Särskilt mycket snö är det inte, men det lilla som finns måste utnyttjas. En liten promenad på en sträcka där frugan och jag gärna går på våren och sommaren. Funkar även på vintern om man är lite försiktig med isen som ligger och lutar under det tunna snötäcket.

Jag kan flyga, jag behöver inte gå. Eller en fejkad bild där skuggan ska föreställa ett kors.

Den här röda ladan, bakom ett vitt täcke av snö och under en blå himmel, är lite av symbolen för ett vintrigt Sverige. Ja, inte just den här vyn kanske, men ni har sett vykorten. Inte särskilt spännande kanske, men en desto mer spännande information fick frugan under en ensam promenad på sträckan. Hon möter en man med en kikare som spanar ut över nejden. Han berättade att för bara några år sedan fanns här ett stort antal duvhökar som sågs segla över åkrarna. De är idag decimerade till endast en. Tyvärr har jag inte sett den under alla mina rundor, tror jag.

Nu är jag ingen kännare av rovfåglar, men i ett tidigare inlägg seglade en rovfågel på lite för långt avstånd från kameran. Fast detta hände en bit bort från den sträcka vi brukar gå och bilderna blev inte på långa vägar så bra som önskat. Om detta var duvhöken vet jag inte, men oavsett är det alltid lika spännande med rovfåglar.

Samtidigt är det lite tragiskt att rovfågelstammen decimeras under människans jakt på nya bostäder och industriområden. Det är över huvud taget tragiskt att människan gör allt större intrång på djurens domäner, men sådan är utvecklingen.

Till sist mysteriet. Var tog bilen vägen? Spåren slutar tvärt…