I vår del av vårt vackra land är vi inte längre vana vid kalla och snörika vintrar. Det gäller därför att passa på när tillfället erbjuds.
Fredagsmorgonen började lite grå med några centimeter nyfallen snö på trottoarerna. Kanske ingen dag man tar med sig kameran ut på promenad, men ju längre tiden gick kunde man skönja en allt blåare himmel utanför industrilokalens fönster. Plötsligt bröt solen igenom helt, molnen skingrade sig och en vy med nyfallen snö och en klarblå himmel uppenbarade sig. Där stod jag med en timme kvar på arbetsdagen, allt mer ivrig efter att få komma ut.
Vi hade ett inplanerat möte precis vid skiftbytet och jag befarade att de skulle dra ut på tiden, men sås blev det nu inte. I min iver att få komma hem och hämta kameran, utnyttjade jag flexen med hela sex minuter och stämplade ut.
En rask promenad till hemområdet, in på den lokala pizzerian där en kebabtallrik inhandlades och som sedan intogs i rekordfart, ned i källaren för att hämta kameran och så ut. Mitt mål var den väg runt Lilla Kungsladugården vi ofta tar på våren och sommaren. Jag förväntade mig att få se vita och orörda vidder under en klarblå himmel och det såg onekligen lovande ut.
Det lite pittoreska området vid Hemgården var draperad i snö och fick några av byggnaderna att lysa lite extra.
Den lilla väg som går mellan järnvägen och garagelängan hade inte plogats, men det syntes att någon form av fordon hade åkt där dagen innan. Det gjorde att man inte behövde trava i decimeterhög snö hela vägen runt.
En liten titt till vänster och orosmolnen började hopas i öster. Är det möjligt att jag har en sådan otur, var min första tanke. Ska jag nu inte få mitt efterlängtade motiv med orörd snö och en klarblå himmel, var min andra.
Det var ingen människa ute på promenad, men spår av olika djur försvann ut på gärdena.
Nu tätnade molnen allt mer och jag insåg att den klarblåa himmel jag såg på med förväntansfulla ögon genom fönstren på jobbet, var ett minne blott. En liten tyst svordom, men de vita och orörda vidderna tänkte jag åtminstone få med mig hem.
Plötsligt, väldigt plötsligt händer det….
En liten försmak lades ut på Facebook igår kväll och det spekulerades i vad det var som hände. Kan meddela att de fantasifulla gissningar som skrevs ned i kommentarsfältet, aldrig inträffade. Däremot överraskades jag av ett naturfenomen, för plötsligt drog en dimma in över nejden och gjorde det stundtals omöjligt att se mycket mer än tio meter framför sig. Jag vet inte om det kallas dimma, snörök eller något annat, men det var ett skådespel jag aldrig upplevt mitt på dagen under kalla vintrar.
Det hade blivit ett väderomslag, om det rådde ingen tvekan. När jag lämnade hemmet stod temperaturmätaren i köket på 0° och snön droppade sakta av både träd och tak. Nu kändes det betydligt kallare, vilket också skulle visa sig när jag kom hem och temperaturen hade sjunkit till -4° på den cirka en timme promenaden tog. Jag misstänker att det var den snabba temperatursänkningen som skapade dimman.
Den lilla vägen mellan järnvägen och Lilla Kungsladugården var inte plogad och här fick jag trava i decimeterdjup snö. Några hade gjort det innan mig. Det var en ganska mäktig känsla att gå där i ett landskap som nästan flöt ihop. Stundtals fick jag navigera genom att titta på trädtoppar och annat som stack upp över den vita sörjan.
Även om inte en klarblå himmel var att skönja, måste jag tillstå att bilderna jag tog hade mer spänning i sig än vad jag först trodde och förväntade mig.
När jag hade passerat gården tittade jag ut mot motorvägen där bara de höga fordonen syntes bakom dimman…
…och en blick tillbaka och jag såg hur Lilla Kungsladugårdens byggnader mer eller mindre låg dolda bakom det vita.
Det är inte alldeles lätt att få till vitbalansen under dylika förutsättningar. Att skruva upp exponeringskompensationen ett par steg gör förvisso snön vitare, men samtidigt får den himmelen att framstå betydligt blekare än i verkligheten. Har man tid kan man förvisso använda sig av stativ och ta flera bilder med olika inställningar som man sedan lägger ihop i Photoshop. Något stativ bar jag inte med mig och därför accepterade jag lite blåstick som gör att snön inte framstår lika vit som den var framför ögonen.
Borta vid de stölddrabbade bilfirmorna vajade fanorna inte alls. Tack o lov var det vindstilla och det gjorde att kylan inte kändes lika påträngande.
Från den lilla vattenreservoaren i området syntes inte E4:an hundra meter bort. Man bara hörde fordonen som svepte förbi.
En titt bort på värmeverket någon kilometer bort och en syn mötte som hämtad ur någon postapokalyptisk domedagsfilm.
Lite mäktigt i mitt tycke och så här i efterhand kan jag nästan känna mig glad att jag tog den här promenaden under detta förhållande och inte under en klarblå himmel. Förhoppningsvis kommer en sådan dag att uppenbara sig innan den här vintern är över.
Fast de ansvariga i kommunen har underskattat Nyköpingsbornas längtan efter motion. Alla vet vad den här skylten betyder.
Tro mig när jag skriver att man överhuvudtaget inte plogat gång- och cykelbanan som leder från Lilla Kungsladugården till Hemgården. Ett par decimeter snö ger man sig knappast ut i, vare sig man är fotgängare eller cyklist. Istället blev det en isig vägbana som ledde mig hem. Dåligt av de som är ansvariga.
Borta vid den lilla verkstaden intill den lilla kolonilotten, hade de här istapparna börjat smälta när jag påbörjade min promenad. Nu syntes inget dropp alls, vilket bekräftade att temperaturen hade fallit.
Det blev ingen blå himmel, men väl ett naturfenomen jag inte hade räknat med. I efterhand är jag som sagt lika glad för det och det lär bli fler promenader om jag känner mig och min kamera väl.
