Under vår resa till Dalarna gjorde vi bara ett planerat besök och det var i Idre.

Idre, denna lilla ort med sina drygt 700 invånare, lever och andas turism. På vintern finns oändliga möjligheter för skidentusiasterna och på somrarna är det fjällvandrarnas tur. Det märktes att turister från vårt eget land och utlandet uppskattar och det uppskattas definitivt av ortens livsmedelsbutiker där det var full ruljans av människor som talade olika dialekter och språk. Tyvärr vore nog Idre en av alla glömda och nedgångna orter om inte fjällen och dess möjligheter fanns.

Idre i sig ligger väldigt vackert mellan fjälltoppar och Idresjön.

Själva orten är inte så mycket att orda om och så mycket av intresse finns inte att fota. En vacker kyrka har man och den ligger alldeles nere vid sjön.

Nu var vi inte i Idre för att handla mat på ICA, besöka kyrkan eller äta på den traditionella pizzeria som verkar finnas på varje liten ort i landet.

Nej, vårt mål låg några kilometer utanför byn, nämligen Idrefjällen. Både jag och frugan har varit här tidigare och fjällvandrat, då i kommunens regi. Vi ville uppleva lite minnen, även om vi aldrig hade tänkt att ta någon längre tur upp på fjällen eller runt dem. Då vandrade vi till Städjan och därifrån till Nipfjället, två av Idrefjällens högsta toppar med sina 1 131 respektive 1 191 m.ö.h.

Det finns lite att berätta om den vandringen, men det håller vi inom familjen.

Nere i dalen var vädret fint, vilket ni kan se på bilderna ovan. Ju längre upp i fjällen vi kom, ju molnigare blev det. Vi valde att besöka Nipfjället och parkerade vår hyrbil vid parkeringen nedanför berget. En del lite latare individer tog sina bilar till parkeringen längre upp på fjället, vilket vi kanske ångrar att vi inte gjorde. Mer om det senare.

Dimman eller molnen drog in över fjällmassiven och gjorde att sikten inte var den bästa.

Det gick också väldigt fort. Stundtals var sikten några hundra meter och plötsligt drog det in molnbankar som gjorde att man inte såg särskilt långt. Man inser nu hur lätt det är att gå vilse när man befinner sig så här högt upp och inte har kännedom om området.

Nipfjället är känt för en speciell sak. Den s.k. Trollvägen, här symboliserad av ett som jag förmodar troll.

Där denna figur står, finns en s.k. ”magnetisk kulle” som skapar illusionen av att man åker nedåt istället för uppåt. Stannar man fordonet vid en särskild punkt, vilken är markerad, upplever man just detta fenomen. Besök platsen själva och prova någon gång.

Från parkeringsplatsen hade vi drygt 1 km att gå till platsen där vandringslederna upp på Nipfjället börjar. Vi var inte många som gick, utan de flesta tog bilarna upp.

Visst önskar man en klarblå himmel när man vandrar i fjällen, inte minst för den fantastiska utsiktens skull. Fast och andra sidan är det en lite häftig upplevelse när molnen drar in över landskapet. Man går förvisso miste om utsikten, men det man inte har får man tänka sig.

Det var många som var ute på vandring, allt från mindre barn till pensionärer och förvånansvärt mycket utländska turister. Framför allt var det många holländare och för dem måste det vara speciellt att vandra i de svenska fjällen med tanke på att deras högsta berg, Vaalserberg, bara är 323 meter högt.

Emellanåt lättade molnen och man såg ända ner till dalen och topparna längre bort. Man inser snart hur mäktig denna natur är och att detta är något vi saknar i vår del av Sverige.

Nu var vi inte på något sätt klädda för fjällvandring, men det bar heller aldrig meningen att ta någon längre tur och definitivt inte upp på den topp som skymtade i fjärran. Att vi inte var klädda för detta blev vi snart varse. Strax efter punkten där paret som tar selfie står på bilden ovan, valde vi att vända.

Drygt 1 km kvar till den översta parkeringsplatsen och vägen ner till vår bil, började det att regna. Regnet tilltog och med vår lätta och inte särskilt vattentäta klädsel, blev vi snart blöta in på bara skinnet. Inte så skönt om man säger och då hade vi cirka 2 kilometer att vandra innan vi kom ner till vår bil.

Det gjorde vi så småningom, väldigt blöta, men med ett ganska välbehållet humör. Vi hade köpt lunch nere i Idre som vi tänkt äta på fjället, men det blev aldrig läge för detta. Den intogs istället i den lilla stuga som står iordninggjord intill parkeringen. Trots vädret var det många som var på väg ut på sina vandringar, inklusive ett stort holländskt sällskap med flera barn i 8-12 års åldern inkluderade.

Ska sägas att regnet upphörde strax innan vi ankom den lilla stugan. Efter att lunchen var uppäten sken det stundtals upp och från vår bil kunde vi se ända till Städjan, en bit därifrån.

Innan vi hoppade in i bilen för vår resa tillbaks till Gopshus, knäppte jag denna bild över en fjällvärld som förvisso är mäktig, men ändå blek jämfört med den vi har längre upp i landet.

Nästa inlägg handlar inte om en resa uppåt, utan nedåt. På den stannar vi spontant vid en plats som varken jag eller frugan besökt, men som har en mycket spännande historia att berätta.