Inte så mycket att orda om. Nedan följer ett bildspel med fåglar, alla välkända, som jag fångat på platser som Brannäs, Stendörren och Nyköping. Klicka för större bilder.
Månad: juli 2018
Öppna landskap
”Jag trivs bäst i öppna landskap”, sjöng Ulf Lundell. Det gäller även mig och tror jag, många fler runt om i Sverige. Vem kan förneka att öppna fält, blommor och fågelkvitter är mer gynnsamt för själen än asfalt, betong och trafikljud?
När kommunpolitikerna i Nyköping väljer att bygga bort charmen i centralorten och snart varje grön fläck utnyttjas till nya och dyra bostäder, finns den bara några kilometer bort. Landsbygden med sina öppna landskap, dofterna och ljuden. Här trivs jag innerst inne allra bäst.
Frugan och jag satte oss på våra cyklar och drog iväg på en tur som sträckte sig cirka 5 mil t.o.r. Målet var Ånstabadet strax intill Lid och förhoppningen om det dopp i den lilla sjön. Visst är det bekvämt att packa en bil och köra samma sträcka på bråkdelen av den tiden det tog för oss. Så är det också många som gör, men tänk vad de/ni missar. Förutom den för hälsan så viktiga motionen går man miste om alla dofter från de öppna gärderna, skogarna man passerar, åkrarna och man missar när fåglarna kvittrar längs vägen, rådjuren som skymtar bland de täta träden och vinden som susar i träden.
Hur som helst är vägen mellan Hemgården och Ånstabadet ganska kuperad, men här gäller det som alltid gäller. Det som går upp måste gå ned och lika jobbigt som det är att trampa i uppförsbacke, lika skönt är det att låta cykeln rulla i nedförsbacke. Man cyklar också genom ett varierande landskap med stora skogar som ersätts av åkrar och mindre bostadshus. Det är svårt att undvika en del stopp för att föreviga detta med kameran.



Vi kom fram till slut och upptäckte att vi var ensamma. Nu hann vi inte ligga så länge innan badsugna människor började droppa in, med bil förstås. Som ni ser på bilderna ovan var det en härlig dag med endast små fluffiga moln på himlen, en svag bris och en temperatur som pendlade runt 24-26°. Därför blir ni kanske förvånade när ni ser bilden nedan.

Ganska typiskt att lite tätare moln drog in över Ånstabadet när vi låg där. Nu cyklade vi inte 5 mil för att bara lapa sol, utan motionen och landsbygdens alla fördelar stod högre på agendan. Fast mellan varven skingrades molnen och släppte ram solen som värmde påtagligt. Ett dopp blev det också, även om jag personligen föredrar saltvatten framför sötvatten varje dag i veckan. Till skillnad mot Stendörren (se förra inlägget) var det riktigt behaglig i vattnet. Kan tippa på 20-21° även om en äldre dam från Tyskland utbrast ”Es ist kalt” när hon klev nedför stegen.
Vi stannade cirka två timmar, två behagliga timmar. Cyklar man så här långt, vet man att man också måste cykla lika långt hem. Devisen att det alltid går fortare från punkt B till A, än från punkt A till B lever vidare. Det var förvisso lika långt hem, men känslan var som alltid, det gick fortare. Fast, visst fanns det de som stundtals önskade att vi satt i en bil och inte på en cykel.

Fast bra jobbat och när man väl kommer hem känner man sig nöjd och något kilo lättare. Väl värt att prova, eller hur….?
Tillbaka vid Stendörren
”En gång var jag där två gånger”, för att citera komikern Roffe Bengtsson. Det är säkert tre år sedan jag var vid Stendörren senast. Nu har jag varit där två gånger på en vecka. Den här gången hitrest med bil och i sällskap med frugan.
Det blir så mycket enklare med bil, men samtidigt går man miste om den välbehövliga motionen och närheten till ljuden och dofterna av naturen när man svischar genom landskapet på cykel. Å andra sidan får man med sig mer packning och det går givetvis fortare att ta sig från punkt A till punkt B och tvärtom.
Vis av erfarenhet från tiden det begav sig, var vi på plats ganska tidigt. Precis som jag var på plats allra först på min cykel, var vi på plats allra först med vår bil. Nu stannade vi vid den första parkeringen, så vi vet inte hur det såg ut på den andra. Vackra och varma dagar som denna brukar klipporna fyllas ganska snabbt, men idag kunde vi välja och vraka.

Det var varmare, soligare och inte lika blåsigt som då jag var här med cykeln. Förutom två segelbåtar som låg ankrade i en av vikarna var vi alltså här först av alla. Vi passerade över de tre hängbroarna som finns här och lade oss i skydd från de få och lätta vindpustar som stundtals drog in.


Inga alger syntes till, däremot sjögräs och lite annan sörja som blåst in. Efter att känt på vattnet, valde vi att avstå ett dopp. Behovet av att svalka av sig fanns inte och kan man inte bada på allvar känns det inte så motiverat att kasta sig i.

Ju längre tiden led, fylldes det på med folk. Man började känna igen sig från tiden det begav sig och man såg soldyrkande människor i varje skreva och på varje ledig bergsknalle. Av naturliga skäl är medelåldern högre på Stendörrens klippor än på badplatsernas sandstränder. Glädjande nog hade många turister från utlandet hittat till denna pärla och vi hörde röster på såväl tyska, engelska och danska. Ingen av de nationerna har en skärgård lik den svenska, så Stendörren måste vara något att berätta för vänner och bekanta därhemma.


Tre timmar låg vi här innan vi per fots tog oss till Naturum och själva Stendörren.

Det var mycket folk på plats. Vi förstod att flertalet av dessa väntade på en av skärgårdsbåtarna som lägger ut från Nyköping eller Trosa. En del av de närvarande besökarna väntade också på att få ta sig ut till stugorna på Krampö. Vi tittade till omgivningen, tog en mjukglass i kiosken och njöt lite av stunden.



Att förena nytta med nöje är värdefullt på många sätt och så här under semestern är motion en viktig del av vardagen. God mat, god dryck och annat man gärna unnar sig, inte sällan med vänner, gör att vågen har en tendens att lägga på för många kilon. En daglig långpromenad eller cykeltur står därför på schemat. Så också här när vi valde att gå till fots mellan parkering ett och två. Fast vi nöjde oss inte med detta, utan begav oss stigen upp mot det numera rivna utsiktstornet.

Nu upptäckte vi något nytt. Istället för att ta den traditionella stigen ned mot parkeringsplats två, valde vi att svänga höger och fortsätta vår promenad längs med Sörmlandsleden. Varken jag eller frugan har gått den sträckan och det är synd. Sträckan är vacker, välskött, lagom kuperad och bygger på temat ”Se, höra och känna”.



Tänk att efter alla dessa år och alla dessa besök upptäcka något nytt och så nära orterna där man vuxit upp och bott på (Tystberga/Nyköping).
Nästa gång ni besöker Stendörren, följ de gula pilarna från den första parkeringsplatsen.
Den lilla byn med den spännande historien
På väg hem från Vivesta (se förra inlägget) svängde vi av cykelvägen och tog oss över järnvägen mot Lastudden där vi ville se om det finns någon badplats. På skylten vid närliggande busshållplats står det nämligen Stjärnholmsbadet. Någon egentlig badplats såg vi dock inte till, men vi cyklade igenom ett fritidsområde med många fina fritidshus med närhet till vatten.
Ni förstår att vi nu befann oss i närheten av Stjärnholm och precis som alla mindre orter finns här en spännande historia som många inte känner till. Jag hoppas kunna informera lite av denna, även om det inte alltid är så lätt att googla fram de fakta man söker.
Område där vi nu befann oss heter Smedbacken och är bildligt sätt en mer okänd kusin till Bullerbyn. Röda stugor invävda i lummig grönska kantar grusvägen (om du nu väljer att ta den) och man förstår att det här inte rör sig om vanliga fritids- eller bostadshus, utan att de står där av en anledning. Jag vet bara inte av vilken.
Kanske man finner svaret när man passerat Smedbacken och kommer till det mer kända Stjärnholms slott.

Det är nämligen hit man kommer när man cyklar från Lastudden och genom Smedbacken.
Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i slottets historia, annat än att godset Stjärnholm bildades 1638 genom en hopslagning av ett antal gårdar som köptes av hovrådet Jöns Månsson Silfverstierna. Huvudbyggnaden ni ser på bilden ovan påbörjades 1735 och stod klar 1748. Slottet ägs och drivs idag av stiftelsen Stjärnholm, en gren av Strängnäs stift vilken Nyköpings och Oxelösunds kommuner tillhör.
Lika intressant som slottet är, lika intressanta är området runt omkring.
Bl.a. har man en skulpturpark med 30 konstverk, alla på temat tro, hopp och kärlek. Här man kan ströva runt och se skulpturer av olika sort och kvalité. Jag har ibland svårt att ta till mig modern konst, men dessa tre verk är de jag finner störst nöje i att skåda.



Skulpturparken, slottet och andra byggnader vid Stjärnholm ligger inlindade i lummig grönska och vacker natur…om man nu inte vänder blicken mot Oxelösundsvägen och järnvägen som enbart trafikeras av godståg till och från de stora industrierna i Oxelösund.



Så var det alla spännande byggnader som ligger i anknytning till slottet.
Som det gamla tegelbruket från mitten av 1700-talet och som man ser från vägen mot Oxelösund.

Eller varför inte det finska magasinet vars väggar säkert har en del intressanta historier att berätta.


Det finns givetvis många andra byggnader från tider där ingen av oss var födda eller ens tilltänkta. Varje liten och stor byggnad står givetvis där av en anledning och det vore självklart spännande om man kunde göra en resa tillbaks i tiden för att se när verksamheten här pågick för fullt och höra alla historier från de människor som både bott och arbetat här. Tyvärr är det som på många andra historiska platser. Man har inte tillåtelse att gå in i dem och alla vet vi varför. Det finns som bekant individer som inte har vett att se skillnad på ditt och mitt och som inte har för avsikt att vårda eller värna.
Stjärnholm har också en kyrka precis som alla små byar och orter runt om i landet.

Stjärnholms kyrka är i sammanhanget ganska ung. 1671 uppfördes den och var då bara ett litet gårdskapell till det intilliggande slottet. Kan jämföras med Tystberga kyrka med sina anor från 1100-talet. På 1770-talet genomgick kyrkan en stor restaurering på initiativ av dåvarande slottsherren Isac Georg de Besche.
Jag har sett kyrkan från vägen många gånger genom åren. För två år sedan var det första gången jag gjorde närmare bekantskap med den och nu i veckan var det allra första gången jag såg den inifrån. Inte lika magnifik, vacker och spännande som andra kyrkor i trakten, men ändå väl värt besöket.

Detta om Stjärnholm. Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi och inte har så bråttom till Jogersös och Femöres lockande bad, jobbet på SSAB eller fikat på Skärgårdsvåfflan.
Vivesta – på fallrepet?
Jag har besökt Vivesta havsbad vid några tillfällen, men aldrig badat. Frugan och jag var där igår, men något dopp blev det aldrig. Vattentemperaturen låg på nivåer som inte direkt lockade och utanpå det en blåst från havet som fick träden att svaja.

När vi kom på våra cyklar var vi ensamma. så när som på en äldre dam som låg i en solstol och vilade. Vivesta är ett sorgligt kapitel. Bor man i Nyköping och inte har bil, är Vivesta det bad på cykelvänligt avstånd som har de absolut bästa förutsättningarna. En liten men fin sandstrand, en stor grässlänt, saltvatten som åtminstone jag föredrar framför sötvatten, en kiosk som bara väntar på sitt innehåll, fina omklädningsrum, fina toaletter och en liten utbyggnad som lämpar sig för caféverksamhet.
På den här länken kan man ta del av Vivesta havsbad, hur det en gång var och hur det borde kunna bli.

Tyvärr är Vivesta badet som politikerna glömde. Vivesta var i kommunens ägo fram till 1998 då en privat aktör köpte badet för cirka 1,4 miljoner. 2005 upprättades en detaljplan som sade att allmänheten ska ha rätt till badplatsen, vilken godkändes av alla inblandade parter. Den privata aktören ville bygga ett hus i slänten mot badet, men fick avslag med hänsyn till strandskyddet. Badet förföll därefter mer eller mindre då ägaren inte ansåg att han hade skyldighet att sköta det. 2015 köpte Oxelösunds kommun badplatsen för en hemlig summa och idag är själva badplatsen välskött, men tyvärr står kiosken och andra byggnader tomma och låsta.
Fast den här skylten borde man ha plockat ned för länge sedan.

Huruvida det blåsiga vädret eller det lite dåliga och oförtjänta ryktet höll folk borta förtäljer inte historien. Förvisso dök det upp badgäster lite senare, men nog kan man tycka att ett bad som Vivesta borde locka fler en sommardag som igår, trots blåst. När vinden med jämna mellanrum mojnade var det riktigt skönt när man tryckte sig på marken. Fast något bad blev det som sagt inte.




















