Det är vackrast när det skymmer. Många håller nog med mig och under årstiden som nu råder behöver man inte vänta länge. Någon gång mellan 15 och 16 försvinner solen bakom horisonten och strax därefter är det dags för den Blå timmen, oerhört uppskattad av fotografer på både proffs- och amatörnivå.

Den Blå timmen för er som inte vet, är den korta perioden mellan solens nedgång och nattens inträde. Jag hade av den anledningen med mig kamera och stativ till jobbet och efter ett kort besök på stan, begav jag mig ned till området runt Nyköpingshus och Tovastugan.

Kylan hade fått isen att lägga sig på Svandammen och enstaka flingor i luften färgade marken lätt vit. Ganska lämpliga förutsättningar för att fånga himlens blå färg och det mjuka ljuset från gatlyktorna.

Här vid Svandammen använde jag bländarprioritet och en liten bländare på f/16. Detta för att få fram de stjärnliknande formationerna i gatlyktorna, men också för att fånga strålkastarljusen från de förbipasserande bilarna. Jag tog ganska många bilder på Silohuset och ångrar nu att jag inte satte ihop dem i en animerad bild. Det var ganska intressant att se bilderna när de öppnades i Photoshop och man via klick mellan den kunde se hur det tändes och släcktes i byggnadens fönster.

Från Svandammen tog jag mig över kullarna och ned till å-promenaden strax nedanför Tovastugan. När jag plockade upp utrustningen ur väskan, trodde änderna i ån att det vankades mat och plötsligt var jag omringad av tjattrande fåglar. Fåglar som besvikna dök i vattnet när de upptäckte att det inte var man jag hade med mig.

Lite längre fram på stigen ställde jag upp kameran för en tidigare planerad bildsvit på bilar som for förbi. Nu bytte jag bländarprioriteten mot en slutarprioriterad inställning på 2,5 sekunder. Jag hade givetvis kunnat ställa mig mer strategiskt för att därmed fånga strålkastarljusen på ett bättre sätt, men målet var att ha träd framför vägbanan som bröt av ljusstrimmorna. Trafiken var dock inte så livlig som jag hade hoppats och visst hade jag kunnat använda en längre slutartid, men att vara efterklok är alltid lätt. Tyckte ändå att jag fick fram det jag var ute efter.

Jag gick lite närmare bron och tog en bild över vägen och mot det upplysta Hamnmagasinet. Bara sex månader tills restaurangerna i hamnen öppnar igen, så håll ut…

Här vände jag kameran 90° och fångade ett upplyst Silohus från olika vinklar. Får väl säga att den här blev jag mest nöjd med.

Innan jag avlägsnade mig vände jag kameran 180° och tog den här bilden över ån, där ljusen från hotell Kompaniet (Clarion Collection Hotel Kompaniet som det mer korrekt heter) speglade sig fint i det mörka vattnet. Ljusen i framkant står längst ut på bryggan och upplyser fotgängare om att här tar bryggan slut.

Egentligen hade jag tänkt gå hem, då både hungern och lite stela fingrar gjorde att jag längtade in i värmen. Fast ljusen från hamnen lockade.

Nu hade den Blå timmen gått över i en svart kvällshimmel. Inte fy skam det heller, om man nu har kameran placerad på ett stativ. Än så länge har inte isen lagt sig i hamnbassängen och med en lång slutartid på 4 sekunder fångades byggnaderna sken i ett ganska silkeslent vatten.

Verkligheten är som så oftast vackrare för ögat än för kameralinsen. Jag hade kunnat stanna här nere en bra stund, bara för att njuta av synen. Fast nu var det lite väl kyligt och som sagt väntade ett mål mat den kurrande magen.

Sista bilden för kvällen blev ett välkänt motiv som ni säkert sätt åtskilliga gånger på Instagram, Facebook och andra sociala medier.

Jag misstänker att jag återkommer till bilder liknande dessa, inte minst från detta område. Fast helst då när vintern slagit klorna i Nyköping på riktigt. När snön ligger vit på marken, under en klarblå himmel och kylan gör att andedräkten på förbipasserande människor skapar former likt rök.