Vi lämnade Salisbury hotel på förmiddagen och detta i en transportbil som hotellet bokat åt oss. Lite brända av blåsningen när vi anlände New York, ville vi inte chansa. Vi erbjöds ett fast pris av hotellets personal och det blev också det priset vi betalade.

Vi åkte österut, tog oss över East River via Ed Koch Queensboro Bridge som vi passerade innan vårt besök vid FN-skrapan, åkte genom Long Island, förbi Queens och till New Yorks största flygplats, John F Kennedy Airport.

Smidig incheckning som bara stördes av den sedvanliga säkerhetskontrollen. Ska tilläggas att säkerhetskontroller hade man på många ställen under våra besök, bl.a. i Empire State Building och Rockefeller Center. Skälen är kända vid det här laget. Några timmar på flygplatsen och sedan bar det iväg med American Airlines till nästa destination…Miami.

Tre timmar tog flygresan innan vi landade på Miamis flygplats. Det skulle visa sig att allt inte flöt som vi hoppades. Vi hade redan innan avresan från Sverige, förbokat en transport från flygplatsen till hotellet. I papperen stod att man skulle kontakta transportfirman om planet var försenat med 20 minuter eller mer. Vi visste att vi skulle bli sena, då vårt plan tillhörde de man dagligen och slumpvis plockar ut för en närmare säkerhetskontroll, men då satt vi redan på planet och kunde inte kontakta firman. Nu flög vi förvisso in halva förseningen, men det var sedan problemen uppstod.

Miamis flygplats är stor, eller rättare sagt lång, närmare 1,5 kilometer. En i sällskapet tyckte att hon hörde D43 från en utcheckningsdisk och fick för sig att det var där bagaget skulle hämtas ut. Fel, fel, ack så fel.

På vägen till D43 kom frugan och jag ifrån vårt resesällskap p.g.a. ett toalettbesök. Vi fortsatte mot det vi trodde var bagageupphämtningen för att möta upp chauffören som skulle ta oss vidare. Vi stod snart vid D43, men inte tusan var det någon bagageupphämtning, det var en avgångshall. Nu var vi lite vilsna och hade kommit från våra vänner. Vi lyckades få tag i dem via mobilappen What’s Up och de berättade att de var på väg till den plats där vi befann oss, men de kom aldrig. Varför, jo vi befann oss på våning 2 och de på våning 1. Vi lyssnade med en anställd på flygplatsen var bagaget kunde hämtas ut och hon pekade ditåt, åt samma håll varifrån vi kom. Det var långt att gå och vi beslutade oss för att ta det obemannade tåget tillbaks. Det gjorde vi och befann oss plötsligt på en plats där vi inte borde vara och inga spår efter våra kamrater. Nya kontakter via What’s Up, men varken de eller bagageutlämningen syntes till. Nu började irritationen att växa och vi var säkra på att chauffören som skulle skjutsa oss hade ledsnat för länge sedan. Slutligen efter många om och men, skymtade vi våra vänner längre bort i den långa korridoren och viftade förtvivlat. De såg oss, berättade om sina eskapader där de bl.a. lotsats genom flygplatsen, sittandes på en av de elektriska bilar som kör passagerare och bagage till sina respektive avgångshallar. Nu gällde det bara att hitta bagaget.

Plötsligt ringer frugans telefon och det är chauffören som är i andra änden och undrar var vi håller hus. Han guidar frugan som småspringer lite i förväg och efter lite letande ser vi en man komma gående från andra hållet med ett leende på läpparna. Vi hade funnit varandra, 40 minuter efter att vi landat…suck. Han tog oss med till bagageutlämningen där det var öde, förutom två anställda som mötte oss med skratt och glada tillrop. De undrade också var vi hållit hus. De lustiga i sammanhanget är att vi var ganska nära denna plats redan när vi klev av flygplanet. Det var ungefär 50 meter att gå, så D43 som ropades ut ur högtalarna var överhuvudtaget inte relevant i sammanhanget, men förvillade oss så till den grad.

Ett råd. Följ skyltarna och strunta i vad som sägs i periferin…..

Det blev trots allt en trevlig resa från flygplatsen p.g.a. chauffören som höll humöret uppe trots den långa väntan och han berättade lite om staden när vi passerade skyskraporna i Miami. Vi åkte 79:th Street och över en av de broar som förbinder Miami med Miami Beach och snart var vi framme vid den del av Miami Beach där vi skulle bo.

Det var alltså i den södra delen på det avlånga Miami Beach vi hade vårt hotell och det kändes ganska bra när vi efter mörkrets intrång checkade in på…

Hotellet som sådant är ganska litet med sina nio våningar och tiotalet rum på varje våning. Ett lagom stort hotell med en härligt fin inredning, fina rum och nära till det mesta, bl.a. den långa och kritvita stranden som ligger precis utanför. Den ända nackdelen var att en av de två hissarna var ur funktion och det skapade lite sura miner ibland när folk fick vänta onödigt länge. Oss spelade det ingen roll, då vi lika gärna använde trapporna till våning 5 och 6 där vi vart inkvarterade.

Poolområdet var fint, men vi…åtminstone jag…är mycket emot att ligga vid poolen när man har ett underbart hav att bada i och inte blir det sämre av att vattentemperaturen höll sig runt 25º. Dessutom har hotellet sitt eget område på stranden där solstolar, handdukar och parasoller erhålls utan kostnad. Oerhört skönt att slippa dessa turister som smyger ned vid 6-tiden på morgonen för att lägga sina handdukar på de mest attraktiva platserna. Ända gången vi använde poolområdet var när vi utnyttjade bubbelpoolen vid ett tillfälle och när vi köpte drinkar för 1 dollar under happy hour-timmen mellan 18:00 och 19:00.

Läs mer om Marseille hotel här.

Stranden nedanför hotellet kommer att få ett alldeles eget inlägg och det kommer ni att ta del av nästa gång.

Fortsättning följer…