Jag spelade fotboll i 25 år, men inte gjorde jag såna här missar inte 🙂
Månad: mars 2016
En studie
Lördagen i helgen som var bjöd oss Nyköpingsbor på en försmak av våren.
Blå himmel, 7-8° och nästan idel leende människor som njöt ikapp med en ganska värmande sol. Det nästan luktade vår och vad passar då bättre än att lite närmare studera det man passerar på sin promenad? Den kalla vintern har knappast lockat till detta, även om också den årstiden bjuder på detaljer som är värda att föreviga.
Hantverksbodarna i hamnen speglar sig fint i vattnet och om bara ett par månader sitter man där på Rökeriets uteservering och tittare ned i vattnet, samtidigt som den kalla ölen rinner ned i törstiga strupar. Något att se fram emot.
Från Rökeriets uteservering har man en fin utsikt över ån och bort mot Nyköpings kanske största turistattraktion, det gamla slottet. När lyktorna tänds på sensommarkvällarna och hungriga gäster intar den goda mat som erbjuds är mysfaktorn total och snart är vi där igen. Bara att vänta…
Gert Fredriksson som är stans mest kände idrottsman och en av Sveriges genom tiderna bästa atlet, står strax intill uteserveringen. Här förevigad genom ett hål i staketet intill Hotell Clarion. När jag stod där och kikade genom hålet med kameran, upplevde jag nästan en deja vu-känsla från den tiden när man som ung grabb stod med näsan mot väggen till damernas omklädningsrum vid Likstammen. Som tur var, passerade inga andra flanörer förbi vid tillfället. Det såg nog ganska märkligt ut egentligen.
Sjögräset i ån nedanför Bryggeriet. Inte mycket att skriva om, annat än att vattnet såg varmare ut än det var.
En syn man alltid mår gott av, är den svenska flaggan. I synnerhet när den vajar högst på flaggstången till tonerna av den svenska nationalsången.
På den mycket vackra Westerlingska gården var solen på väg att belysa hela fasaden, men en liten skugga dröjde sig fortfarande kvar och hade precis lämnat ornamenten när jag passerade på min väg hem.
Vid Storhusqvarn är det lätt att bli stående och begrunda Nyköpingsån som kastar sig nedför Storhusfallet i en brusande dans. Vinterns som var…förhoppningsvis var…bjöd här på ett skådespel man sällan ser. Kylan och vattnet skapade i vintras en naturskön vy som lockade hundratals människor med kameror av olika modell och storlek. Ni såg kanske några av bilderna på min förra blogg och googlar ni får ni se att mängder med Nyköpingsbor lagt ut bilder på sina bloggar, i sociala medier och Instagram. Inte lika vackert nu, men alltid lika trevligt att tillbringa en stund kring detta fall. Här syns flaggorna utanför restaurang Qvarnen genom de stora kvarnhjulen.
Ett annat säkert vårtecken är alla joggare. Nu har äntligen isen smält också i de skuggiga områdena vid fallet och nu lockas även joggarna att ta den vackra gångbanan fram till Folkungabron.
En omväxlande väg
Det tar cirka 15 minuter att gå från hemmet till jobbet. Ingen särskilt lång tid, men ack så långtråkig. Jag försöker därför få lite omväxling i min promenad till jobbet, hem från jobbet går desto lättare och då gäller inga omvägar…om inte kameran är med förstås.
En väg jag bara tagit vid något enstaka tillfälle och då under sommarhalvåret, är vägen ner mot småbåtshamnen och ut på Arnöleden. Onsdagen bjöd på allt annat än sommarlikt väder, med en gråmulen himmel och en bitande vind som svepte in från viken.
Det är inte jag som höll kameran snett, det är klockan som hamnar ur sitt läge, eller som man säger…Ur led är tiden.
Annars var hamnbodarna öde och ute bland bryggorna syntes bara en ensam båt som överlevt vintern. Den artificiella fågelskrämman såg ut att ha lyckats med sin funktion. Inte en fågel i sikte, inte ens de annars ständigt närvarande änderna som brukar skrika i strandkanten.
Ett spår av mänskligt liv syntes, men det såg i och för sig ut att ha legat där under en längre tid.
De grå och lite hotfulla molnen utgjorde dock en ganska spännande kuliss och det gillar vi hobbyfotografer. Ganska alldagliga bojar som dessa framträder på ett mer spännande vis där de ligger fast förankrade i den tunna isen och väntar på dess rättmätiga ägare.
Växtlivet kring denna hamnpromenad är annars inte mycket att skryta över, inte heller på sommaren ska sägas. Här borde kommunen kunna engagera sig mer i utsmyckningen av Nyköpingsbornas småbåtshamn, inte minst nu när nya bostäder poppar upp i dess närhet. Det skulle kunna bli en fin liten promenadsträcka, omgiven av blomstrande rabatter och annan ögonfägnad. Dagen till ära spretade kala grenar mot skyn och de annars lilafärgade tistlarna såg bara vassa och tråkiga ut.
Nu kunde man skönja lite blå himmel bland de tunga molnen och de som bor längre ut mot kusten, begåvades säkert med vackrare väder än oss i centralorten.
Jag skrev förut att endast en båt låg förankrad vid sin plats. Ja, det både stämmer och inte, för det låg faktiskt ytterligare en båt i hamnen…fast den låg närmare sjöbotten, om ni förstår vad jag menar. Hur länge den legat där och hur länge den får ligga återstår att se. Vi som bor i Nyköping minns debatten om den sjunkna skuta som länge låg i hamnbassängen och som ingen ville ta ansvar för. Om denna segelbåt debatteras lika flitigt får vi säkert se vad det lider.
Annars låg ett stort antal båtar på sina uppställningsplatser och den stora kranen bara väntar på att få sättas i arbete.
Har man sedan lite tid över innan man stämplar in för eftermiddagsskiftet, får man lite tid till att föreviga de små detaljerna man annars bara springer förbi. Inget sensationellt i sig, men ändå små bevis på att det annars rör sig folk på denna för dagen så tomma plats.
Med mig på promenaden hade jag min ganska nyinköpta Nikon Coolpix 900 som jag testade några av de automatiska inställningarna på. Under våren hoppas jag kunna publicera inlägg med mer fullfjädrade tester, men det får bli när inte fingrarna är stela av en bitande kyla. Erfarenheten av de bilder jag tagit med detta inköp, säger att kameran fyller den funktion den inköptes som. Ett komplement till min Nikon D700 och en bra kamera att ha med på resor.
The Sweet
Den första hårdrockplatta jag önskade i födelsedagspresent var ”Desolation Boulevard” med The Sweet.
The Sweet som också blev mina första hårdrocksidoler. Långt hår, glittriga scenkläder och en betydligt tuffare framtoning än dansbanden jag började lyssna på genom Svensktoppen.
Saker förändras med tiden, en del till det bättre och annat till det sämre. En sak som definitivt blivit bättre är min musiksmak. Bilden nedan visar den första egna skiva jag ägde och det med bandet som var mina favoriter i några år. Brrrr….
The Sweet har förlorat två av sina medlemmar, sångaren Brian Connolly och trummisen Mick Tucker. Basisten Steve Priest och gitarristen Andy Scott lirar fortfarande i varsin egen version av The Sweet, Scott i Storbritannien och Priest i USA.
De lever idag på hårdrockens baksida och kommer aldrig att nå upp till de nivåer och den popularitet som originalet och bäst hade nog varit om de begravt bandnamnet tillsammans med sina två avlidna bandmedlemmar.
Här är i alla fall en av de bästa låtarna från nämnda platta, ”The Sixteens” från 1974. Långt innan musikvideon gjorde entré i var mans hem…
Små små detaljer
När vädret är trist som nu, får man försöka roa sig med diverse inomhusaktiviteter…
…som att dammsuga, skura golv, diska eller varför inte göra något roligt? Som exempelvis att skruva på makroobjektivet och utforska det som finns att tillgå i hemmet.
Samtliga bilder är tagna med mitt AF-S Micro NIKKOR 60mm 1:2.8 och med en bländare på f/8.
Till de två första bilderna fyllde jag ett glas med vatten, droppade i lite diskmedel, ett par droppar olivolja och placerade glaset på en tidning med färgglad reklam. På bild 1 ligger fokus på glasets botten och på bild 2 fokuserade jag på droppen som oljan bildade på ytan.
Till bild tre fyllde jag ett litet större glas med några droppar diskmedel, fyllde det med vatten och droppade i lite grönt färgmedel.
Bild fyra är rester av stearinljus som normalt används i dammsugaren för att fräscha upp den annars illaluktande dammsugarpåsen. Här ligger de i en plastburk som jag ställde ovanpå mobilen och en app med olika ljuseffekter, här en stilla grönt sken.
Den femte och sista bilden föreställer…en apelsin. Här använde jag en exponeringskompensation på -2 för att få en mörk bakgrund. Själva apelsinen gjorde jag sedan ljusare i Photoshop.
Lite av det man kan ägna sig i hemmets lugna vrå när vädrets makter jäklas. Det är egentligen bara fantasin som kan sätta stopp, så nu är det dags för mig att fantisera fram nya projekt tills det att våren står för dörren och det blir roligare att fotografera ute i naturen.