I helgen som gick besökte vi frugans dotter och familj i Dalarna, närmare bestämt Insjön.

Det blev ett kärt återseende, då pandemin och andra faktorer gjort att vi inte setts på fem månader. Vi hade redan innan avresan bestämt att ta med barnen på något de tidigare inte upplevt. Därav namnet på rubriken.

Vi var redan högt upp i Sverige med våra sörmländska mått mätt, men vi skulle ta oss ännu högre upp i landet. Tidig avresa med tre vuxna, två barn, en hundvalp och så väntade en bilresa på drygt 22 mil.

Med barn och hundvalp som resesällskap så innebär det ett antal stopp på vägen. I sanningens namn tycker nog också vi vuxna att det är skönt med några bensträckare. En sådan företogs vid Åsens kraftstation. En plats där vi brukar stanna på våra resor vi företagit till vårt mål och andra platser i trakterna. Att det blir just på denna parkeringsplats beror på två saker. Dels för att det är lagom avstånd mellan punkt A och B, dels för att det är bedårande vackert och ger en liten försmak av det som komma skall.

Snart skymtade vi vårt mål i fjärran som sträcker sig knappt 1 200 m.ö.h. Några av er som läser detta vet vart vi är på väg, andra inte.

Vi har varit på aktuell plats vid tre tillfällen innan, men aldrig sett det vi nu fick se.

Just precis, renar. De första såg vi precis intill väg 70 strax innan Idre, men det skulle komma mer.

Vårt mål var toppen Molnet i fjällmassivet Nipfjället-Städjan. Som många andra, valde vi att ta bilen ända upp till slutstationen, för att där ta den korta vandringen till den cirka 1 100 meter höga Lillnipen.

Ni ser toppen strax till höger om pilarna. Även om det ser tomt ut på människor på bilden ovan, var vi långt från ensamma. På vägen upp till parkeringsplatsen mötte vi en strid ström av bilar. Längs med vägrenen upp på toppen stod bilar på rad och när vi väl kom upp hade vi tur och fick en av få lediga platser.

Det kom några regndroppar när vi gav oss av. Med ett både roligt och trist minne i åtanke, befarade vi det värsta. Så här såg det nämligen ut för några år sedan när frugan och jag gjorde ett spontant besök på samma plats under ett besök i Gopshus. Vi var inte klädda för vandring och hade heller inte tänkt ge oss ut. Fast när vi ändå var på plats så ville vi gå en bit på vandringsleden runt toppen. Cirka 2 km ut på denna kom regnet och vi vände och tog oss raskt tillbaks till bilen som då stod nedanför berget, ytterligare en km ned. Under denna raska promenad på 3 km blev vi blöta in på skinnet, minst sagt. En lärdom.

Så slutade det inte nu, utan det sprack upp på sina håll och blev relativt skönt.

Men en fem månader gammal valp och två barn på fem och åtta år i sällskap vill man inte ta några avancerade vägar, så vi gick närmaste vägen upp på Lillnipens topp. Den korta vandringen bjuder på en härlig utsikt som uppskattade av alla.

Väl uppe på toppen, dit bägge barnen tog sig utan att knota. Mycket bra jobbat och jag tror att den lilla valpen var den som hade störst besvär…

Från toppen där vi tog lite fika ser man bort till den mest utmärkande toppen i detta fjällmassiv, Städjan med sina 1 131 m.ö.h.

För ett antal år sedan var vi med på fjällvandringar som arrangeras av Nyköpings kommun. En av de första jag var med på gick just till Städjan och då tog vi oss hela vägen från en fjällby i foten av berget, hela vägen till toppen och därifrån till den stora parkeringsplatsen i foten av Nipfjället. En betydligt mer avancerad och jobbig vandring.

På bilden nedan ser man ändå hur pass brant det är upp.

Lite varierat underlag är det också. Väldigt lätt i nederkant, för att närmare toppen övergå till ren sten. Sten som var belägrad av våt mossa som gjorde dem hala, väldigt hala. Av detta förstår ni att undertecknad halkade på en av dessa. Jodå, kameran klarade sig…

En sak var vi alla överens om när vi åter stod nere vid bilen. Man mår bra av att vistas här i de svenska fjällen. Den klara luften, tystnaden, den magnifika utsikten, motionen man får och det totala bortkopplandet av verkligheten man annars möts av i mobilen.

Man njuter kort sagt.

Det här besöket bjöd på en del moln, lite kyligt väder, men ändå helt OK. Förra besöket 2018, bjöd på ett härligt sommarväder då vi kunde vandra i kortärmat och insupa lite sol, liggandes raklånga på marken. Oavsett väder, är ett besök i dessa områden mumma för själen.

På den krokiga vägen nedför fjället mötte vi åter renar. Så pass närgånget att lillflickan på åtta år var centimeter från ledarhannens horn när hon tog bilder med sin lilla kamera med nedvevat fönster.

Nu vände vi åter mot Insjön, men en annan mäktig plats stod på programmet.

Mellan Idre och Särna svänger man av vägen för att ta sig cirka 20 km till…

Även här stod bilar tätt intill varandra, trots att vi var ganska sena på eftermiddagen och vi mötte mängder av fordon på väg härifrån.

Naturum var stängt p.g.a. pandemin, men det var inte det vi skulle visa barnen. Jag tror ni vet vad, men det återkommer jag till.

På en spång över myrarna begav vi oss iväg.

Även här har vi gjort besök vid tidigare tillfällen. Noterat är att man vid varje besökt gjort förbättringar av leden som leder fram till den verkliga attraktionen. En bra bit ut i naturen kan man även ta sig med rullstol och rullator, dock inte hela vägen fram av naturliga skäl. Vill man bara uppleva underbar natur vid några av de rastplatser man byggt, är det väl värt att ta sig hit.

Jag tycker ni ska besöka nationalparkens webbsida för att hitta inspiration. Vi har vandrat leden runt toppen, gått rundslingan som passerar huvudattraktionen, men av förståeliga skäl blev det bara de knappa 2 kilometerna som avverkades vid det här besöket. Snart hördes forsande vatten och bakom en krök kunde vi se det vi var här för att se…

Njupeskärs vattenfall som med sina 93 meter är Sveriges högsta.

Förra gången vi besökte platsen var gångbron fram till själva fallet avstängd p.g.a. renovering. Nu kunde vi ta vägen fram och med tanke på barnen i sällskapet kändes det kul.

Sedan är det just detta med turistattraktioner. Man är inte ensam och det kan stundtals kännas lite irriterande när man på liten yta står omgiven av människor, varav flertalet är märkbart ointresserade av det de ser. Just detta är nackdelen ed den moderna världen. Det är lätt att ta sig till annars svårtillgängliga platser, kanske alldeles för lätt ibland.

Många valde att ta sig av träbron och ut på stenarna för att komma närmare. Det gjorde barnen och deras mamma. Frugan och jag stannade kvar med den lilla valpen som sällskap.

Njupeskär är värt ett besök, men jag undrar om inte tider när turisterna normalt arbetar är att föredra. Jag har sett bilder från vinterhalvåret när fallet är fruset till is och är man fotointresserad kan man få riktigt härliga bilder med sig hem.

Nu återstod en lång bilresa tillbaks till Insjön, fast först en bensträckare. Ni vet var vid det här laget att vattnet vid Åsens kraftstation bjöd på ett skådespel på förmiddagen, men var nu nästan olagligt vacker.

När vi stod där, stannade fler förbipasserande vid parkeringsplatsen, bara för att knäppa några bilder. Nu stoppade jag ned kameran i väskan då det bara återstod en lång bilresa hem, trodde jag.

Rättvik, en lördagskväll under en vecka som normalt inleder den s.k. ”raggarveckan”. Vad innebär det?

Jo, köer, köer och åter köer, när den bilburna delen av befolkningen passerar revy med sina bilar av olika märken, olika utformningar och olika kvalité framför intresserade åskådarmassor. P.g.a. rådande pandemi är årets vecka inställd, men som vi lärt oss vid det här laget är det svårt att respektera de regler som faktiskt råder. Mängder av bilar som passerade fram och tillbaks på huvudgatan framför en publik som bestod av betydligt fler än femtio personer på liten yta. Det fanns poliser på plats, men de gjorde fruktlösa försök att hålla människorna på socialt avstånd.

Att vi med vår lilla bil hamnade mitt i denna karavan av stora jänkare var nästan tragikomiskt. Hur som helst, tog det lång tid innan vi kom igenom denna lilla stad och när vi väl gjort det så började solen sakta sänka sig bakom Siljan när vi dundrade förbi på vår väg hem.

En lång dag var över, men jag tror vi alla (inklusive barnen) var nöjda och belåtna när vi trötta kröp till sängs.