”En gång var jag där två gånger”, för att citera komikern Roffe Bengtsson. Det är säkert tre år sedan jag var vid Stendörren senast. Nu har jag varit där två gånger på en vecka. Den här gången hitrest med bil och i sällskap med frugan.

Det blir så mycket enklare med bil, men samtidigt går man miste om den välbehövliga motionen och närheten till ljuden och dofterna av naturen när man svischar genom landskapet på cykel. Å andra sidan får man med sig mer packning och det går givetvis fortare att ta sig från punkt A till punkt B och tvärtom.

Vis av erfarenhet från tiden det begav sig, var vi på plats ganska tidigt. Precis som jag var på plats allra först på min cykel, var vi på plats allra först med vår bil. Nu stannade vi vid den första parkeringen, så vi vet inte hur det såg ut på den andra. Vackra och varma dagar som denna brukar klipporna fyllas ganska snabbt, men idag kunde vi välja och vraka.

Det var varmare, soligare och inte lika blåsigt som då jag var här med cykeln. Förutom två segelbåtar som låg ankrade i en av vikarna var vi alltså här först av alla. Vi passerade över de tre hängbroarna som finns här och lade oss i skydd från de få och lätta vindpustar som stundtals drog in.

Inga alger syntes till, däremot sjögräs och lite annan sörja som blåst in. Efter att känt på vattnet, valde vi att avstå ett dopp. Behovet av att svalka av sig fanns inte och kan man inte bada på allvar känns det inte så motiverat att kasta sig i.

Ju längre tiden led, fylldes det på med folk. Man började känna igen sig från tiden det begav sig och man såg soldyrkande människor i varje skreva och på varje ledig bergsknalle. Av naturliga skäl är medelåldern högre på Stendörrens klippor än på badplatsernas sandstränder. Glädjande nog hade många turister från utlandet hittat till denna pärla och vi hörde röster på såväl tyska, engelska och danska. Ingen av de nationerna har en skärgård lik den svenska, så Stendörren måste vara något att berätta för vänner och bekanta därhemma.

Tre timmar låg vi här innan vi per fots tog oss till Naturum och själva Stendörren.

Det var mycket folk på plats. Vi förstod att flertalet av dessa väntade på en av skärgårdsbåtarna som lägger ut från Nyköping eller Trosa. En del av de närvarande besökarna väntade också på att få ta sig ut till stugorna på Krampö. Vi tittade till omgivningen, tog en mjukglass i kiosken och njöt lite av stunden.

Att förena nytta med nöje är värdefullt på många sätt och så här under semestern är motion en viktig del av vardagen. God mat, god dryck och annat man gärna unnar sig, inte sällan med vänner, gör att vågen har en tendens att lägga på för många kilon. En daglig långpromenad eller cykeltur står därför på schemat. Så också här när vi valde att gå till fots mellan parkering ett och två. Fast vi nöjde oss inte med detta, utan begav oss stigen upp mot det numera rivna utsiktstornet.

Nu upptäckte vi något nytt. Istället för att ta den traditionella stigen ned mot parkeringsplats två, valde vi att svänga höger och fortsätta vår promenad längs med Sörmlandsleden. Varken jag eller frugan har gått den sträckan och det är synd. Sträckan är vacker, välskött, lagom kuperad och bygger på temat ”Se, höra och känna”.

Tänk att efter alla dessa år och alla dessa besök upptäcka något nytt och så nära orterna där man vuxit upp och bott på (Tystberga/Nyköping).

Nästa gång ni besöker Stendörren, följ de gula pilarna från den första parkeringsplatsen.