Tema: högt

I helgen som gick besökte vi frugans dotter och familj i Dalarna, närmare bestämt Insjön.

Det blev ett kärt återseende, då pandemin och andra faktorer gjort att vi inte setts på fem månader. Vi hade redan innan avresan bestämt att ta med barnen på något de tidigare inte upplevt. Därav namnet på rubriken.Läs mer »

Split – nationalparken

Den sista dagen före hemresan från Split stod frugan och jag mellan två val. Innan avresan hade vi sett ut ett mål vi gärna ville besöka, nationalparken Krka. Övriga i resesällskapet ville gärna ut på ön Brac, vilket vi i.o.f.s. också ville, men vi var tvungna att välja.

Vi valde rätt visade det sig. Dels för att övriga i resesällskapet aldrig kom ut på Brac av olika omständigheter. Dels för att besöket i Krka var en underbar naturupplevelse.

Krka ligger knappt nio mil från Split och vi tog oss dit med hjälp av en fullsatt buss från Ving. Den första biten gick på huvudvägen ut från Split, förbi flygplatsen och den otroligt vackra staden Trogir. Där svängde bussen av vägen och tog oss upp i mer ödsliga och bergiga trakter, där små tillsynes fattiga byar passerades. Efter cirka en timmes bussresa svängde vi av vägen, hämtade biljetter vid en stor parkering och åkte ned för en smal väg som slutade vid den 109 kvadratkilometer stora nationalparken Krka.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och den som kanske är mest känd för svenska turister. 1985 blev den erkänd som nationalpark och besöksantalet har stadigt ökat. Veckan vi var i Kroatien hade den riktiga turistsäsongen inte dragit igång på allvar. Som alla vet är kända turistmål också mål som väldigt många turister väljer, så tack o lov att vi besökte Krka när vi gjorde.

Buss efter buss svängde ned på den smala vägen och man kan leka med tanken på hur det är när säsongen är igång på allvar. Nu sväljer nationalparken mycket folk, så det var inte så trångt och det gick ganska bra att ta bilder utan en massa människor som förstörde utsikten. Jag hade nog personligen känt en viss irritation om jag hade tvingats trängas och fått bild efter bild förstörd.

Det finns fem olika ingångar till Krka och den vi använde är den mest kända och använda. Det vi aldrig fick se var klostret Visovac som ligger ute på en ö i floddeltat, men alla upplevelser övervägde detta med råge.

Lite kultur blev det dock. Som den här gamla kvarnen som idag används som souvenirbutik och museum.

Sankt Nicholas kyrka som byggdes av två bröder 1761.

Växter var ett annat stilrent inslag. Som fikonträd som växte längs hela promenadstigen.

Frodiga träd som speglade sin grönska i det gröna vattnet.

Blommor som lyste upp i det gröna. Vad arten nedan heter har jag ingen susning om, men den fanns i rikliga mängder.

Djur fanns det förstås. Reptiler och amfibier. Det finns åtta ormarter i Krka, varav en är giftig. Vi såg ingen, men däremot grodor och paddor. Har ni hört grodor som parar sig? Om inte, så får ni googla efter detta, för det var en upplevelse i sig och dessa grodor lät och hördes vi varje vattendrag.

Det var gott om fisk som simmade runt i det klara och gröna vattnet.

Gott om fåglar som vanligt hördes mer än de syntes. Deras vackra kvitter följde oss hela vägen, men den här gynnaren var den enda som snällt ställde upp för fotografering.

Fjärilar och trollsländor fladdrade förbi i rikliga mängder. Det var dock bara sländorna som ville fångas på bild.

Fast det är naturen som är den stora sevärdheten.

Den senaste månadens rikliga regnande hade gjort att vegetationen var både frodig och grön. Utöver detta rann vattnet både rikligt och kraftigt nedför de omkringliggande bergen. Makalöst vackert. Genom denna frodiga grönska har man anlagt en gångstig på två kilometer. Hela sträckan promenerar man på en träbro, förutom de utstickande utkiksplatser dit man kan ta sig om man vill och det vill man.

Det finns flera vattenfall i nationalparken, varav det mest kända (Skradninski Buk) ligger i den här delen och är det mest berömda.

 

Man kan se fallet ur olika vinklar när man passerar längs med den utstakad promenaden. Strax innan den långa bron finns restauranger och en stor öppen plats där man kan stanna och ha en liten picknick eller bara sola. Med tanke på frekvensen av besökare som både åt och solade, kan man lätt föreställa sig området när turistsäsongen är som mest intensiv. Nej tack, säger jag som blir lätt irriterad i såna situationer.

Som på den långa bron intill Skradninski Buk.

Vi har sett på bilder från Krka innan vi reste från Sverige. Vi har på dessa sett att man badar i den lilla sjön nedanför fallet. Att bada är förövrigt tillåtet i hela floden Krka som rinner ned i nationalparken. Det kan man göra och det hade vi räknat med, så badkläder fanns nedpackade. Dock så tillåter man inte detta förrän den 1:a juni. Detta beroende på det kraftiga vattenflöde som skapar ganska starka strömmar och gör det ganska vanskligt, inte minst för barn och icke simkunniga.

Givetvis finns det de som trotsar uppmaningar, så även här. Dessa människor stöter man på var än i världen man befinner sig.

Fast svalka fötterna och ta en dusch under något vattenfall är tillåtet, vilket en del utnyttjade.

Det var en sanslös vacker upplevelse att visats i denna nationalpark. Med tanke på hur det artade sig för sällskapet som tänkte besöka ön Brac, så ångrar frugan och jag inte en sekund att vi gjorde detta val.

Som så ofta kan man inte beskriva en naturupplevelse med hjälp av bilder. Man måste själv vara på plats för att förstå innebörden av dofterna, ljuden och hela  det mäktiga sceneriet. Som både den svenska och kroatiska guiden (man måste alltid ha en lokal guide med på denna tur), så behöver man inte göra som man gör i resebroschyrer när man besöker en plats som Krka. Det vackra behöver inte retuscheras, det är vackert ändå. Vad menas med det. Jo, ett vattenfall är oftast vackrast när vattnet har det där silkeslena utseendet. Tror ni man kan fånga det när solen står som högst på himlen och det krävs långa slutartider för att skapa silkeslent vatten utan att hela bilden blir utfrätt?

Så här såg den verklighet ut som vi mötte på vårt besök.

Med enkla medel och väldigt snabbt kan man skapa detta i Photoshop. Inte proffsigt, men bara för att visa att också en amatör klarar detta.

Ni ser skillnaden och visst är det mer ofta ni ser vattenfall skildras som på bild nummer två? Ofta ser dock verkligheten mer ut som på bild ett.

Nej, som sagt. Det behövs ingen retuschering av bilder när naturupplevelsen gör att man bara baxnar.

På hemresan stannade vi vid en lokal tillverkare av oljor, honung, tvålar, godis och annat som utvinns från det som odlas i området. För min del blev det en liten flaska plommonbrandy. Kommer att avnjutas inom kort, tillsammans med minnena från Krka.

Läs och se mer om Krka här (på engelska).

En promenad i det vita – eller jakten på regnbågen

Då var vintern över oss…igen. När vårkänslorna och vårtecknen (snödroppar) infann sig hos familjen Karlsson, slog vintern till med säsongens kallaste dygn och tydligen kommer kylan att hålla oss fångna ett tag till. Brrrrrrr…..

Fast man kan inte förneka att en promenad likt den igår är lite av mumma för själen. Det bar av till Spelhagen där politikerna vill anlägga en mindre variant av Hammarby Sjöstad. Än så länge kännetecknas dock området av en småbåtshamn, grönområden och mindre skjul. Får se hur länge det varar.

Snötäcket är fortfarande tunt och långt från årets Sverigerekord på 178 cm. Fast lite karaktär till landskapet ger den och just nu känns det inte som att täcket bör bli tjockare. Isen i hamnbassängen är inte särskilt tjock den heller, där den ens finns.

Vinter, kyla, snö, is….visst har det sin tjusning, men jag säger som jag gjort de senaste tjugo åren. Ligger det varken snö eller is på julafton, behöver det inte ligga någon alls. Jag inser egoismen i de orden och förstår glädjen hos vinteridrottare, skollediga barn och alla butiker som säljer vinterattiraljer. Klart att de också ska ha sitt och det är ju ändå Sverige vi bor i och här ska det vara mörkt och kallt flera månader under vintern.

Som sig bör var det lite kallare nere vid vattnet. När jag kom över på andra sidan Hamnvägen märktes en liten lindring, men den kanske lika väl var psykiskt betingad. Här startade nästa etapp på min promenad som skulle visa sig få ett positivt slut.

Det var till Storhusfallet och Sågarbacken stegen bar. Jakten på de fantastiska snö- och isformationer som kan visa sig här, lockade förstås.

Nog hade jag önskat mer av nedtyngda träd som hänger vita över ån. Mer av is och frusna grenar som ramar in fallet. För tre år sedan lockade detta område tusentals invånare som med sina kameror förevigade skådespelet. Riktigt där är vi inte än, men det kan komma om kylan håller i sig över helgen.

Näcken felar vidare utan sin stråke, utan tanke på väderomständigheterna.

En ensam droppe som fastnat i sin pose.

Bakom den brusade ån när den kastade sig utför det lilla Storhusfallet och när jag tog några steg till vänster, uppenbarade sig något jag egentligen inte förväntat mig. Den blev ett trevligt slut på den här lite kylslagna promenaden.

Just det. En regnbåge sträckte sig upp mot himlen och förgyllde en dag som ändå får räknas till en av denna vintersäsongs finaste.