Bara ett test

Bara ett test eller onödigt vetande?

Jag såg en film på Youtube som inspirerade mig till ett fotoprojekt. Min reservkamera är en Nikon Coolpix P900. En i sig väldigt bra kamera som fått höga betyg i många tester, men som jag använder alldeles för sällan. I filmen testade man zoomen på denna kamera och den ligger på hela 83x, vilket motsvarar en brännvidd på 2000 mm.

Den senaste veckan har en magnifik fullmåne lyst upp natten och den ville jag givetvis testa kameran på, som sagt inspirerad av filmen på Youtube. Jodå, många morgnar när jag gick till jobbet visade sig månen från sin bästa sida, men på kvällen var den dold bakom moln. Nu är månen på väg att inta formen av en halvmåne och då är det inte lika intressant. Därför gjorde jag testet på ett fast föremål, vattentornet i Nyköping.

Därför begav jag mig till Lindbacke, varifrån man har en bra utsikt till byggnaden utan att en massa hus och träd skymmer sikten. Fågelvägen är det cirka 3 km mellan Lindbacke och vattentornet. Så här ser vyn ut när kameran är i läget vidvinkel.

Ni ser vattentornet lite till höger om granarna.

Zoomar man ut kommer man så här nära…

…och använder man den optiska zoomen hela vägen ut ser det ut så här. Bilden tagen från exakt samma plats som den första bilden i inlägget.

I det sistnämnda läget är luftdallret påtagligt, vilket gör att bildkvalitén sjunker. Dessutom blir kameran oerhört känslig för minsta lilla vindpust eller skakning. Jag hade kameran på stativ, men blåsten i kombination med luftdallret skapade en tekniskt väldigt dålig bild som knappast förtjänar en plats i fotoalbumet. Vad har man då för nytta av en sådan zoom, frågar de flesta. Ja, sanningen är väl att den mest finns där för att bräcka konkurrenterna, men det går inte att säga annat än att tekniken går framåt.

För att visa att man ändå kan ha lite kul med denna magnifika kamera, så vill jag visa filmen som inspirerade mig.

I brist på snö

Självklart hade jag hoppats på att publicera ett antal inlägg på temat snö. Fast denna snöfattiga vinter får man förlita sig på att omgivningen kan visa upp en annan sida vår stad. Under ett antal promenader har jag kunnat fokusera på annat än snödrivor, vita vidder, frostnupna träd och invånare som frenetiskt skottar bort snö från sina uppfarter.

Som det här trädet som kapats av mänsklig hand.

Nere vid Sågarbacken finns det en del grönska kvar och mitt i denna grönska kan man finna lite färgprakt i form av en växt jag inte kan namnet på.

Mycket regn och detta skapar små vattendroppar som glänser likt iskristaller där de hänger på sina grenar.

Högt vattenstånd och Storhusfallets dån hörs över stora delar av Nyköping när vattnet kastar sig genom dammluckorna.

Kanske inte vatten i denna flaska, men den gör sig på bild…även tom.

Ett motiv som fångats hundratals gånger i olika vinklar, väderlekar och tidpunkter på dygnet. Trots det så funkar det varje gång.

Här ett misslyckat försök att framkalla en illusion av rörelse. Ni som är vana fotografer och kan uppvisa mer lyckade bilder vet hur detta gjorts. För er som inte är lika vana innebär det att man fokuserar på ett motiv, använder en tämligen lång slutartid och så vrider man på fokusringen. Jag ville att huvudmotivet, klocktornet på sitt berg, skulle vara skarpt och resten oskarpt i en illusion av rörelse. Gick så där eller faktiskt riktigt illa.

Då blev jag mer nöjd med bilden på bron som leder över Nyköpingsån eller om jag ska vara petig, underdelen av den.

Dessa sprialtrappor stöter man på lite varstans i stan och i all sin enkelhet gör de sig bra på bild.

Apropå illusioner. På avstånd såg det ut som en groda någon täljt i trä och placerat uppe på en stubbe. När jag kom närmare såg jag att skulpturen föreställer något helt annat. För er som inte sett den, så är den placerad på en stubbe intill ån vid Sankt Anna. Ganska fin tycker jag.

Ännu en liten illusion skapad av vinkeln som bilden är tagen i. Ser ni?

Byggnaden är Sankt Anna och framför detta gamla sjukhus står ett kors till minne av de som avled i denna historiska, men lite kusliga byggnad. Ser ni hur den horisontella delen av korset ser ut att utgöra stommen till övervåningen?

Den gamla och charmiga tågstationen är snart ett minne blott och i dess ställe kommer vi Nyköpingsbor att få se ett nytt och modernt resecentrum.

…och man tröttnar aldrig på den färgprakt som bara en himmel kan uppvisa.

Vill vi ha snö nu? Vill ni att det publiceras inlägg med bilder av nyfallen snö under en klarblå himmel, eller möjligen träd som ramas in i frost och is? Nja, personligen längtar jag efter våren och jag står fast vid att saknas det snö på julafton behöver det inte komma någon alls.

 

 

 

Bevingade vänner

Ibland är det enkelt att skapa ett nytt inlägg. I det här fallet består inlägget av få ord och så många fler än de ni redan läst behövs inte.

Fast en liten förklaring. Det är är några bevingade vänner jag stötte på under en kort promenad från hamnen i Nyköping, längs med ån och till Storgatan. Enklare än så blir det inte.

 

Frusen men bar mark

Det är ett säkert tecken när grannens bil är insvept i frost.

Ett säkert tecken på vad? Jo, på att temperaturen håller sig under 0-strecket och att det är lite friskare luft därute. Då gäller det förstås att passa på och ta en motionsrunda i områden som annars kännetecknas av våta stigar och leriga grusvägar. Lindbacke är ett sådant område som man gärna besöker när förutsättningarna tillåter. Jag har tidigare skrivit att våren och sommaren är angenämare tidpunkter att besöka detta lilla naturreservat, men att det också fungerar under hösten och vintern.

Så blev det nu. En promenad på några kilometer i utkanten av Nyköping. Trots att temperaturen ”bara” låg på -4 till -5° så bet det rejält i kinderna när jag passerat grönskan vid Stora Kungsladugården och kom ut på stigen som leder genom öppna landskap bort mot Lindbacke.

En blick bort mot Ryssbergsbacken och det frenetiska arbete som pågår med att skapa snö till skidsugna Nyköpingsbor. Inte annat än att jag tycker synd om de eldsjälar som ständigt brottas med milda vintrar och som ibland tvingas ge upp sina ansträngningar.

Frost som sagt. Ibland kan frosten vara lika praktfull som nyfallen snö.

När jag var liten, väldigt liten, gjorde jag som många nyfikna och olydiga barn säkert gjort. Jag slickade bort frosten från ett balkongräck med både oanade och onda resultat som följd. Jodå, tungan följde med när min mor hjälpte mig loss och att jag lovar att jag bara gjorde detta en gång och aldrig mer.

De enar och andra arter som kännetecknar Lindbacke har en sällsynt förmåga att hålla både form och färg även under kyligare omständigheter.

Givetvis är sommaren att föredra när man kan ligga raklång på marken och fota blommor, fjärilar och insekter som håller till runt dessa stiliga träd…eller om enen är en buske? Givetvis finns det också gott om fåglar att fotografera, både på själva Lindbacke och ute på intilliggande Svanviken. Då talar jag förstås om våren och sommaren då det kvittrar rejält bland träd och buskar och stora horder med både svanar och gäss landar ute i vårmarken.

Förutom trädens och buskarnas ganska tråkigt gröna vinterfärg, så är det just nu ganska tomt på färger. Med undantaget av nyponbuskarna som lyser upp. Dessa färggranna nypon mot en snövit bakgrund brukar kunna utgöra fina motiv, men mot en himmel med molnslöjor fungerar det också ganska bra.

 

 

 

Odjuret

Jag är djurälskare, men det finns undantag. Huruvida skalbaggar kategoriseras under insekter eller djur får man väl tvista om. Insekter är väl på sitt sätt också djur, även om vi kanske inte vill jämföra dem med gulliga katter, ståtliga hästar eller stiliga hjortar.

Hur som, den här rackaren låg på golvet i köket och sprattlade. Det fanns vissa svårigheter att vända sig på rätt köl, om man så säger.

När jag upptäckte den lilla skalbaggen sprang jag efter kameran och monterade på mitt makroobjektiv. Något stativ var det inte att tala om och det är förstås ett misstag när man fotograferar små ting med just ett sådant. Svårt att sätta skärpan där man vill ha den och det behövs inte mycket till skakning för att motivet ska bli suddigt. Ni ser på bilden ovan att skärpan ligger på mitten och inte huvudet som det var tänkt.

Bästa bilden blev denna.

Det är väl inte direkt något djur man gosar med. Snarare ett som kunde vara hämtat från de japanska science-fiction filmerna från 70-talet där Godzilla, Mothra m.fl. hade huvudrollen. Fast även om skalbaggen ifråga ser tämligen otrevlig ut, så är jag en gentleman och självklart välte jag den på mage. Fast ett litet egon bor inom mig och jag ville förstås hitta vinklar för att kunna fota den utan att ligga raklång på golvet. Det blev därför köksbordet.

Till sist en liten skakig och oskarp version innan jag öppnade dörren och sparkade ut skalbaggen…förlåt placerade skalbaggen…i rabatten.