Vår vana trogen vaknade vi tidigt på morgonen, den första dagen på Himmelsfjäll. Vi åt vår frukost, blickade ut genom fönstren och såg renar som betade inte långt från stugan. Sedan bar det av, fyra mil norrut från Idre sett och den första av de fyra vandringarna på resan.

Målet var Grövelsjön. Hit åkte vi på en av kommunen arrangerad vandringsresa för många år sedan och jag hade vaga minnen av att det fanns trevliga leder att vandra här. Då gick vi mot och över den norska gränsen mot fjället Sylen. Den här gången ställde vi färden mot Dalarnas högsta topp.

Hade vi haft några veckor på oss, skulle vi kunnat sikta in oss på Treriksröset, men riktigt så långt var det aldrig aktuellt att gå.

En väldigt brant uppfart genom en trädklädd fjällsluttning innan vi kom upp på kalfjället. Som vanligt, en vidunderlig utsikt och vackra vyer.

I trakterna kring Idre växte ljungen både rikligt och vackert. Så gjorde den också uppe på fjällen.

Vi såg också Norrlands guld längs stigarna, dock lite omogna än…

…och något som förvånade mig. Rikliga mängder med den lilla och vackra Blåvingen.

Vi tog oss allt längre från trädgränsen. Nu var vi relativt tidigt uppe, men det var förvånansvärt få vandrare som vi såg på den utmärkta leden. Med tanke på mängden av bilar på parkeringarna intill fjällets fot, så hade vi nog räknat med fler.

Fast det är ganska skönt att kunna vandra ostört och känslan av ödslighet växer sig allt starkare. Fjällbäckar korsade vår väg. Enligt lokala kännare, så var det låga vattennivåer i både sjöar, älvar och fjällbäckar. Det gjorde det givetvis lättare att gå, även om de största vattendragen hade spångar med vilkas hjälp man kunde passera över.

Jo, vi hade faktiskt badkläder med oss ifall. Nu blev det aldrig aktuellt att ta ett bad på något av fjällen vi besteg. Med en temperatur på mellan 11 och 17° och en vattentemperatur långt därunder kändes det inte särskilt nödvändigt, även om kroppstemperaturen på lite svettiga kroppar lockade till ett dopp.

Vi fortsatte mot Dalarnas högsta topp, men insåg att vi tidsmässigt skulle få offra lite väl mycket för att njuta av en sådan vandring. Vi nådde ett krön där vi i lä från vinden satte oss ned och intog vår matsäck.

Där, vid foten av det 1 204 meter höga Storvätteshågna, njöt vi av kaffe, smörgås och mazarin. Detta samtidigt som andra vandrare passerade oss på stigen som leder mot toppen.

Det började komma lite andra vandrare och på vägen tillbaks till startpunkten mötte vi ganska många som var på tur uppe på fjället. Av klädsel och utrustning att döma, var nog inte alla ute i syfte att bestiga den 1 204 meter höga fjälltoppen.

Det började komma in lite moln från den norska sidan av gränsen. Det gjorde egentligen vyerna ännu vackrare när solen letade sig genom de täta molnen och lyste upp både toppar och dalar.

Vandringsleden från Grövelsjöns fjällstation och toppen av Storvätteshågna mäter 24 km tur och retur. Den är rubricerad som medelsvår och förutom den branta starten som går över ganska stenig terräng, så var den inte särskilt ansträngande. Nu valde vi att vända någon km innan stigningen mot toppen, så den riktiga utmaningen stod vi över.

Istället gick vi ned till själva Grövelsjön som är belägen 770 m.ö.h.

Sjön är 4,13 km² stor och mäter 34 som djupast. Sjön är ett eldorado för fiskare, då både lake, röding och öring kan fångas. Mindre båtar i syfte att fiska kan hyras och man kan även boka en tur med båten M/S Sylöra som tar turister runt sjön och till den norska delen av sjön och foten till fjället Sylen.

Det kanske mest intressanta på den turen är vraket av ett tyska bombplan som nedsjunket i vattnet. Det är en Heinkel 111 som nödlandade här 1940.

Vi gjorde varken det ena eller det andra, utan satte oss ned vid strandkanten och intog det sista vi hade av matsäcken.

Dock var vi inte riktigt nöjda, utan beslutade oss för att ta vandringsleden till Silverfallet. En lätt vandring på 7 km tur och retur.

Vi hade precis passerat bron på bilden ovan och stod vid en informationsskylt när några regndroppar landade på oss. Meteorologerna hade utlovat regn och kanske åska på eftermiddagen och de händer att meteorologer faktiskt har rätt, så vi avstod att ge oss ut på leden.

Istället fick vi nöja oss med detta lilla fall på vägen mellan Grövelsjön och Idre.

Något större fall skulle vi komma att uppleva senare under resan. Mer om detta i nästa inlägg.

Allt som allt blev det ändå en vandring på 12,7 km uppe vid Grövelsjön. Dag två på resan skulle bli en liten mellandag och om denna får ni läsa i morgon.