Frugan och jag har en favorit bland de sträckor vi utnyttjar på våra promenader. Utmed järnvägen, över den lilla vägen och bort förbi Lilla Kungsladugården, är det jag pratar om.

En lagom lång sträcka på gränsen mellan stad och landsbygd. Man hinner uppleva lugnet, stillheten och även tystnaden som bara störs av trafiken på motorvägen några hundra meter bort. Dock är det ljudet knappt märkbart om man inte bemödar sig med att lyssna efter det.

Den här kvällen gick promenaden inte bara på gränsen mellan stad och landsbygd, utan också på gränsen mellan ljus och mörker.

En nedåtgående sol färgade träden gula när vi inledde på 40 minuter långa promenad.

Skillnaden med solen i ryggen (som på bilden ovan) och solen i ansiktet (som på bilden nedan), visar sig i landskapets struktur. Detaljerna i både natur och bebyggelse visar sig på helt olika sätt.

På de intilliggande åkrarna ligger årets sista skörd förpackade i sina moderna balar. Bakåtsträvande som jag ibland är, måste jag erkänna att dåtidens gamla höhässjor var betydligt intressantare och trevliga att beskåda.

Från söder drog mörka moln in och såg till att det mörknade tidigare än normalt. Himlens skådespel är något av det mest fascinerande man kan se i vår natur. Håll med om att en helt molnfri himmel är trevlig, inte minst på sommaren, men för såväl proffs- som amatörfotografer är täta moln att föredra. Det blir lite mer spännande, om man så säger…

Den här bilen står parkerade utanför en bostad intill Lilla Kungsladugården. Den står på samma plats året runt, dygnet runt och man misstänker att den står där för att lura tjuvar och annat löst folk som inte ser skillnad på ditt och mitt. Den lyser upp höstens mörker på ett bra sätt och förhoppningsvis skrämmer den bort de som är ute i ohederliga ärenden.

Den nedåtgående solen började färga molnen över Nyköpings centrala delar…

…vilket gjorde att den stora, röda ladan vid Hemgården fångades i ett ganska magiskt sken, eller kusligt som en del skulle tolka det som.

Vad ladan innehåller och vad den idag används till, har jag ingen aning om. Kanske den står helt tom och kanske hänglåsen på dörrarna försöker hålla objudna gäster utanför, men den har definitivt haft en funktion någon gång i forntiden. Vet någon vad, tar jag gärna emot den informationen.

Så såg vyn ut över stan. Vände frugan och jag blicken ut mot den landsbygd där vi just vandrat, såg den lite mer spännande ut.

Just den här tiden på året och dygnet, är lika magisk som den blå timmen är på sommaren. Landskapet badar i ett gyllene skimmer som gör ett redan eldfärgat landskap ännu mer glänsande. Bara att tacka och ta emot.

I badande solsken mitt på dagen, vore bilden ovan inte på långa vägar lika målerisk. En titt genom ett av fönstren i Röda Villan och det var det sista vi såg av solen den här kvällen.

En givande och trevlig promenad och kanske den sista vi tar på just den här sträckan. Just nu är den ganska lerig och det dröjer väl inte förrän snön lägger sig över vägen. Fast, är det ett landskap som badar i nysnö under en klarblå himmel, är det förmodligen här jag kommer att befinna mig med kameran.