Den sista vandringen återstod. Den längsta, mest krävande och omväxlande. Avslutades med en välkänd illusion och något vi var värda.

Från vår stuga var det bara 10 km till Nipfjället och vägen dit sägs vara Sveriges högst belägna med sina 1 003 m.ö.h.

Det är runt den högsta toppen vandringsleden går, nämligen toppen Molnet med en höjd av 1 191 m.ö.h. Vi parkerade bilen vid foten av fjällmassivet och gav oss ut i terrängen.

Första biten var ganska fuktig på sina ställen. Nattens regn hade gjort framför allt myren ganska blöt. Samtidigt hade nattens regn rensat luften, så det var en härlig frisk vandring vi inledde.

Vi var snart inne i skogen som ligger mellan myren och fjällmassivet. Terrängen påminner mycket om den vi ofta vandrar i vår egen hemtrakt, Sörmlandsleden.

Det var väldigt grönt och frodigt. Inte så mycket att se eller fota, annat än en grupp renar som lommade iväg när vi närmade oss. Tyvärr hann jag inte få upp kameran för att ta några bra bilder, men jag skulle få nya chanser.

Det blev några kilometer genom den relativt flacka sträckan genom skogen. Snart började det bära uppåt, träden glesnade och så stod vi plötsligt där och blickade ut över det fantastiska landskapet.

Den som följer bloggen vet att jag föredrar höga fjäll framför höga hus, grönska före asfalt och tystnaden framför ljudet. Det är bara så härligt och i skrivandets stund har jag precis sett nyheterna på TV:n där man sa att ”Skogen är den nya tidens kyrka”. Jag håller med. Man mår bra av att vistas ute i vår fina natur.

Efter punkten på bilden ovan bar det vidare uppåt och allt brantare, utan att för den sakens skull vara ansträngande.

När jag skrev inte så ansträngande syftade jag på de verkligt tuffa leder vi gått genom åren, bland annat här i Dalafjällen. Självklart fick kroppen arbeta och därför var det skönt att sätta sig ned och inta dagens första fikapaus. Att dessa alltid smakar bättre i naturen än inomhus tror jag de flesta skriver under på.

Där satt vi, lite svettiga efter vandringen upp på fjället i kombination med det sköna vädret. Tänk egentligen vilken tur vi hade med just vädret under de dagar vi var i Idre. Prognoserna talade om kraftiga regnskurar och t.o.m. åska. Någon åska lade vi aldrig märke till och det regn som föll, kom när vandringarna var avklarade och vi satt inomhus i värmen.

Fast här på fjället hade vi det fint och fin var också utsikten där vi satte oss ned.

Renar. Jag har skrivit om dem förut. På den här leden var vi omgivna av dem från det att vi lämnade skogen tills det att vi började den sista etappen ned till bilen. Det här är deras naturliga område, inte de stenfyllda markerna mellan stugor och butiker i de överexploaterade fjällbyarna.

Efter fikapausen började en sträcka som var ganska flack innan det bar nedför igen. Fast bär det nedför och man på förhand vet att slutmålet ligger betydligt högre upp i landskapet, så måste man därför ta sig upp igen.

Nu stod vi framför ett par kilometer med ganska branta stigningar i kombination med lite svår terräng, bestående av sten och lite blöta passager där små rännilar med vatten från fjället letade sig ned. När det är som tuffast möter vi en man och en kvinna som kommer gående med cyklar. ”Är det verkligen möjligt att de tänker ta sig runt på cyklar när det stundtals är svårt att gå”, var vår reaktion. Det gjorde de, för när vi så småningom kom fram till bilen, så kom de ut från samma skog där vi några timmar tidigare gick in.

Vi kom så småningom upp på planare mark och kunde åter blicka ut över fjällmassivet.

Strax efter stod vi uppe på parkeringsplatsen där Sveriges högst belägna väg tar slut. Vid denna parkering ligger toppen med det underbara namnet Lillnipen. Belägen 1 100 m.ö.h. nås den genom väl preparerade grusgångar via några hundra meters promenad.

För den som är sugen på att se fjäll och ta sig upp på toppar, men som kanske inte vågar ta de långa vandringarna eller som inte vill, är detta en utmärkt plats att besöka. Vi har gjort det förr, exempelvis för två år sedan när frugans dotter och barnbarn var med. Man tar sig med bil ändå upp och här finns gott om parkeringsplatser, bord och vägen upp till toppen är väldigt lätt.

Nu hade vi inte vår bil på den här parkeringen, utan den vid foten av fjället. Dit är det cirka två kilometer, så det vara bara att vandra vidare.

En liten kul fotnot mitt i allt. För några år sedan besökte jag och frugan Dalarna där vi hade vår logi i Gopshus vandrarhem. Ett av målen på den resan var just Lillnipen som ni ser på bilden ovan. Tanken var att bara åka upp och blicka ut över landskapet, inte ett vandra. Vi var inte alls klädda för detta, men när vi ändå var här så tänkte vi att en kortare promenad vore kul. Vi borde anat något, för på vägen upp (vi hade bilen stod på samma plats som nu) kom det in stora sjok med dimma som stundtals förvandlade landskapet till en vit vägg. Ganska spännande när frugan försvann trots att hon gick några meter efter eller före. Dimman lättade när vi kom till toppen och vi påbörjade en promenad till och runt Lillnipen, när…. Himlen öppnade sig och det började spöregna. Vi, klädda i vanliga sommarkläder och sommarskor, hastade tillbaks den dryga kilometer vi hunnit ut på stigen och därifrån hade vi ytterligare två kilometer kvar till bilen. Så blöt som jag var då, har jag aldrig varit – varken före eller efter denna upplevelse. Vi fick oss en läxa. Klä er rätt och kolla vädret innan i ger er ut på fjällvandring.

Hur som helst. Vi började gå nedför sluttningen, inte på vägen, utan på stigen intill. Nere i dalen ligger en liten sjö och där satte vi oss ned och intog det sista av matsäcken. Lite blåsigare, lite kyligare än förut, men ändå härligt.

Jag nämnde förut lite tuffare vandringar än denna. En av dessa gick upp på toppen av den 1 131 meter höga Städjan. Toppen ses på bilden nedan. Det lite speciella utseendet på Städjan påminner åtminstone mig om en vulkan, men någon sådan är det inte i det här fallet. Svårt att tro det idag, men både frugan och jag har suttit allra högst upp på toppen och beundrat utsikten därifrån.

På vägen ned till parkeringsplatsen passerar man en märklig punkt. Den vaktas av ett troll (eller vad det är) och heter då givetvis Trollvägen.

Är du gående lägger du aldrig märke till det märkliga med denna korta sträcka av vägen. Sitter du i bil får du känslan av illusionen.

Gör som instruktionen på tavlan säger. Oavsett om du passerar på vägen upp eller på vägen ned, så upplever du samma fenomen. Det känns som att bilen rullar i fel riktning än den du förväntar dig. Den här illusionen återfinns bara på några få platser i världen.

Så äntligen var vi nere vid bilen och resans alla vandringar var till ända. Själva vandringen runt Nipfjället var 16,9 km lång och allt som allt vandrade vi en sträcka på 44,5 km under de tre dagar vi var ute.

Då är man väl ändå värd en liten…

Redan uppe i Idre smiddes planer på nästa semester och en länge planerad vandring. Den blir inte lika kuperad, inte lika tugg, men betydligt längre och om allt går som vi hoppas kommer vi att vandra i ”Fäders spår”.