi att besöka Ängstugan för första gången. Vi var ute i god tid, kanske lite väl tidigt, men vädret var fint och förhållandevis varmt för att vara Valborg. En kopp kaffe intogs bland en ganska gles skara besökare.
Solen som skymdes av lätta moln började sakta gå ned över Nyköping, men fortfarande kändes en behaglig värme till mångas glädje.
På den lilla scenen utanför cafeterian underhåll en liten orkester besökarna som nu började bli fler…
…och till tonerna av välkända musikstycken utforskade frugan och jag området där vi är för sällan. Ute på fjärden låg en båt och guppade med fiskare som inte verkade bry sig om datumet och den mångåriga tradition som kännetecknar det.
Det började skymma allt mer och besökarna blev allt fler. Mängder av barn sprang omkring benen, förväntansfulla inför det som komma skulle. Jag hade hoppats på en något finare himmel som kuliss till brasan, men det ville sig inte riktigt. Molnen låg där lite för täta för att himmelen skulle glöda ikapp med elden.
Så kom han då, mannen som var utrustad med tändvätska och tändstickor.
Det tog fyr i en hast och mannen med utrustningen fick brått att komma bort från elden. Det såg faktiskt ganska äventyrligt ut, men lugn gott folk. Mannen hade läget under kontroll, fast lite svettig blev han nog.
Snart brann rishögen och spred en behaglig värme över besökarna som nu var ganska många till antalet.
Flera personer tog mod till sig och gick närmare elden, vissa för att värma sig, andra för att ta bilder på nära håll. Selfies med mobilen var särskilt populärt. Visste jag inte bättre, skulle jag tro att följande bild var hämtat ut någon Hollywood-producerad skräckfilm, ”The Man From Hell” exempelvis.
Tänk att denna tradition fascinerar generation efter generation, även om viss fnyser och anser att traditioner bara är blaj. Det är självklart deras val, men vidhåller vi inte traditioner, vad har vi då att samlas kring. För mig var årets Valborg bra mycket trevligare än förra årets. Kanske för att medelåldern var något högre, kanske för att det var många barnfamiljer, kanske för att man slapp se tonåringar som raglade omkring med sina Beppe-mössor på trekvart, skrålande efter intag av diverse rusdrycker. Tusan, börjar jag bli gammal…?
Den relativt lilla brasan började sakta slockna och folk började bege sig hemåt. Så ock vi och det blev en lika välbehövlig, skön och lång promenad hem som det blev dit. Vi kanske ses vid Ängstugan nästa år?
