Månad: juni 2017

Kastalen

Stefan1 kommentar

Kastal, är benämningen på ett byggnadsverk med flera förklaringar. Ordet kastal är en svensk variant av kastell, som fritt översatt från latin betyder liten borg.

Någon borg i ordets rätta bemärkelse är nu inte en kastal. På 1100-talet började man i Norden uppföra dessa byggnader som främst användes som försvarstorn, dels inbyggda i slott som Borgholms och Kalmars. Dels byggdes de intill bl.a. kyrkor och viktiga platser runt dåtidens städer.

En liten kort förklaring hämtad från Wikipedia, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börjar som så ofta med en promenad.

Dagens promenad gick som så många gånger innan, till Lindbacke. Syftet var att njuta av det vackra vädret, knäppa några kort och få många steg på den stegräknare jag och många arbetskamrater begåvats med i en stor världsomfattande tävling där ABB ingår.

Promenaden hemifrån gick förbi Gumsbacken och in på Sörmlandsleden nedanför Stora Kungsladugården. Ett antal vackra hästar betade en bit bort från stigen, tillsynes tillfreds med livet.

Jag passerade genom hästhagen och ut på den öppna yta som leder fram till naturreservatet Lindbacke. En plats där jag trivs och där man kan kan koppla bort stadens gytter och ljud.

Att bara sitta här med sin kamera och medhavda fikakorg är mumma för själen. Behövs i den moderna världen där man knappt kan öppna en tidning, slå på tv:n eller surfa på nätet, utan att mötas av svarta rubriker. Här satt jag nu på en sten där jag njöt av värmen och hörde fåglarnas kvitter bortifrån träddungarna. Så många bilder blev det nu inte, men raklång på marken försökte jag fånga denna blomma i ögonhöjd.

Styvmorsviolen, som är Ångermanlands landskapsblomma är ganska vacker i all sin enkelhet.

När jag satt där och filosoferade (det är i stunder som denna många av mina idéer och projekt tar form) fick jag ett infall. Man har gjort i ordning en stig som tar sin början där korna har sin vattenreservoar och som leder bort till kastalen nedanför Ryssbergen.

Därför klev jag förbi de betande korna och ut mot ett besöksmål jag aldrig varit till.

Stigen som är en nedtrampad sträcka i kanten på en åker, ska man nog vandra när det är torrt. Jag kan tänka mig att det är ganska blött här under regniga perioder. Fast ganska snart såg jag något som var välkommet. Man hade byggt upp en lång promenadväg ett par decimeter ovan marken. Ett mycket bra initiativ.

Spången kantades av växtlighet och var riktigt behaglig att gå på. Blomman på bilden nedan fick symbolisera de växter som fanns utmed promenaden och inte förrän bilden öppnades i datorn såg jag den lilla insekten som tagit sikte på det gula. Ser du den?

Jag hade en fågel av okänd art som vän på färden. Nu lyckades den lyfta från stolparna så fort jag var närmare än 15 meter och hann få upp kameran till axeln. Lite hånflinande landade den sedan en bit bort där den kvittrade glatt och så fortsatte det i flera minuter, innan den tröttnade och flög bort över nejden. Närmare än så här kom jag aldrig.

Snart var jag framme vid Kilaån och där hade jag två val. Att fortsätta rakt fram, dit Sörmlandsledens pil visade eller att ta vänster och över en bro där en ny spång av trä väntade bakom. Stigen rakt fram var knappt någon stig, utan bara en smal passage mellan midjehögt gräs. Jag valde därför att gå vänster, över bron och vidare på träspången.

Det visade sig vara fel. Hade jag fortsatt hade jag hamnat vid Ryssbergen och parkeringen till Svanvikens fågeltorn. I.o.f.s. en intressant plats jag också gärna besöker, men inte idag. Därför vände jag, tog mig över bron och in på den smala passage som gick i midjehögt gräs.

Fästingmarker. Jag kunde riktig se hur fästingarna tog sats och svingade sig över till mina ännu vita vinterben. Jag hade inte planerat att gå den här vägen, så därför var jag utrustad med kortbyxor, vilket inte är lämpligt när man beger sig ut i fästingmarker. Några sådana har jag emellertid inte upptäckt och presskriptionstiden har nu gått ut, så jag klarade mig. Däremot växte det brännässlor bland övriga växter och de brände till emellanåt.

Fast lite smärta och lite umbäranden måste man klara ibland. Efter en promenad på cirka 50 meter var jag framme vid Kilaåns kastal.

Om denna kan man läsa följande:

Den byggdes på 1100-talet för att bevaka och försvara den stora vattenled som Kilaån då utgjordes av. På den tiden kunde man segla från Östersjön, genom Kilaån och ändå upp till Hannsjön utanför Jönåker. Kastalen som idag ligger i ruiner har en diameter på 15 m och dess murar är 3 m tjocka. 1953 grävdes kastalen ut, men man gjorde inga intressanta fynd som kunde berätta dess historia. Det man också gjorde vid utgrävningen, var att restaurera det översta stenskiktet och till det använde man stenar som låg runt omkring byggnaden. En teori är att kastalen, som ligger på Stora Kungsladugårdens mark, var anlagd som ett försvar för gården och staden som sakta växte upp en bit därifrån. Det är teorier, men det man vet är att kastalen övergavs i samband med att Nyköpingshus började uppföras.

Intresset att vandra tillbaka samma väg var ganska minimal. Jag ville inte ge fästingarna en andra chans. Jag gick därför grusvägen ut på gamla E4:an och vidare i mot Nyköping. Lite kul med kameran hanns med, när jag försökte fånga bilar i rörelse i färgsymbios med de röda ladorna vid Stora Kungsladugården.

Innan jag sedan passerade Gumsbackens köpcentrum på väg in mot stadens brus, så kunde jag inte undgå att fånga denna bild. En liten bild av ett sommar-Sverige man kan se i turistbroschyrer.

 

Äntligen!!!

Stefan4 kommentarer

Äntligen, utropade jag tyst för mig själv.

Gårdagens förmiddag ägnades åt en promenad på cirka 90 minuter. Den sista sträckan gick förbi Arnö och Myntans äldreboende. En ganska tråkig sträcka med idel asfalt och en hårt trafikerade väg på vänstra sidan. Jag tog därför en avstickare förbi Herrhagsskolan, ut på Arnö strandväg och sedan ut på den ganska nylagda gångvägen mellan Myntan och Kilaån. Lugnt, naturnära, behagligt och…

…där låg den.

En snok (Natrix natrix) som kröp ihop när den hörde mina steg och som gjorde sitt till för att verka skräckinjagande.

Nu är inte snoken farlig för oss människor, eftersom den saknar huggtänder. Den är förvisso Sveriges största orm, med en kroppslängd som kan uppnå 130 cm. Dess saliv är inte giftig, men kan förlama mindre byten som exempelvis möss och grodor. Snoken är en utmärkt simmare och trivs bäst i områden nära vatten.

Snoken förekommer i olika färger. Grå, svart, brun och lite grönaktig, men alla känns igen på de vita fläckar som syns i nacken. Dessa förekommer dock inte på den betydligt mindre Gotlandssnoken som bara finns på Gotland och öarna däromkring. Gotlandssnoken finns på den röda listan över djur som är utrotningshotade.

Snokar har ett säreget sätt att förvilla när den känner sig trängd. Den rullar över på rygg, låter tungan hänga ut och spelar död.

Källa: Skansen

Japp, det var årets första möte med orm. Så närgången vill jag egentligen inte vara ormar och i synnerhet inte när det gäller den mindre, men giftiga huggormen. Fast visst är de fascinerande…

Midsommar 2017

StefanLämna en kommentar

Som skrevs i ett tidigare inlägg är intresset för väderkartorna aldrig så stor som veckan innan midsommar. Man tittar på de olika tv-kanalernas nyhetssändningar och man kastar ivriga blickar i mobilerna för att se vilka mobiler som visar bäst väder.

Personligen brukar jag säga: ”Titta ut genom fönstret så ser ni vilket väder det är”.

Fast visst. En Midsommarafton brukar planeras långt i förväg och självklart är en lyckad Midsommarafton väldigt väderberoende. Vem minns inte farbror Melker och Saltkråkan när regnet plötsligt vräkte ned över uppdukat bord och själva har vi firat midsommar både i Nyköping och Dalarna och hört regnet smattrat på altan- eller carport tak. Midsommarvädret är viktigt.

Förmiddagen var här och apparna talade om att regnet inte skulle komma förrän vid 20-tiden, eller möjligen 23:00…eller var det 22:00? Hursomhelst var vi nio glada själar som trampade ut mot Örstigsnäs för en traditionsenlig sillunch intill havet.

Det rådde lite delade meningar om vädret var behagligt eller lite för kallt. När vi anlände kuststaden Nyköpings enda ordentliga havsbad (då räknar jag inte in de som finns i kommunens nordöstra delar) var vi ensamma och det brukar vi vara. Vi skymtade lite blått bakom molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Det gjorde det…under några minuter, men förhoppningarna om en klarblå himmel grusades ganska omgående.

Nåväl, borden dukades upp med traditionsenlig mat och dryck. Den medhavda midsommarstången placerades på strategiskt ställe och därefter ekade snapsvisorna över nejden och jag tror de som inte var på plats vid stranden var ganska glada över det. Några sångbegåvningar fanns inte runt bordet, men det kanske inte är så väsentligt? Sillen slank ned, den färska potatisen likaså och givetvis snapsarna av olika märken.

Midsommarafton brukar innebära badpremiär. Nu är inte dessa dagar de varma och härliga som i ungdomens dagar. Då tillbringade vi många midsomrar på olika öar i Tystbergas skärgård och det behövdes inte ens några snapsar för att ta sig ett dopp. Annat är det idag när temperaturen knappt orkar över 15° och regnet hänger i luften.

Dock var två av de kvinnliga deltagarna så modiga att de tog sig ett hastigt dopp. Kanske var de inspirerade av de tre barn och deras mor som kom och tog sitt ett dopp när vi satt till bords, eller så var det snapsen som gav dem mod, eller så ville de på allvar? Bra gjort, hursomhelst.

Efter några timmar vid Örstigsnäs bar det hemåt för den lika traditionsenliga jordgubbstårtan. Den här gången inmundigad hos bror och flickvän. Ett par timmars välbehövlig vila, en lika välbehövlig dusch och lite pyssel i vår lilla trädgård. I år var det nämligen vår tur att hålla i kvällens grillning och lekar.

Midsommarafton gick över till Midsommardag när de sista gästerna vände hem. Själv stöp jag i säng någon halvtimme innan, fortfarande efter sviterna av en förkylning som däckade mig i över en vecka. Då hade det utlovade regnet dragit in över Nyköping, några timmar senare än utlovat. Skönt med meteorologer som har fel….

Objudna gäster

StefanLämna en kommentar

Det här inlägget tillkommer som ett bevis på att varje trädgård bebos av objudna gäster som knappt är synliga för blotta ögat.

Vår vackra pion som vi förra året följde med nyfikenhet när den växte för var dag som gick, verkar blomma en vecka senare i år. När bilderna togs med makroobjektivet påskruvat, var blommorna fortfarande omslutna av ett skyddande hölje. Något annat jag fick se, var de små myror som ilade fram och tillbaka över blommor och blad. Så små att de inte syntes på en meters avstånd, men vid närmare koll fanns de också på andra blommor, som exempelvis blommorna på våra jordgubbsplantor.

Inte så mycket mer att orda om, annat än att makrofotografering är och förblir en utmaning. Att det ska vara så svårt att få skärpan där man vill ha skärpan?

 

Lite ont i baken

StefanLämna en kommentar

När vädret tillåter och de lediga dagarna inte är uppbokade, är en lång cykeltur ut på landsbygden ett ”nöje” jag gärna ägnar mig åt. Fast även nöjen kan ibland medföra baksidor och just baksidan (finare ord för röven) fick sitt den här dagen, precis som alltid är när jag sätter mig på cykeln.

Cirka 4,6 mil lång blev turen, något slarvigt mätt på en webbsajt där man kan mäta de sträckor man motionerar.

Färden gick förbi Söra och ut på Runtunavägen där målet redan var utstakat. Den här vägen har jag trampat många gånger, där både slutmål och sträcka har varierat. Vägen i sig är ganska trevlig att cykla, men några undantag där öppna landskap ständigt bjuder på motvind. Ni som brukar cykla ofta och långt känner säkert till det märkliga i att det alltid blåser just motvind. Cyklar man mot ett mål blåser det motvind och tar man samma sträcka hem, blåser det motvind. Ja, ni vet.

Fast turen bjöd också på vackra vyer, som här på sträckan mellan Runtunavägen och Lid.

Lid har varit slutmålet vid ett tillfälle, men den aktuella dagen vände jag 2 km innan den lilla byn. Närmare bestämt här…

…vid denna ofta fotograferade byggnad mellan Kappsta gård och Kappstasjön. Jag har försökt googla, men har inte hittat något som förklarar vad byggnaden använts till. Till synes är den övergiven, men någon gång för länge sedan har byggnaden använts av människor från området. Tar gärna emot tips.

Hur som helst är byggnaden ofta fotograferad, inte minst av mig själv. Olika vinklar, olika inställningar och en ganska simpel byggnad blir mer intressant än dess historia…tror jag.

Det var här jag vände, men jag hann inte särskilt långt innan den här lilla allén upp mot Kappsta gård dök upp i ögonvrån. Apropå Kappsta, har gården anor från 1600-talet, även om själva namnet Kappsta nämns första gången i början på 1400-talet. Utgrävningar har dock visat att det bodde människor här redan på järnåldern.

Som ni förstår hade vinden vänt när jag åter tog sikte mot Nyköping. Fast innan jag åter svängde in på Runtunavägen, valde jag att svänga upp mot Ånstabadet som ligger alldeles intill Kappsta. Bitvis en dålig grusväg och strax innan badet bar det nedför på en väg som fick en tvättbräda att verka jämn. Män och kvinnor med löständer eller peruk ska nog akta sig för att ta cykeln nedför denna backe. I skuggan såg jag inte tvättbrädan genom mina skitiga solglasögon och när jag passerade guppen kändes det som att varje ben i kroppen bytte plats och varje skruv på cykeln lossnade.

En kort uppförsbacke senare låg badet nedanför vägen. Visst kändes det lockande att hoppa i, väldigt lockande, men efter två veckor av efterhängsen förkylning insåg jag att premiärdoppet får vänta till midsommar. Fast det var skönt att gå lite runt badet och inte minst var det svalkande med en vind som blåste in från den lilla sjön.

Uppe vid grusvägen ovanför badet kan man göra två val. Ni som följde min gamla blogg, vet att jag i maj 2014 gjorde fel val och det fick förödande konsekvenser. Det misstaget gör jag inte om, även om jag numera vet vart vägen leder.

Jag tog dock det säkra före det osäkra och valde samma väg jag kom. Sakta krök jag förbi tvättbrädan nere i svackan strax efter/innan badet. Ut igen på den asfalterade vägen, men efter en kilometer stannade jag för att ta en bild jag såg när jag svischade nedför backen på vägen till Kappsta.

Ett hav av pioner som hade fått frugan att känna en tår i ögonvrån. Hon älskar nämligen denna växt.

Givetvis växte dessa lupiner intill kanten mitt i den långa uppförsbacken. I.o.f.s. ganska självklart när det bar nedför när jag passerade första gången. På ren vilja satte jag mig på cykeln och trampade hela vägen uppför. Snart var jag ute på Runtunavägen igen och väl där gjorde jag ett snabbt val. Jag ville inte cykla hem samma väg, så jag svängde höger där vägskylten visar Råby 9 kilometer.

En ganska trevlig väg att cykla, men inte så många motiv att fotografera. Inte förrän jag kom till en plats där det hänt tragiska saker och som jag tidigare inte besökt. Det berömda kalkbrottet.

Jag såg inga som badade, men på en klipphäll en bit bort satt ett gäng ungdomar. Nog ser brottet lockande ut med sitt smaragdgröna vatten, men under ytan lurar faror man ska akta sig för.

Sedan bar det hemåt på väg 53, men ett litet stopp vid Täckhammars bro blev det. Vacker vy, men det bruna vattnet lockar knappast till bad på samma vis som kalkbrottets smaragdgröna.

Jag kom hem så småningom, även om sträckan Täckhammars bro – Oppeby tillhör de tråkigaste man kan cykla i trakten. Öppna landskap, bilar som definitivt inte håller den uppgivna hastigheten och självklart motvind hela sträckan. 4,6 mil och ett antal timmar, men man känner sig såååå nöjd när man sedan sitter hemma med en pizza och en kall öl.

Fast lite ont i de bakre regionerna får man, trots vadderade cykelbyxor och sadelöverdrag med dämpande effekt. Kvällen innan cykelturen var jag på en trevlig fest med både kända och nya bekantskaper. Med på festen var en mycket trevlig kille som tillbringade hela natten på cykel runt Vättern. Det var plågsamt att se honom stapla fram mellan borden och dansgolvet och inte minst när han gjorde plankan i en av de förutbestämda tävlingarna. Det syntes att sviterna efter Vätternrundan fick honom att bita ihop. En av de övriga tävlandena lyckades han slå, men tyvärr föll han på målsnöret och blev tvåa. Fast med tanke på omständigheterna, måste man utbringa: Bra jobbat Eddie!

Att cykla 4,6 mil på några timmar framstår som en bagatell i jämförelse.