Som sagt, vi valde att resa hem till Nyköping på juldagen. Dels för att alla skulle få en dags återhämtning innan en nya arbetsvecka och dels för att meteorologerna varnade för besvärligt väglag på annandagen. Jag återupptog min hobby och fick också chansen att experimentera lite.Läs mer »
Etikett: västmanland
Genom bilfönstret
Blir man som jag, väldigt åktrött, behöver man inte många kilometer innan första gäspningen kommer och hakan får en tendens att falla ned mot bröstet.
Så var fallet när vi åkte hem från Insjön på Juldagen. Redan innan vi lämnat Leksands kommun började jag gäspa och detta trots att vi passerade genom landskap vi inte ser varje dag. Vad gör man vid sådana tillfällen? Jo, man försöker blunda en stund, eller så kämpar man mot tröttheten, eller så ägnar man tiden åt en ny sysselsättning.
Man fotograferar landskapet genom bilfönstret. Jag har inte gjort det tidigare, men strax innan Sala kom jag på idén för att hålla mig vaken.
Att fotografera landskapet man passerar genom skitiga bilfönster är av naturliga orsaker lite vanskligt. I synnerhet när det börjar mörkna utanför. Bilderna nedan är tagna mellan Sala och Nykvarn, en sträcka som flög iväg tack vare detta nya intresse. Jag förväntade mig inga praktexemplar med knivskarpa bilder och vinklar ingen tidigare förevigat. Fast det var heller aldrig tanken, för vid denna typ av fotografering får allt vad perfektionism heter stryka på foten.
Här användes autofokus och inte manuellt, då man knappast hinner ställa in skärpan när man passerar motiv i 110 knyck. Auto-ISO användes också, då det krävdes höga värden för att bilderna inte skulle bli alltför suddiga i den mörka omgivningen.
Det här gav mersmak och något jag kan rekommendera nästa gång ni sätter er i bilen. Dock vill jag rekommendera att ni sitter i passagerarsätet om ni ska praktisera denna typ av fotografering.
Ett bildspel på landskapet vi passerade mellan Sala och Nykvarn.
Tour The Dalarna – dag 1
Vi firade årets midsommar i Dalarna och knappt hann vi hem förrän vi åter styrde kosan till detta vackra landskap. Den här gången för att tillbringa många mil till fots och i bil.
Det blev en händelserik och intensiv vecka med många intryck och härliga möten. Jag tänker sammanfatta de sex dygn vi var på resa i kronologisk ordning och inleder idag med resan upp.
Tidig söndagsmorgon, närmare bestämt 06:30, rullade vi ut ur Nyköping med riktning Gopshus. Det var jag, frugan och svågern som packade bilen full med utrustning för både bilåkande, vandringar och annat som hör en dylik resa till. Vädret var så där sommarhärligt som årets sommar bjudit alla oss som valt att inte resa utomlands.
Första stoppet blev i Fagersta och den välskötta hembygdsgården i Västanfors.

Vi anlände lagom till att caféet öppnade och satte oss ned på uteserveringen där vi smidde lite planer inför veckan.

Vi hann inte utforska hela området då vi hade en tid att passa (återkommer till detta), men Västanfors hembygdsgård sägs vara ett av norra Västmanlands mer besökta turistattraktioner. Förutom att man samlat på sig äldre byggnader (som Tovastugan i Nyköping) som soldattorp, arbetarhem, storstugor och annat som för besökarna bakåt i tiden, finns här också ett museum tillägnat författaren och skådespelaren Rune Lindström. En av de femton slussarna i Strömsholms kanal finns också i anslutning till området och vill du läsa mer inför ett eventuellt besök kan du göra detta här.

Hela området längs med med Strömsholm har en historia som få områden i Sverige kan mäta sig med. Små bruks- och gruvorter ligger som på pärlband och lockar besökare i tusentals varje år. Nu var detta inget vi hann med på denna resa, utan vi svischade förbi på vår tur längre norrut. Fast går man in på den här länken inser man snart att ett besök i området står på en framtida agenda.
Resan fortsatte och strax innan Grangärde stannade vi till för att ta en bild som kom att sammanfatta mycket av veckan. Den fantastiska vy man ofta passerar utan att stanna, Minningarna.

Det blev ett kort stopp innan vi for vidare mot dagens egentliga mål. Vansbro och Vansbrosimmet.


Frugans dotter och en väninna till henne avslutade Tjejklassikern i och med detta lopp. Precis som Vasaloppet har Vansbrosimmet utvecklats till något betydligt större än ursprunget. Under veckan som går arrangeras hela åtta olika tävlingar i olika längder. Tjejklassikern simmas 1 kilometer och i årets lopp var 2 351 tjejer anmälda, 2 199 fullföljde. Snabbaste tjej tog sig den 1 kilometer långa banan på 10:54 minuter och den som simmade långsammast kom i mål på 54:45. Ni förstår av dessa tider att elitsimmare samsades i vattnet med renodlade amatörer, vilket också syntes på tekniken hos de som simmade förbi oss.






Efter simningen och lite hyllningar till dagens hjältar, gick vi en bit upp i Vansbro och tog en fika på Vansbro konditori som finns med i White Guide. Inte svårt att förstå varför då själva konditoriet är trevligt och det som erbjuds gästerna inte går av för hackor. Veckan till ära serverade man annat gott, Vansbrosimningsbakelsen (chokladmazarinbotten, exotisk curd, nougatkrisp, vit chokladmoussé), men man kunde också äta en fotbollsvm-bakelse eller smaska på en BjörnSkifs-bakelse. Värt ett besök, jag lovar.
Mätta och belåtna for vi vidare genom Dalarna för att någon timme senare stanna till för ett besök hos några bekanta i Mora och därefter göra en del inköp till veckan. Två mil efter Mora ligger en grusväg vi lärt känna allt bättre.

Vi var åter i Gopshus för att under dessa sex dygn inkvartera oss på Gopshusgården. Trötta efter den långa resan och alla upplevelser, orkade vi inte mycket mer än att äta och ta en kvällspromenad ned till Spjutmosjön som ligger alldeles intill byn Gopshus. En fråga vi ställt oss själva många gånger är om det fortfarande går några tåg på järnvägen som korsar byn? Vi har varken sett eller hört några under alla de gånger vi bott på Gopshusgården. Svaret fick vi av ägarna till vandrarhemmet. Det går faktiskt godståg som transporterar främst spån och andra förnödenheter till de större orterna längre upp i landskapet, fast de går väldigt sällan.
Hur som helst går spåret på stundtals ganska spektakulära sträckor, som på denna banvall rätt över Spjutmosjön.

Mörkret började sänka sig och de allt tätare molnen gjorde sitt till. Något bad var inte att tänka på, utan under en annalkande skymning begav vi oss upp till vandrarhemmet för en god natts sömn.



Resan fortsätter i nästa inlägg.
Resa nedåt – Sala
Spontanitet är underskattat. Spontana infall leder ofta till intressanta upptäckter, upplevelser och möten.
Ett spontant infall på vägen hem från Gopshus tog oss till…

…Sala silvergruva. Man behöver stanna till och sträcka på benen när man färdas så långt i bil som vi gjorde och eftersom varken frugan eller jag besökt denna historiska och intressanta plats, föll allt på plats när vi nu ändå passerade staden.
Redan på 1400-talet var gruvan i drift, men verksamheten upphörde under tidigt 1900-tal. I Salatrakten bryts idag bara dolomitmarmor, som bl.a. används i cementtillverkning, byggnadssten och trädgårdskalk. Dock bryts detta inte på denna platsen, utan i Tistbrottet som ligger drygt hundra meter från silvergruvan.
Det finns flera olika visningar ovan och under jord. Tids- och klädmässigt passade traktorturen runt området oss bäst.

Vi hade en mycket påläst och bra guide som körde runt oss i området och som på ett inspirerande sätt berättade om gruvans historia.

Vi fick bl.a. oss berättat om tillmakning. Tillmakning var det ursprungliga sättet att bryta berg i jakten på mineraler och innebar att man eldade berget för att därefter bryta det med spett och hackor. Det tog oerhört lång tid och bryta sig bara en meter in i berget kunde ta en dag. ibland längre.

Man visade hur det fungerar i en liten del av området där man också byggt upp vattenhjul, andra verktyg och några bostäder, allt efter dåtidens ritningar.

Den guidade turen på traktor tog cirka 1 timme och var oerhört intressant. Därefter tog vi oss tid att på egen hand gå runt i området, insupa historien och se de byggnader som än idag ser ut som när de en gång byggdes.
Det var inte bara arbetare som bodde på platsen. Här bodde också det lite finare folket och skillnaden mellan arbetarbostäderna och de fina boningarna var markant.


Flera av de gruvhål som finns inom området täcks av s.k. schakt. Lägg märke till stavningen på schaktet nedan. Den är på tyska och från tyskan har många gruvtermer hämtats. Det var nämligen så att dåtidens kungar hämtade expertis från Tyskland när man skulle bryta mineraler.

Just Drottning Christinas schacht står ovanför ett av de största hålen som har ett djup på cirka 200 meter. Vi fick veta av guiden att det fina folket kunde hissas ned i gruvan via ett väldigt primitivt hiss-system och att man halvvägs ned hade byggt upp en liten souvenirbutik där man kunde köpa silver och annat som hittats i gruvan.
Vad schaktet nedan heter vet jag inte, men åren den brukades står på fasaden.

Staden Sala har inte alltid legat där den ligger idag. Det ursprungliga Sala låg precis i utkanten av det som idag kallas Sala silvergruva. Precis som nu sker i Kiruna, skedde här för hundratals år sedan. Man flyttade helt enkelt staden till den plats där den idag befinner sig och från den ”gamla staden” syns idag inga spår. Lite kuriosa fick vi oss till del. Man tror att det bodde cirka 1 500 invånare på denna lilla yta och att det fanns 85 dokumenterade pubar i denna lilla stad.
På bilden nedan är sällskapet på väg till den kanske mest spännande byggnaden i området.

Under ytan finns orter och rum till en sammanlagd längd av 20 km och dessa slingrar sig också utanför området, vilket redan fått en del konsekvenser. Ett av bergrummen har rasat samman och drog med sig en bit av en cykelväg när detta skedde. I ett intilliggande villaområde har också flera djupa hål öppnat sig.
Det är inte denna information som gör byggnaden ovan så spännande. Den står ovanför Sala silvergruvas djupaste hål, vilket har ett djup på 300 meter (Eiffeltornet är 324 m som en jämförelse). Vi fick kliva in i byggnaden och titta ned i hålet som är upplyst. Vår eminente guide tog med sig tre stenar av varierande storlek som han sedan släppte ned i hålet. Hålet är idag vattenfyllt till 150 meters djup och det tog 7 sekunder för stenarna att träffa ytan med ett plask som ekade rejält mellan väggarna. Alla i sällskapet, inklusive ett amerikanskt par, skakade på huvudet åt de arbetsförhållanden som rådde när brytningen ägde rum. På ett besök i museet kunde vi senare läsa många intressanta detaljer om andeväsen, barnarbetare och hästar som bara fick se dagens ljus en gång om året. Hästarna alltså, inte barnen…
Fast just denna byggnad har också en annan historisk betydelse. Det är byggnaden till vänster som inhyser det djupa hålet och här fick vi veta att Salaligans fall tog sin början.

Salaligan bestod av fem män från Sala som härjade på 1930-talet och som som sammanlagt kom att mörda fem personer. Ligan leddes av en yngling vid namn Sigvard Nilsson ( som senare kom att byta namn till Thurneman) och det var han som ensam i en ålder av 22 sköt ihjäl en taxichaufför för att komma över bilen. De övriga i ligan rekryterades sedan vartefter. Nilsson-Thurneman var intresserad av ockultism, ansågs senare vara psykotiskt lagd och sades ha en närmast hypnotisk kontroll över de fyra övriga.
Byggnadens betydelse då? Jo, taxichauffören som blev det första offret dog inte av skadorna. Med hjälp av en vän som senare blev en av ligans medlemmar tänkte man dumpa kroppen i det 300 meter djupa hålet och för att kunna göra det hade man tidigare på dagen brutit upp den stora dörren. Då hade man inte räknat med att en av områdets vaktmästare skulle ta en kvällsrunda och upptäcka detta. Han spikade helt enkelt igen dörren och när Thurneman och hans kumpan kom upp till schaktet var det låst. Paniken infann sig och de bägge dumpade istället kroppen i Sörbyån utanför Järvsö. En obduktion visade att taxichauffören inte dog av skottskadorna, utan av drunkning.
Ligan avslöjades och samtliga medlemmar fick mellan 7 och 10 års fängelse. Thurneman förklarades psykiskt sjuk och fick tillbringa drygt 30 år på Säters fasta paviljong. De sista 10 åren i sitt liv bodde Thurneman i Stockholm där han jobbade som en flitigt engagerad översättare och han ansågs vara mycket skicklig i sitt yrke.
Nog om detta och åter till Silvergruvan.
Det finns många berättelser om människor som jobbade i gruvan och inte minst människoöden. En av de var mannen på bilden nedan, Berg-Kalle.

Berg-Kalle, eller Karl Berg som var hans riktiga namn, var den man som hissade upp den allra sista malmtunnan från silvergruvans mörka schakt. Detta skedde 1908.
Idag är Sala silvergruva en stor turistattraktion, vilket inte minst märktes denna dag. Många turister från olika delar av Sverige och världen var på plats, vilket alltid är kul. Vår historia ska bevaras och berättas för kommande generationer. Min syster och svåger har tillbringat en natt nere i ett av de djupa hålen, givetvis frivilligt. På 155 meters djup har man inrett ett av bergrummen till världens djupaste svit. En mycket angenäm, mysig och lite skrämmande upplevelse om man får tro de bägge. Så här ser det ut där nere för alla oss som inte varit där.
På museet kan man som sagt läsa många historier om denna historiskt viktiga och intressanta plats. Givetvis finns många detaljer bevarade från tiden det begav sig och är självklart ett måste när man besöker området.
Bl.a. kan man se en stor skulptur som i genomskärning visar livet ovan och under jord. Det går självklart inte att visa bra på bild, men den är väldigt detaljrik och bra gjord.

Det görs faktiskt provborrningar efter silver än idag. Man tror att det går en annan silveråder genom trakten, men att den ska ligga på ett lägre djup och därmed svårare att hitta.
Besöket var till ända och vår resa vidare mot Nyköping påbörjades åter.
Sala silvergruva var en angenäm upplevelse och visar att spontanitet inte är att förakta i jämförelse med planering. Besök gärna silvergruvans hemsida och läs mer.