Motion och fotografering, en ganska bra kombination…om det nu inte vore för alla fotostopp längs med slingorna jag vandrar.

Det är svårt att hitta nya rundor i vår del av Nyköping, men de finns naturligtvis. En vi fann förra året tack vare en motionerande granne, har blivit något av en favorit. Kuperad terräng, skog, öppna landskap, stigar, grusvägar, asfalt och så några kliv över diken. Perfekt….

Dagen till ära tog jag en liten avstickare runt det lilla koloniområde som finns i utkanten av Hemgården. Tyckte det såg ganska slitet ut, men kanske att säsongen inte är den rätta.

Intill kolonilotten ligger en stor lada som jag länge funderat över. Vad har den använts till, används den idag och i sådana fall till vad? Ladan i sig ser ganska välbevarad ut om än lite skev och vind och dörrarna är belamrade med relativt nya lås. Däremot utgör exteriören något av en perfekt kuliss till ”The Walking Dead” eller andra zombie-inspirerande serier.

Den sena snön och de lite kyliga morgnarna visade sig längs med vägen och för den delen, under stuprännorna på ladan.

Efter denna korta avstickare gick jag förbi Röda villan, de trista modulerna där några av stans socialt utslagna lever och upp i skogen bakom Nöthagsvägen. När jag kommer ut på grusvägen efter den lummiga stigen springer denna varelse ut framför mig. Att jag skulle ha kameran i högsta hugg och beredd på överraskningar var förstås inte att tala om. Jag fick kasta upp kameran till ansiktet och använde de inställningar som var. Därav den något usla kvalitén.

Längs med grusvägen ned mot Vattenfalls stora anläggning hördes fåglar sjunga, men som vanligt är de svåra att se och de man ser är de vanliga arterna.

När jag kom ut i lite öppnare landskap lyfte två rovfåglar av okänd art från två elstolpar och flög i riktning bort från mig. Verkar inte vara min tur att få fånga en rovfågel med kameran.

Träden som kantade grusvägen börjar grönska allt mer, även om vinterns kyla fortfarande märks av i markerna.

Märks gör också spåren av människan. Att ta med sig en halvtom/halvfull pet-flaska verkar vara jobbigt. Varför den låg där på en EU-pall mitt i ingenmansland kan man fundera över.

Andra spår i området är tillverkade av människan i syfte att ta människan på snabbast möjliga vis mellan punkt A och punkt B. Med huvudet mot marken för att få en bra vinkel, var tankarna på ett eventuellt annalkande tåg från andra hållet ganska avlägsna. Jag hade förmodligen känt vibrationerna innan lokföraren hängde sig på tutan.

Intill spåret ligger en gamma byggnad, givetvis nedklottrad. Intill denna nedklottrade byggnad står en gammal pump…

…och nedanför denna pump som läckte vatten hade vattnet frusit och bildade fina formationer i gräset.

Nu befann jag mig på den lilla grusvägen som leder till Lilla Kungsladugården. Det är av naturliga skäl mer intressant att gå sträckan under sommaren när fälten bågnar av olika sädesslag och fåglar som försöker norpa ett och annat ax. Nu syntes bara spåren av de fordon som rör sig bland åkrarna under högsäsong.

Den här lilla byggnaden som står intill väggen fyller säkert sin funktion, men till vad har jag inte en susning om. Att den är nedklottrad och delvis vandaliserad kommer inte som en överraskning. Vet inte varför, men dessa klottrare lyckas också hitta till mer avlägsna platser för att förstöra andras egendom. Märkligt släkte det där.

Diket löper parallellt med järnvägsspåret och grusvägen upp mot Lilla Kungsladugården…

…och ovanför diket passerade detta lilla plan mot Skavsta.

Ni har inte sett några fotografiska mästerverk och det är inte heller sådana jag är ute efter på mina promenader. Det handlar mer om motion än om fotografering och bilderna är mest till för att dokumentera sträckan och det man kan se på vägen jag vandrar.

Den här bilden kanske blev den som jag skulle kunna tänka mig att skriva ut på fotopapper och sätta in i albumet. Inget mästerverk, men det finns åtminstone en idé bakom.

Så mycket till vilt följde mig inte i spåren, fast tamdjur i form av katter fanns det gott om i området kring bostäderna runt Lilla Kungsladugården. Nyfikna var de också och synen av denna lilla varelse påminde mig om det vattenkrig frugan har med våra grannkatter.

Snart var jag ute på asfalterad och trafikerad väg. En sista blick över de öppna landskapen påminner mig om att jag föredrar lugna landskap framför stressiga och bullriga stadsmiljöer. Miljöer som jag förvisso gärna besöker korta perioder, väldigt korta perioder, för att njuta av sevärdheter, en kall öl på en uteservering och synen av människor som snabbt ilar förbi på sin väg.

Fast det är ändå något visst med att se staden i backspegeln när de öppna landskapen väntar några mil bort.