Miami Beach – Miami Beach

Miami Beach är en barriärö med en yta på 48,5  km². Staden ligger cirka 6 kilometer från centrala Miami och binder sig till fastlandet med fyra broar. Staden som har cirka 100 000 invånare delas upp i tre delar, North Beach, Mid Beach och så South Beach där vi bodde. Miami Beach är en förhållandevis ung stad som grundades 1912 och är idag en av USA:s mest populära och berömda badorter.

För att visa lite av staden får ni följa med på en lång promenad runt hela South Beach och vi börjar på den långa strandpromenaden som skiljer hotellen och den långa stranden.

h16_361

Den här strandpromenaden var flitigt använd av både turister och lokalbor, inte minst av de som gillar motion. Här gick man, här joggade man, här sprang man, här cyklade man, här åkte man rullskridskor och skateboard, här gick man ned till stranden och här gick man kvällspromenader och njöt av de ljumma vindarna.

Tillbaks från stranden och den långa Collins Avenue som börjar vid norra South Beach och sträcker sig nästan hela vägen ned till södra delen. Gatan passerar hotellkomplexen, restaurangerna och butikerna utmed den, men trafiken kändes aldrig påträngande och hektisk.

h16_344

Vårt hotell tillhör väl kanske inte de mest påkostade och storslagna, men den fyllde sin funktion på ett bra och relativt billigt sätt. Andra hotell i omgivningen var desto mer storsvulstiga och kanske jag bär på förutfattade meningar, men det kändes som att gästerna här tillhörde en eller ett par klasser över oss. Inte minst fick man det intrycket när dyra bilmodeller körde upp till entréerna och hämtade respektive lämnade gäster.

h16_345

Miami Beach är ett s.k. ”art-déco”-distrikt. Art-déco är en arkitektur och konstart som hade sin storhetstid från 1920 och fram till 2:a världskrigets inledning. Arkitekturen kännetecknas bl.a. av rika färger och utsmyckade exteriörer. Denna arkitekturkonst märktes mest i vårt område och söderut längst med den kända gata jag återkommer till. Så här kan arkitekturen te sig.

h16_350

Norrut längs med Collins Avenue är byggnaderna mer moderna och inte lika charmiga.

h16_418

Fortsätter man gatan hela vägen kommer man fram till en liten kanal som åtskiljer Mid- och South Beach. Vi var aldrig över kanalen, utan fortsatte längs med den och hamnade på västra sidan av stan. Längs med kanalen och dess små förgreningar ligger främst bostadshus som likt många städer i Florida har en stor bilparkering på framsidan och en parkering för båten på baksidan.

h16_415

Det fanns väl lite förhoppningar om att få se någon alligator i vattnet,  möjligen någon simmande orm eller haj som förirrat sig in från havet, men icke…Det enda intressanta i den vägen var varningsskyltar som uppmanade folk att inte simma p.g.a. sjökor som inte alltid är så trevliga att stöta på med sin längd på 2,5 meter och vikt på uppemot 1 000 kilo. Vi såg ingen och förstår inte varför folk skulle vilja simma här. Så rent som vattnet i kanalen ser ut på bilderna ovan var det inte i verkligheten.

Här uppe i norra South Beach ligger också en rad departement, museer, teatrar och andra kulturbyggnader, som exempelvis detta konstmuseum och dess lummiga park.

h16_422

Vi fortsätter längs Alton Road förbi den stora Flamingo Park, som jag trodde skulle vara en stor park där man kunde ta bilder på flamingos och andra djur man annars bara ser på bild eller i djurparker. Icke, Flamingo Park är ett stort område med baseballplaner, tennisbanor och ett stort poolområde, kanske främst ägnat åt lokalbefolkningens rekreation. Blåsning alltså.

Nåväl, vi viker av den stora gatan och går längs med vattnet på en betydligt mindre. Snart hamnar vi vi MacArthur Causeway, en av broarna som leder över till centrala Miami.

h16_381

En liten gråmulen inledning på dagen som passar sig bättre i svartvitt och ganska skön att promenera i. Vi gick ut en bit på bron och kunde se de privata öar som ligger nedanför, precis mellan Miami Beach och Miami. Star- och Hibiscus Island heter de. Självklart har dessa öar varit och är ett tillhåll för den rikare klassen och självklart har en del kända personer bott här, som exempelvis Don Johnson, Gloria Estefan, Shaquille O’Neal och Al Capone.

Vi gick inte så långt ut, men så pass långt att vi fick en vy över västra sidan av Miami Beach. Här finns inga kritvita sandstränder och byggnaderna intill vattnet är mestadels privata och inte alls byggda i den art-déco stil som kännetecknar östra sidan.

h16_383

Söder om bron eller från vår sida sett, till vänster ligger en stor marina där lyxbåtarna ligger sida vid sida.

h16_387

h16_389

Marinor med fina båtar har vi även i Sverige, så vad gör denna så speciell? Egentligen inget, annat än att scener från en rad filmer och serier spelats in här. Miami Vice, CSI Miami, Den där Mary och Bad Boys för att nämna några.

Kanske jag satt på samma barstol som Don Johnson en gång gjort när jag slukade en kall öl med god aptit?

Vi fortsätter vår vandring på gångpromenaden intill vattnet och anländer till den vackra South Pointe Park. Jo, det stavas så…

h16_395

Här går farleden från Miami förbi och på andra sidan syns Fisher Island, till vilken man inte kommer med annat än båt. På ön som är döpt efterbil- och fastighetsentreprenören Carl G Fisher (1884-1939) bor bara drygt 130 personer och 2010 hade denna lilla ö den högsta inkomsten per capita i hela USA.

Här stannade vi upp ett tag och tittade på båtar och fartyg som passerade till och från Miami. Ibland var det lite mindre…

h16_397

…ibland var de lite större…

h16_398

…som detta norska kryssningsfartyg som passerade bara femtiotalet meter från oss…

h16_399

…på sin väg till de karibiska öarna.

h16_401

Bakom parken tornar skyskraporna upp sig. Inga hotell, utan privatbostäder och ett av husen ni ser på bilden nedan är ett äldreboende som vi hoppas har fungerande hissar.

h16_403

Fortsätter vi lite längre på denna långa strandpromenad kommer vi fram till Miami Beachs sydligaste spets.

h16_404

Här håller lokalbefolkningen till. Man badar förstås, man fiskar från piren, man surfar och umgås. Här ses inga solstolar med turister som talar olika språk, här finns inga strandbarer och heller inga uthyrare av vattensportutrustning.

h16_405

När vi vände blicken mot ”vår” del av stranden, såg vi att molnen tornade upp sig.

h16_406

Nu är det så i områden med tropiskt klimat, att förhållandena växlar snabbt. Ena stunden en skinande sol från en klarblå himmel, nästa stund en störtskur som en genomblöt på bara någon sekund. De mörka molnen ni ser medförde inget regn och försvann ganska snart.

Därför tar vi en sväng förbi Miami Beachs kanske mest kända gata innan vi beger oss hem. Det är framför allt två gator som sticker ut och gör staden känd. Det är Lincoln Road med alla sina restauranger och exklusiva butiker. Så är det Ocean Drive som ligger intill stranden och är det definitiva uppehället för festande ungdomar och människor av alla de slag. Gatan som sträcker sig sida vid sida med strandpromenaden kantas av hotell och restauranger. Stämningen är hög, så också musiken och att bara sitta här och titta på människor är en attraktion i sig.

När vi satt och intog vår lunch var det här en inte helt ovanlig syn.

h16_364

Jodå, här passerade unga kvinnor i så minimal klädsel att man ibland undrade över om de ens hade kläder. Vi tror oss veta att det varje helg anländer fartyg från Kuba och andra länder utanför kusten och att dessa motsvarar våra Finlandsbåtar. Därav klädseln på mestadels unga kvinnor och män. Tänk er denna syn på en uteservering i centrala Stockholm, Nyköping eller andra svenska städer. Knappast tillåtet, eller…?

Inte bara lättklädda, närmast vulgärt klädda, personer passerade när vi satt och åt. Utklädda människor, dansande missbrukare, människor som är svåra att beskriva, människor på rullskridskor och på gatan passerade den ena vräkiga och ombyggda bilen efter den andra. Ja, det är svårt att beskriva volymen, stämningen och uppenbarelserna med några få ord, det måste upplevas.

Ocean Drive kantas också av art-déco byggnader, den ena mer färggrann och pyntad än den andra.

h16_366

Fast det är efter mörkrets inbrott Ocean Drive ska upplevas. Då vrids volymen upp ytterligare, neonljusen färgar byggnaderna och de kufiska människorna blir allt fler.

h16_371

h16_369

h16_372

h16_377

Den sena promenaden fortsätter upp till de mer centrala delarna av South Beach. På genomfartsgatan Collins Avenue är stämningen lugnare. Här frotteras turisterna som inte längre uppskattar ungdomens festnätter, utan som heller använder tiden till att äta gott, shoppa lite eller bara strosa.

h16_380

Fortsätter vi längre in mot stan kommer vi förbi en restaurang som förvisso är lite dyrare än de längs med Collins, men med en service och en mat som är väl värd varenda dollar. Det var också på denna vi firade vår egentliga avsikt med denna USA-tripp. Vår 10:e bröllopsdag.

h16_360

Yardbird Southern Table & Bar heter den och ligger i korsningen 16:th Street och Lennox Avenue. Läs mer om den här. Lite mätt på kyckling och pasta, valde jag en rätt som heter Shrimp’n’Grits. Att den innehöll räkor förstod jag, även rostade tomater, skinka, rödlök och en kycklingsås (ja, jag vet). Vad ”grits” var hade jag inte en susning om, men jag vet nu att det är en form av lokal majsgrynsgröt. Låter väl inte som en rätt jag hade valt om jag förstått detta, men den som ingen provar får heller inget veta. Rätten var suveränt god och jag ångra inte mitt beslut för en sekund.

Natten närmade sig, så också vår resa.

En sak måste tilläggas. Även solen har sina fläckar, även paradiset har sina baksidor.

Tyvärr var det här en vanlig syn.

h16_419

Både män och kvinnor, unga och gamla, infödda- och invandrade amerikaner använde trottoarer och busshållplatser som sina hem. Väldigt många hemlösa och socialt utsatta. En tråkig syn, men en syn man kan se över hela världen. Inte utan att man funderar över var de sov när sviterna av Matthew passerade förbi på långt avstånd?

Fortsättning följer…

Miami – here we come

Vi lämnade Salisbury hotel på förmiddagen och detta i en transportbil som hotellet bokat åt oss. Lite brända av blåsningen när vi anlände New York, ville vi inte chansa. Vi erbjöds ett fast pris av hotellets personal och det blev också det priset vi betalade.

Vi åkte österut, tog oss över East River via Ed Koch Queensboro Bridge som vi passerade innan vårt besök vid FN-skrapan, åkte genom Long Island, förbi Queens och till New Yorks största flygplats, John F Kennedy Airport.

Smidig incheckning som bara stördes av den sedvanliga säkerhetskontrollen. Ska tilläggas att säkerhetskontroller hade man på många ställen under våra besök, bl.a. i Empire State Building och Rockefeller Center. Skälen är kända vid det här laget. Några timmar på flygplatsen och sedan bar det iväg med American Airlines till nästa destination…Miami.

Tre timmar tog flygresan innan vi landade på Miamis flygplats. Det skulle visa sig att allt inte flöt som vi hoppades. Vi hade redan innan avresan från Sverige, förbokat en transport från flygplatsen till hotellet. I papperen stod att man skulle kontakta transportfirman om planet var försenat med 20 minuter eller mer. Vi visste att vi skulle bli sena, då vårt plan tillhörde de man dagligen och slumpvis plockar ut för en närmare säkerhetskontroll, men då satt vi redan på planet och kunde inte kontakta firman. Nu flög vi förvisso in halva förseningen, men det var sedan problemen uppstod.

Miamis flygplats är stor, eller rättare sagt lång, närmare 1,5 kilometer. En i sällskapet tyckte att hon hörde D43 från en utcheckningsdisk och fick för sig att det var där bagaget skulle hämtas ut. Fel, fel, ack så fel.

På vägen till D43 kom frugan och jag ifrån vårt resesällskap p.g.a. ett toalettbesök. Vi fortsatte mot det vi trodde var bagageupphämtningen för att möta upp chauffören som skulle ta oss vidare. Vi stod snart vid D43, men inte tusan var det någon bagageupphämtning, det var en avgångshall. Nu var vi lite vilsna och hade kommit från våra vänner. Vi lyckades få tag i dem via mobilappen What’s Up och de berättade att de var på väg till den plats där vi befann oss, men de kom aldrig. Varför, jo vi befann oss på våning 2 och de på våning 1. Vi lyssnade med en anställd på flygplatsen var bagaget kunde hämtas ut och hon pekade ditåt, åt samma håll varifrån vi kom. Det var långt att gå och vi beslutade oss för att ta det obemannade tåget tillbaks. Det gjorde vi och befann oss plötsligt på en plats där vi inte borde vara och inga spår efter våra kamrater. Nya kontakter via What’s Up, men varken de eller bagageutlämningen syntes till. Nu började irritationen att växa och vi var säkra på att chauffören som skulle skjutsa oss hade ledsnat för länge sedan. Slutligen efter många om och men, skymtade vi våra vänner längre bort i den långa korridoren och viftade förtvivlat. De såg oss, berättade om sina eskapader där de bl.a. lotsats genom flygplatsen, sittandes på en av de elektriska bilar som kör passagerare och bagage till sina respektive avgångshallar. Nu gällde det bara att hitta bagaget.

Plötsligt ringer frugans telefon och det är chauffören som är i andra änden och undrar var vi håller hus. Han guidar frugan som småspringer lite i förväg och efter lite letande ser vi en man komma gående från andra hållet med ett leende på läpparna. Vi hade funnit varandra, 40 minuter efter att vi landat…suck. Han tog oss med till bagageutlämningen där det var öde, förutom två anställda som mötte oss med skratt och glada tillrop. De undrade också var vi hållit hus. De lustiga i sammanhanget är att vi var ganska nära denna plats redan när vi klev av flygplanet. Det var ungefär 50 meter att gå, så D43 som ropades ut ur högtalarna var överhuvudtaget inte relevant i sammanhanget, men förvillade oss så till den grad.

Ett råd. Följ skyltarna och strunta i vad som sägs i periferin…..

Det blev trots allt en trevlig resa från flygplatsen p.g.a. chauffören som höll humöret uppe trots den långa väntan och han berättade lite om staden när vi passerade skyskraporna i Miami. Vi åkte 79:th Street och över en av de broar som förbinder Miami med Miami Beach och snart var vi framme vid den del av Miami Beach där vi skulle bo.

h16_255

Det var alltså i den södra delen på det avlånga Miami Beach vi hade vårt hotell och det kändes ganska bra när vi efter mörkrets intrång checkade in på…

h16_256

Hotellet som sådant är ganska litet med sina nio våningar och tiotalet rum på varje våning. Ett lagom stort hotell med en härligt fin inredning, fina rum och nära till det mesta, bl.a. den långa och kritvita stranden som ligger precis utanför. Den ända nackdelen var att en av de två hissarna var ur funktion och det skapade lite sura miner ibland när folk fick vänta onödigt länge. Oss spelade det ingen roll, då vi lika gärna använde trapporna till våning 5 och 6 där vi vart inkvarterade.

h16_257

Poolområdet var fint, men vi…åtminstone jag…är mycket emot att ligga vid poolen när man har ett underbart hav att bada i och inte blir det sämre av att vattentemperaturen höll sig runt 25º. Dessutom har hotellet sitt eget område på stranden där solstolar, handdukar och parasoller erhålls utan kostnad. Oerhört skönt att slippa dessa turister som smyger ned vid 6-tiden på morgonen för att lägga sina handdukar på de mest attraktiva platserna. Ända gången vi använde poolområdet var när vi utnyttjade bubbelpoolen vid ett tillfälle och när vi köpte drinkar för 1 dollar under happy hour-timmen mellan 18:00 och 19:00.

h16_260

Läs mer om Marseille hotel här.

Stranden nedanför hotellet kommer att få ett alldeles eget inlägg och det kommer ni att ta del av nästa gång.

Fortsättning följer…