Den blå- och den gyllene timmen är många fotografers våta dröm. Visst har vi alla sett bilder av proffs som är så där magiska att man bara vill gråta av avund. Fast även en renodlad amatör ser fram mot dessa naturens fenomen med tillförsikt.

Kanske det krävs en kort och enkel förklaring vad den blå- och den gyllene timmen är. Kanske det finns någon oinvigd besökare som inte har samma intresse för fotografering.

Den blå timmen – upplevs timmen innan solen går upp och timmen efter att solen gått ned.

Den gyllene timmen – upplevs timmen efter att solen gått upp och timmen innan solen gått ned.

Bägge har sin givna tjusning och bägge skapar ett sken som ger det där lilla extra till en bild. Jag var ute på en kvällspromenad med kameran i syfte att fånga lite trevliga kvällsbilder, men med tanke på årstiden och det faktum att jag var tvungen att kliva upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet, var den gyllene timmen det som lockade mig. Jag hade inte stativet med, vilket man egentligen bör ha i lite svårare ljusförhållanden. Fast en handhållen kamera, med vibrationsreduceringen på och ett uppskruvat ISO-värde, fungerar bättre i den gyllene- än den blå timmen.

Jag befann mig vid silo-huset när den gyllene timmen började uppenbara sig och den svepte in Nyköping i ett härligt varmt sken.

Jag fick lite bråttom och tänjde ut stegen för att hinna se solen gå ned över Lindbacke. Naturreservatet är den närmaste öppna yta man kan se solens nedgång om man bor i stan och inte har någon bil.

Jag pinnade på för att inte missa skådespelet och väl nere vid Lindbacke började solen värma också detta anskrämliga landmärke.

Fast det var bakom mig som den spektakulära gyllene timmen gjorde sig bäst. Sakta försvann solen bakom åkern nedanför Stora Kungsladugården. Jag stod vid foten av naturreservatet och därifrån såg det ut som om solen försvann för gott den här kvällen.

Så var dock inte fallet och väl uppe på gång- och cykelvägen bort mot Biostaden syntes solen fortfarande över Gumsbacken och Hemgården. Jag stannade till vid Gripenskolan och såg det sista av den gyllene timmen uppenbara sig…

…och nu gick det fort. Knappt hade jag tagit bilden ovan, innan solen försvann för gott och nu var himmelen inte så där varmt orange, utan mer mörkt röd och solen såg mer ut som ett klot som fattat eld där bortom E4:an.

Hade jag haft stativet med kunde jag ha inväntat den blå timmen. Fast så här i vår- och sommartider är det sällan man har tid och ork att stanna uppe så länge. Man har ju gudbevars ett jobb man ska upp till. Den blå timmen lär jag också fånga, men då närmare höstkanten och inte minst vintern är den kan fångas redan på eftermiddagen.