”Mellandagen” jag skrev om i förra inlägget åsyftade en dag utan längre vandringar. Däremot blev dagen ganska intensiv, uppdelad i två utflykter.

Vi gav oss iväg i bil ganska tidigt på morgonen med tanke på de rapporter som nådde Sveriges tv-tittare förra året. Parkeringskaos och trängsel löd rubrikerna efter att restriktionerna efter pandemin hade lättats.

Det bar söderut och efter en dryg mil fick vi sällskap.

Jag antar att detta är vad man kallar vägrenar eller så kan man vara ännu vitsigare och påtala hur god renhållningen är runt Idre.

Vi svängde av huvudvägen och fortsatte in på en mindre och smalare. Ju längre in på den vägen det bar, ju mer tätnade dimman och fukten från den fick oss tro att regnet var på ingång.

Så var det nu inte, utan vi fick ytterligare en dag med ganska kyligt, men hyfsat väder. Efter att svängt av på ytterligare en mindre och smalare väg som steg väldigt brant parkerade vi bilen vid…

Förra året rådde här kaos med överfyllda parkeringsplatser, bilar som stod längs vägrenarna flera kilometer ned i branten och människor överallt. Nu har man redan vid avfarten tre mil bort satt upp en ljusskylt som förkunnar om det finns lediga platser att stå på och vid parkeringen har man nu vakter som hjälper till. Vi upplevde aldrig detta kaos. Förmodligen för att vi var tidigt på plats, att semestern är slut för många och att effekten av pandemin klingat av.

Vi började gå på stigen som är omgiven av myrmarker, berg och dimman lägrade sig över det högsta topparna.

Snart lämnar stigen öppen mark och fortsätter uppåt genom skogen och en fantastisk grönska som snarare påminner om en djungel i Sydamerika än ett fjällmassiv i Sverige.

Några av er kanske anar vart vi var på väg? En plats som hördes långt innan den syntes. Snart öppnade sig en glänta och vi kunde blicka ut mot Njupeskär.

Njupeskär är med sina 93 meter, Sveriges högsta vattenfall. Inte största som många felaktigt tror. Vi har varit här några gånger nu, men fascineras lika mycket varje gång. Vi från södra Sverige är inte direkt bortskämda med höga berg och vattenfall.

Det är bara två kilometer från nationalparkens entré till själva vattenfallet, men det ska sägas att personer med dålig kondition och diverse krämpor kan få det jobbigt om man vill ta sig hela vägen. Det är på sina håll väldigt brant och inte särskilt lättgånget. Man har dock underlättat vägen dit jämfört med när vi var på besök första gången.

Bäcken som rinner ned från fallet och ned i dalen skapar denna härliga grönska man passerar genom under vägen hit.

Sist vi var här var det väldigt mycket folk. Vilket gjorde att själva upplevelsen blev rätt krystad och att det var svårt att ta bilder på fallet utan att få både huvuden och förbipasserande kroppar med. Nu var vi få på plats, vilken kändes väldigt behagligt.

Vi tog lite bilder och lät oss fascineras av Njupeskärs skönhet innan vi återvände till entrén och bilen.

Nu väntade ”mellandagens” andra akt.

Vi tog oss tillbaks till stugan på Himmelsfjället där vi lämnade våra packningar. Nästa mål var Idre fjäll som ligger ett par kilometer bort. Vi valde att gå, vilket vi ångrade på vägen dit, men kände oss nöjda med på vägen tillbaks.

Tanken var att gå en av vandringslederna upp på fjällets högsta punkt, där vi tänkte äta på restaurangen som ligger där uppe. Ett par av liftarna var igång och när vi såg dessa, så kom vi på andra tankar. Vi hade ju ändå gått cirka tre kilometer för att komma hit. Varför inte ta linbanan upp på toppen?

Sagt och gjort. Vi betalade och slog oss ned på ett av sätena. En ganska behaglig tur upp på toppen där fantastiska vyer mötte oss ju längre upp i backen vi kom.

Om Himmelsfjäll börjar bli överexploaterat, så är det inget mot Idrefjäll. Här finns inte mindre än 40 nedfarter för utförsåkning, flertalet spår för längdskidor. På sommaren finns möjligheten att vandra, fiska, rida och för cykelentusiasterna finns flertalet preparerade banor nedför fjället.

Å givetvis byggs det….i massor. Längs hela uppfarten blickade ni ner mot pågående byggen. Den här grävmaskinen stod kusligt nära kanten.

Många nya hotellbyggnader och stugor höll på att färdigställas och de som redan stod klara hade en utsikt man bara baxnade inför.

Det togs oss några minuter att komma upp på toppen och där väntade en god middag på restaurangen med det passande namnet Utsikten.

Maten och givetvis också drycken, smakade bra. Vi tittade oss därefter omkring på faciliteterna och anläggningarna här uppe, för att inte tala om utsikten. Några cyklister var på väg uppför med linbanan, andra var på väg ned med sina cyklar. Detta med cykel verkar vara ett familjenöje som poppat upp de senaste åren. Stora som små tog sig nedför fjällsluttningen, givetvis med olika stilar och olika fort.

Man håller på att färdigställa en linbana för gondoler, men fram till att den är klar är det mer traditionella linbanekorgar/säten som gäller.

Nu hade vi fått smak på detta med linbana och eftersom vi ändå tvingats betala en tur och retur-biljett, så tog vi linbanan också nedför fjället. Bekvämt och ganska härligt.

Fast innan vi gjorde det så blickade vi ut mot de fjäll som skulle utgöra platsen för den sista och mest utmanande vandringen på denna resa. Därifrån får ni text och bild i morgondagens inlägg.

Vi gick tillbaks de tre kilometerna till stugan, något nöjdare än på hitvägen då vi valde att ta en grusad stig genom skogen och inte längs den trafikerade asfaltsvägen mellan de bägge fjällbyarna.

Summa summarum innebar besöken vid Njupeskär och Idre fjäll en vandringssträcka på cirka 12 km.