Där ligger jag i lä

Sommarvädret har varit ganska lynnigt så här långt. Visst var vädret snarlikt förra sommarens under några dagar, men annars har det växlat mellan en normal sommartemperatur och en betydligt svalare, inte sällan kantad med mörka moln som man inte med säkerhet vet innehåller regn.

Lite av detta upplevde frugan och jag på en tur upp till Lindbacke. Tittade man söderut, vilket man gör från vår altan, såg himlen inbjudande ut och det var i den kontexten vi bestämde oss för att ta en promenad. Vi hann förstås inte många meter från bostaden för att mörka moln tornade upp sig norr om Nyköping.

Fast, vad tusan. Bestämmer man sig för något ska man väl utföra det och då får inte lite dåligt väder stå i vägen. Syftet med vår promenad var att gå stigen mellan Lindbacke och Stora Kungsladugården, men vid stängslet som omgärdar själva Lindbacke tog vi beslutet att gå upp på höjden. Det blåste (som vanligt) och vi tog oss snabbt uppför och så ned på andra sidan för att hitta lite lä.

Det gjorde vi och där bakom höjden kunde vi se hur molnen faktiskt skingrade sig och intog en annan färg än den mörka. Håll med om att vi i Nyköping inte har någon annan landskapsbild som liknar fjällvärldens ganska karga, som den på Lindbackes topp.

Från denna plats där vi undkom den mesta blåsten, tittade vi ut över Kiladalen och det som en gång i tiden var en motocrossbana.

Det är lite av ”50 Shades Of Green” och ganska vackert i all sin enkelhet. Tycker man inte det, så är Lindbacke åtminstone en oas där man kan smita undan vardagens stress och det som hör dagens samhälle till.

När vi vandrar där får frugan ett telefonsamtal. Då passar jag på att utforska omgivningen med målet att hitta lite växter att föreviga med kameran. Jodå, den hänger nästan alltid över axeln. Jag har nämnt detta vid ett flertalet tillfällen och kanske det är hög tid att avslöja varför.

För många år sedan, innan jag skaffat mobil, använde jag cykeln lika ofta som idag för att komma ut på mina motionsrundor. Ibland var min lilla digitalkamera med i väskan, ibland inte. Allt berodde på om rundan var en ren motionsrunda eller om jag hade ett utstakat mål där även en matsäck var nedpackad.

Den här aktuella turen var i rent motionssyfte och därför lät jag kameran ligga kvar hemma. Så småningom kom jag fram till en glänta i vilken det växte raps. Ni kanske kan se bilden framför er? Ett gult rapsfält, om given av grön lövskog och ovan för detta tronade en klarblå himmel. Ett drömmotiv för mig och säkert för många andra. Lägg därtill att 20-25 meter ut i rapsfältet står en ståtlig älgtjur. Den står där, tittar lite snett på mig ett tag, men står kvar i flera minuter och bara väntar på att bli fotograferad. Ni kan se scenen framför er? Det kan jag fortfarande och än idag kan jag bli gråtfärdig över att kameran låg kvar hemma i byrålådan.

Just därför hänger min systemkamera över axeln på mina rundor, oavsett om de sker till fots, på cykel eller i bil.

Fast nu var det växter jag var ute efter. En renodlad amatör fotar gärna blommor, svampar och andra växter i ögonhöjd. Ett proffs vet och en entusiast som jag har lärt mig, att såväl blommor, djur och barn helst ska fotograferas i nivå med dem själva. Vad det innebär när man fotar blommor och insekter förstår ni säkert. Precis, ned på marken och ligg raklång med kameran framför er. Tänk er 193 cm Stefan liggandes på mage så nära tryckt mot marken det bara går, när ni ser bilderna nedan.

När jag med en viss del av möda är på väg att resa mig, dyker en välbekant liten gynnare upp mellan blommorna. Ned på samma mark för att inta samma ställning och så var jag igång igen.

Det är ganska intressant att ligga där på marken, i samma höjd som de små insekterna, för att på nära håll se hur de lever sina liv. Prova själv någon gång och ni får uppleva en värld många aldrig ser eller kanske bryr sig om.

Till slut kom jag upp på fötter igen och när jag kommer fram till frugan sitter hon fortfarande med telefonen i hand. Ytterligare ett skäl att ha kameran med sig 🙂

Kyrkrundan

Igår torsdag, ägnades 7 timmar på cykel för att förverkliga en fotosejour jag funderat över länge nu. Jag visste att det skulle bli en lång, jobbig och smärtsam cykeltur, men väl värd.

Jag laddade ned en mobilapp för någon månad sedan och nu skulle jag för första gången testa den på riktigt för att se vilken exakt tid som användes, hur många kilometer jag cyklat och hur många kalorier som förbrukats. När jag kommer hem och ska titta på resultatet har den inte fungerat. Enligt appen var jag ute i 1 timme och 25 minuter, hade cyklat 4,8 kilometer och förbrukat runt 600 kalorier. Hmmm…det blev att använda den här webbsajten för att räkna ut resultatet. Att jag var ute med cykeln i 7 timmar kunde jag räkna ut själv och med webbsidans hjälp fick jag veta att sträckan jag cyklade var 84 kilometer och det förbrukades 5 171 kalorier på den.

Rubriken säger ”Kyrkrundan”, men kunde lika gärna döpts till ”5 kyrkor”, för det var nämligen samtliga kyrkor i Tystbergabygdens församling jag ämnade besöka. Va!?, utropar de som känner mig och visst är utropet befogat. Jag är inte det minsta religiös och besöker i vanliga fall kyrkor endast vid glada tillställningar som dop och bröllop, samt mer tråkiga som begravningar. Sant, men det finns något spännande med kyrkor och kyrkogårdar, vilket ni som följt bloggen vet vid det här laget.

Hur som, 06:30 lämnade jag hemmet och begav mig till kustvägen där den egentliga turen inleddes. Så här tidigt på morgonen är det en upplevelse att ta sig fram på cykel. Visst mötte jag och blev passerad av något enstaka fordon, men de var få. Det var lugnt, ingen blåst som störde och inga ljud förutom de naturen erbjuder. Fåglarna som sjöng ute i buskagen, rådjuret som sakta passerade över vägen vid Ånga, den mäktiga rovfågeln som lyfte från trädet och seglade ut över åkern, fjärilarna som lekte vid vägkanten…Man måste prova för att förstå.

Det blev en vätskepaus vid Helgö. Under mina barndomsdagar låg här en butik i vilken mina föräldrar ofta stannade när vi var ute på en bilrunda. Den är precis som många andra lanthandlar borta sedan länge och borta är också all annan verksamhet som bedrivits på detta lilla område, förutom den populära kajakuthyrningen som fortfarande lever.

Ni som följer mig på Instagram har sett bilden ovan och många undrade vart jag är på väg. Inget rätt svar ramlade in, men snart nog får ni veta.

Turen fortsatte på väg 219 tills jag kom till avfarten mot Tystberga. Där svängde jag in mot mitt första riktiga stopp.

Bälinge kyrka.

Denna kyrka uppfördes under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal. Kyrkan uppfördes under en period när Sundhällafjärden sträckte sig långt inåt land och man kunde med båtar ta sig ända till det som idag är Bälinge socken. Under 1300 till 1500-talen gjordes tillbyggnader på kyrkan som till en början bestod av en nio meter långt långhus.

Idag rankas Bälinge kyrka till en av Södermanlands vackraste och så är det säkert. 180 personer rymmer kyrkan idag.

Några lokala celebriteter har sitt sista vilorum här. Några av er känner säkert igen släktnamnet.

Andra välkända namn är Johan August Gripenstedt, finansminister i Sverige på 1800-talet, som begravdes i en nymurad gravkammare 1874. Beata von Yxkull är också ett känt namn, men hennes öknamn kanske är mer välkänt. Pintorparfrun som på 1600-talet fick smeknamnet p.g.a. sin grymhet.

Upp på cykeln igen och vidare mot nästa mål.

Mellan Bälinge kyrka och detta mål ligger en liten byhåla vid namn Lästringe. Det är en liten by man snabbt passerar med bil eller tåg, men nu passade jag på att ta en tur runt i byn och det gick fort. Drygt 100 bofasta lever här idag, men under glansdagarna bodde drygt 400 personer i Lästringe socken och drygt 200 i själva samhället. Tänk att här funnits både tågstation, livsmedelshandel och hotell.

Nu förstår ni var nästa stopp blev. Några kilometer från samhället ligger nämligen…

Lästringe kyrka.

En kyrka som knappt ser ut som en kyrka, men som också den har en historia. Kyrkan som saknar torn har sina äldsta delar från sent 1100-tal, men tillbyggnader gjordes ända fram till 1699 då sakristian byggdes. Den lilla kyrkan sägs vara ett av de bästa exemplen på hur de första stenkyrkorna i Sverige planlades.

Även Lästringe kyrka har en liten kyrkogård som inrymmer både gamla och nya gravstenar. Jag brukar ta en runda, läsa på stenarna och tänka tillbaks på tiden när personerna levde och hur de levde. Ibland brukar jag notera namn för att sedan googla fram eventuella uppgifter om fältskärar, byggherrar, kammarfröknar, spiksmeder och andra yrkeskategorier som knappast finns idag.

90 personer ryms i Lästringe kyrka idag.

Nedanför kyrkan intog jag min frukost, stående av välkända skäl.

Därefter trampade jag vidare mot nästa stopp. Den biten företogs på den gamla E4:an som faktiskt sträckte sig genom centrala Nyköping och hela Storgatan. Minns ni? När jag cyklar här minns jag hur denna korta vägsträcka mellan Lästringe kyrka och nästa anhalt kantades av en livsmedelsbutik, ett gatukök, en bensinmack. Allt är borta sedan länge.

Sättersta kyrka.

Kyrka nummer tre på den långa färden var Sättersta kyrka. Även denna kyrka uppfördes mellan 1100-talets sena hälft och 1200-talets tidiga.

Av de fem kyrkor som inlägget behandlar, har Sättersta kyrka genomgått flest ombyggnader, tillbyggnader och restaureringar. Man har tillfört, man har avlägsnat och man har restaurerat, det sistnämnda så sent som 1939 då nya bänkar placerades ut, korfönstret murades igen och ett rundfönster med glasmålning installerades.

Idag ryms 100 personer i kyrkan.

Kyrkogården är liten, men innehåller även den nya och gamla gravplatser. Några lite mer slitna än andra.

Kyrka nummer fyra är den jag har störst relation till.

Tystberga kyrka.

Det blev en avstickare på några kilometer, en sträcka jag också tog mig tillbaka på.

Tystberga kyrka är den äldsta av de fem på färden och den uppfördes någon gång i mitten av 1100-talet.

Jag är född och uppvuxen i Tystberga och av den anledningen höll jag mig kvar här längre än vid de övriga fyra kyrkorna. Ett av de givna skälen är att jag känner till namnen på många som fått sin sista vila nedanför kyrkan. Många av dessa numera avlidna personer har jag särskilda minnen av och när jag stod där framför deras gravstenar kunde jag nästan se personerna framför mig. Tyvärr gick en del bort i alldeles för tidig ålder. Sorg, saknad och en hel del nostalgi.

Tystberga kyrka ligger väldigt vackert uppe på en kulle varifrån man har en vidsträckt utsikt över det vackra landskapet.

Tystberga kyrka är kanske inte lika vacker som Bälinges, men har ett utseende som är ganska unik för de kyrkor som finns i den här kommunen och kanske också i länet. Ett antal tillbyggnader har skett även här och 1881 den sista och den största, då vapenhuset och en av ingångarna murades igen, nya fönster togs upp och ett valv i kyrkorummet revs och ersattes med ett modernare tunnvalv. 120 personer rymmer kyrkan idag.

1660 slog åskan ned i tornet och åsamkade skada. Den lilla församlingen fick då finansiär hjälp av Drottning Kristina som betalade 16 av de 36 daler återuppbyggandet kostade.

Nedanför kyrkan ligger en liten minneslund. Den är unik på så sätt att den inte underhålls på samma vis som de mer parkliknande man ser på större kyrkogårdar, utan är mer av naturlig karaktär. Det sägs att minneslunden är som allra vackrast på våren.

Fyra av fem kyrkor avverkade.

Tillbaks till gamla E4:an och mot nästa mål.

Den minsta och den kanske mest okända av de fem kyrkorna är…

Bogsta kyrka.

Kyrkan som sådan ligger vackert intill sjön Runnviken, även om man inte ser sjön för alla träd som kantar kyrkogården. Precis som övriga kyrkor började man bygga denna under 1100-talet och har väl idag en mer karaktäristisk stil av en kyrka än exempelvis Tystbergas.

Det mest spännande att berätta är när en av kyrkoklockorna rasade ned och krossade valvet under. Detta hände 1687 och först 1691 ersattes klockan med en nygjuten. Så sent som på 1970-talet renoverades kyrkan och 2011 renoverades taket. 80 personer rymmer kyrkan och dess kyrkogård är också den minst av de jag besökte under dagen.

Bogsta kyrka har dock något de andra inte har. Två runstenar finns på platsen som ett minne av en tid när vikingar bebodde trakterna. En av dessa är inmurade i sakristians yttervägg och den andra står utanför. Inskriptionen tyder på att två bröder med denna ville hedra sin fader Torgrim och en annan anhörig vid namn Hagsten.

Då var min fotosejour avverkad. Nu återstod bara de sista 25 kilometerna hem. Jag har inte tagit med några landskapsbilder i detta inlägg, men jag kunde inte låta bli att stanna till för att ta den här bilden över Runnviken. Snacka om utsikt från gården Hammarby.

Tre saker slog mig på turen.

Vilken vacker natur jag passerade under denna 84 kilometer och 7 timmar långa cykeltur. Tänk så mycket man missar när man susar genom landskapet i bil. Utan tvekan får man ut så mycket mer när cykel används och visst är det tråkigt att turistguiderna fokuserar så starkt på städernas begivenheter och de välkända sevärdheter kring vilka hundratals människor trängs.

Det andra som slog mig är att det faktiskt byggs på landsbygden. I och omkring samtliga orter jag passerade har det byggts och håller på att byggas nytt. Inga storsvulstiga projekt som i centralorten, men en villa här och en villa där. Det visar att det finns hopp om landsbygden och att alla inte vill bo i städer, inte ens i den här kommunen.

Ni märker på bilderna ovan att det inte finns några på kyrkornas interiörer. Tyvärr var samtliga kyrkor låsta och det fanns ingen vaktmästare eller kyrkoherde jag kunde be om en titt. Jag vet varför de är låsta, har full förståelse för detta och inser att dagens Sverige inte länge tillåter det man tillät förr.

Ett stopp blev det innan jag var hemma. Strax nedanför Svärta kyrka stannade jag för att inmundiga min lunch. Därefter följde den i särklass tråkigaste sträckan på cykelturen, den mellan Svärta och Nyköping.

Den är så raaaaaak, så öpppppen och så blåser det allllltid motvind. Skittråkig på ren svenska och med insikten att man är mer engagerad i omgivningen i början av en så här lång cykeltur än i slutet, där vissa kroppsdelar värker mer än andra och man är lite…nja, ganska mycket, tröttare än i början, så är det inte läge för motgångar och irriterande moment.

Varje fordon som blåste förbi möttes med ilsken min och tysta svordomar och varje liten elak vindpust fick mig att utbrista i högljudda protester och ord som inte lämpar sig för barn. Baksidan av att cykla långt.

Under den här turen passade jag på att ta bilder som inte hör hemma i detta inlägg. Det inlägget publiceras snart och det är tyvärr ett av de mest tragiska jag lagt ut på den här bloggen. Så, Stay Tune!

Bil eller kanot?

Det är inlägget är inget ställningstagande i miljödebatten, utan ett val jag och flera med mig gjorde denna härliga onsdagskväll. En onsdag som gick i glädjens tecken då det var Ölets Dag. Den firades med lunch och några kalla på OT:s i Nyköping.

Vädret var då så där lynnigt som bara ett svenskt sommarväder kan vara. Ganska skönt, men en mulen himmel som bjöd på några lätta regndroppar. Fast kvällen blev fin och jag bestämde mig för att ta en tur till hamnen. Två begivenheter stod på programmet. Dels Automobilsällskapets traditionella bilträff och så SM i kanot. Kan man inte välja så gör man bägge delar.

Jag startade med bilarna och befann mig på plats i god tid innan bilar och motorcyklar började anlända. Inte så mycket folk just då, men det droppade in några emellanåt.

Så här dags var det bara måsarna på taket som var åskådare och så jag med min kamera förstås.

Det är så att vill man få bra bilder dessa kvällar, bör man vara på plats innan de första fordonen anländer. Nu är jag inte särskilt intresserad av bilar eller motorcyklar, men tar gärna lite bilder när andan faller på. Snart började fordonen dundra in och i kväll stod japanska bilar på menyn.

Japanska bilar kanske inte tilldrar sig samma uppmärksamhet som de amerikanska, men kanske den sköna kvällen gjorde att det droppade in bra med folk. Restaurangerna var förstås fulla, men det rörde sig ganska många bland bilarna också. Det här fordonet stod ganska ensam på hamnplan till en början, så den fick jag en tämligen bra bild på…

…men annars blev det som det ofta blir när det springer folk framför både bilar och kamera. Man får koncentrera sig på detaljerna.

Den uppmärksamme ser på bilderna att det inte bara var japaner som ställdes ut. Så brukar det vara och så ska det kanske vara, även om temabilarna tilldrar sig mest uppmärksamhet.

Hundra meter bort pågick SM i kanot och eftersom Sverige tillhör de ledande nationerna i denna sport och Nyköping har ett rykte om sig att vara en bra kanotstad, så var det ganska mycket folk på plats.

Jag kom dit lagom tills de sista B-heaten var på väg att avgöras.

Jag stannade inte så länge och missade de stora finalerna med några av Sveriges världsstjärnor på plats, men jag tittade på några av ungdomsloppen som visade att påfyllnaden i svensk kanotsport ser bra ut.

Några klev ur kanoterna väldigt glada, andra var mer besvikna. Har man nått så långt att man tillhör Sverigeeliten i sin åldersgrupp har man dock inget att vara ledsen eller besviken över. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Så ser livet ut och så kommer framtiden för dessa ungdomar att te sig.

Den sköna kvällen gjorde att allt fler tittade ned till hamnen, men jag och min kamera valde att traska hem. Anledningen var att torsdagen kommer vikas för en låååång cykeltur till och runt min uppväxtort. Självklart finns kameran med och det inlägget kommer kanske att förvåna, åtminstone de som känner mig.

 

Storm is coming

Jag hade en knapp timme på mig mellan arbetsdagens slut och ett besök på en fotvårdsklinik. Jag brukar ta med mig kameran för att på bästa möjliga sätt fördriva tiden under denna stund.

När jag kliver ut genom portarna på jobbet visar sig mörka moln över Nyköping. Ganska perfekt, för då fick jag möjligheten att genomföra ett fotoprojekt jag planerat sedan länge. Blå himlar i all ära, men himlar med mörka och tunga moln slår det mesta. Jag höll mig intill Nyköpingshus då kliniken ligger i närheten av denna historiska byggnad och härifrån såg jag de mörka molnen närma sig. Mörka moln brukar innebära spännande bilder och många tvistar om det är bäst att föreviga detta i färg eller svartvitt.

Döm själva. Bilderna är tagna i färg, men konverterade till svartvitt i Photoshop. I slutet av inlägget kommer en liten omröstning där du får göra ditt eget val. Hoppas du svarar på den.

Silohuset och Sörmlands museum ligger förvisso inte på slottsområdet, men tvärs över gatan. Det vita höghuset som tecknar sig mot de mörka molnen är ett motiv jag länge spanat på när jag kliver ut från jobbet och ser vyn på lite avstånd.

Kungstornet är fotat från alla håll, vinklar och i alla vädertyper. Här framför…just det, mörka moln.

En bild över Svandammen och bort mot Silohuset är vanligt förekommande på Instagram, Facebook och i andra sociala medier. Visst förstår man varför, även om de tunga molnen skrämt bort de som brukar sola och äter sin lunch på vallarna.

Den här trappan brukar jag föreviga i alla möjliga sammanhang och kallar den alltid för ”Stairway To Heaven” efter en låt av historiens kanske mest berömda hårdrocksband.

Flaggspelet på toppen av vallarna brukar placeras ut i samband med Nyköpings gästabud och de utgör ett litet extra tillskott till denna spännande miljö.

Mörka och regntunga moln. Fast jag klarade mig från regnet och klev så småningom in genom dörrarna på fotvårdskliniken.

Naturligtvis inträffar det man inte vill ska inträffa. Klart regnet kom. När jag lämnar kliniken och har gått cirka 50 meter känner jag några regnstänk och när jag befinner mig på viadukten intill Teaterparken öppnar sig himlen och sedan störtregnar det hela vägen hem…tills jag befinner mig cirka 20 meter från lägenheten. Då upphör regnet så sakteliga för att sedan på kvällen skina upp och bli fint.

Det kallas otur.

Nu var jag inte utrustad med utrustning för regn, som vissa andra. Att jag blev dyblöt förvånar säkert ingen, men kameran klarade sig ganska bra trots allt.

Så detta med omröstningen.

Lugnet vid det lilla torpet

Ni från Nyköping känner igen den här byggnaden. Ni som bara besöker Nyköping passerar den på vägen mellan Skavsta och centrum. Jag talar förstås om Frisksporttorpet.

Även detta lilla torp har en historia och den försökte jag googla fram i ett inlägg på bloggen för två år sedan. Det gick relativt hyfsat att få fram information, men det jag saknade i mitt letande var en bild från anno dazumal. Som alltid är det intressant att jämföra nu med då och kanske jag stöter på en bild från äldre dar, eller om någon av er besökare haft bättre tur i ert letande?

Hur som helst. Frisksporttorpet (inte Frisksportartorpet jag länge trodde torpet kallades) är en liten oas jag gärna använder mig av. Under de mörka åren i mitt liv besökte jag ofta minneslunden på kyrkogården intill eller just detta lilla torp. Att bara sitta, lyssna och fundera gjorde nog skillnaden mellan rätt och fel.

Även idag återkommer jag gärna hit, men då av helt andra skäl. Givetvis är miljön mumma för en stressad själ, men nu är alltid kameran med på promenaden hit. Även frugan har lärt sig uppskatta denna plats strax utanför citykärnan. Ibland, även om det är länge sedan nu, har vi gått tipspromenaderna som arrangeras på söndagarna. Tänk att kliva in i detta gamla torp, ducka för de låga dörrkarmarna, känna lukten från den vedeldade spisen och de nybakade bullarna. Ett måste.

Fast det går naturligtvis lika bra att komma hit under vilka dagar och timmar som helst. Varför inte bara gå runt och fota lite av exteriören…

Fast området som sådant erbjuder mer än så. Strax nedanför torpet kan du spela beach-volley på två planer och de utnyttjas ganska flitigt under sommarhalvåret. Du har också ett ganska kort, men trevligt motionsspår som sträcker sig i den lilla skogen. Fast oftast är jag och frugan, åtminstone jag, här i jakt på växter och djur att fota.

Det har planterats många träd i området och information om dessa kan man läsa på uppsatta skyltar. Floran av träd är större än vad en novis som jag känner till, men genom att läsa om arterna har också jag lärt mig en hel del.

Fåglar hittar man förstås. Inte minst i de uppsatta fågelbord som står intill det lilla torpet. Dagen vi var på besök höll de dock sig undan.

Några av de arter man annars kan hitta ser ni om ni klickar in på inlägget bakom länken en bit upp. Vi hörde dem ute bland träden, men den enda som ville vara med på bild var den här lilla staren. Stolt spatserade han runt våra ben med dagens lunch i mun.

Det här stoppet var bara ett kort besök på den ganska långa promenad vi var på väg ut till. Det blev som alltid ett njutbart ögonblick och jag kan lova att detta inte blev det sista besöket i detta av växtlighet omgärdade lilla torp.