I lördags var jag och firade en 100-åring. Det var min moderklubb Tystberga GIF som firade och det gjorde man nere vid ortens idrottsplats, Tyrsvallen. Här talar vi nostalgi med stort N, men jag lämnade jubileumsfirandet med lite blandade känslor. Givetvis mycket glädje, men också med lite vemod.

Tystberga GIF är en av de äldsta idrottsföreningarna i Nyköpings kommun. Nu firade man 100 år och självklart ska ett sådant jubileum uppmärksammas. Det tyckte i.o.f.s. inte vår ”lokaltidning” som lyste med sin frånvaro. Vi som var där välkomnades…

En något kulen dag ramade in föreningens flagga som vajade över idrottsplatsen. Regnet slapp vi dock.

Nu fick jag äntligen chansen att titta till det lilla museum man uppfört i klubbstugan. Tänk vilken historia denna landsbygdsklubb bär på. Gamla fotografier, gamla tidskrifter, redskap, berättelser från förr och mycket annat. Jag nöjer mig med att visa upp denna monter med utrustning som dåtidens fotbollsspelare använde sig av.

Jubileumsdagen visade upp en rad olika aktiviteter. Ortens Räddningsvärn visade upp sin brandbil, de minsta kunde rida på en minihäst, man kunde se exotiska ormar, småknattarna i föreningens karatesektion hade uppvisning m.m. Det hölls också ett ganska känslofyllt tal till en av Tystberga GIF:s största profiler och eldsjälar som tragiskt gick bort i cancer den gångna sommaren. En auktion hölls också med några av hans personliga persedlar från tiden i klubben.

Det jag tänker fokusera på är dock den fotbollsmatch som spelades på Tyrsvallens a-plan. Det var en match mellan de veteraner som senast såg till att föra upp klubben till div 4 (2016) och det lag som idag representerar Tystberga i korpserien.

Det blir väldigt mycket bilder i detta inlägg. Jag förstår att ni som till vardags följer mig på denna blogg kanske slutar här, men det här inlägget vänder sig kanske främst till de vänner och medlemmar i denna ärorika klubb som förhoppningsvis hittar hit. Givetvis är ni trogna följare välkomna att scrolla vidare, för det finns kanske en och annan bild som roar, liksom att en del text kanske intresserar.

Det började i alla fall med lite uppvärmning och goda råd. Klicka för större bilder

Här märktes det att den yngre generationen anammat något som min åldersklass aldrig lärde oss – eller brydde oss om. Uppvärming och stretching.

Ett litet lagfoto på veteranlaget medan de såg någorlunda fräscha ut, samtidigt som ungtupparna körde sin sista uppvärming innan spelet blåstes igång.

Lite snack med domaren innan matchen eller är det möjligen mutor…?

De bägge lagen radade upp sig inför matchstart och blev presenterade med namn. Ett bra intitiativ där vi, den trevligt nog vältaliga publiken, kunde se det stora ålderspannet som jag uppskattar till nästan 50 år (15-64).

De bägge lagkapterna hälsade på varandra och domaren och det singlades slant.

Så var matchen igång. En match som spelades med samma mått som korpserierna och med samma antal spelare på plan, nio stycken i varje lag. Något jag tror veteranlaget var extra nöjda med.

Det var mycket skratt på planen, men också mycket fighting spirit. Tävlingsdjävulen finns nog hos de flesta, gammal som ung. Veteranerna hade bollen i sig, men ungtupparna hade konditionen.

Matchen blåstes av efter 20 x 2 minuter. En del ville nog fortsätta ett tag till, andra var nog glada över att höra domarens pipa.

Hur matchen slutade? Jag tror inte någon brydde sig om resultatet, utan det viktigaste var förmodligen att alla tyckte det var kul. Kan dock avslöja att gammal är äldst.

De bägge lagen tackade varandra och gjorde en gemensam hälsning till familjer, vänner och andra som var på plats. Hur många i veteranlaget som vaknade upp igår med träningsvärk och stela muskler förtäljer inte historien, men det var nog en och annan.

Efter matchen presenterades också de närvarande f.d. spelare som för första gången förde upp Tystberga i div 4. Det skedde 1987 och då jag själv spelade i seniorlaget, men jag var aldrig tillräckligt bra för att spela i a-laget, utan höll till i det b-lag vi hade på den tiden.

Jag tror de flesta som firade denna 100-åring hade några trevliga timmar. Det roligaste var nog ändå att träffa vänner från förr. Spelare och kompisar från tiden det begav sig, varav många inte träffat varandra på flera år. Nostalgi med stort N som jag skrev i början.

Jag åkte hem med glädje i bagaget, men också med lite vemodiga tankar. Det är fantastiskt att se och höra hur eldsjälar bär dessa små klubbar ute på landsbygden. Det krävs många frivilliga och obetalda timmar för att driva en liten förening. Den ekonomiska biten är alltid något som tynger och att samla in de tusenlappar som saknas när medlemsavgifter och olika bidrag räknats samman är långt ifrån en enkel uppgift.

Vemodet bygger på att denna 100-åring inte längre har något representationslag i seriespel. Man tvingades kasta in handduken för något år sedan och försöket att återuppväcka laget till detta jubileumsår misslyckades, trots de ansträngningar som gjordes och det intresse som fanns. Hur det blir framöver vet ingen idag, men när en av kommunens större landsbygdsorter och en av de äldsta idrottsföreningarna inte kan ställa ett seniorlag på benen finns det mycket att fundera över.

Det finns naturligtvis orsaker och Tystberga GIF är inte ensamma om att ha hamnat i denna trista situation. Vi hittar föreningar runt om i hela Sverige som befinner sig i samma läge. Vilka orsakerna är och hur man bäst bearbetar dem är en fråga för både politiker och ortsbor.

Jag brukar säga att ingen vet vad framtiden bär på, men att man har mycket att lära av historien. Någonstans där tror jag man finner svaret.