Som jag skrev i tidigare inlägg var inte sol och bad syftet med vår vistelse i Spanien. Målet var att vandra och det gjorde vi. Förutom de ganska långa promenader vi gjorde till o från själva staden Javéa, gav vi oss ut på tre mer ordnade och arrangerade vandringar. Vi började ganska lugnt för att successivt öka svårighetsgraden. Att förmedla vandringar i ord och bild är inte det optimala. De ska givetvis upplevas på plats, men jag ska göra ett försök.

Vandring 1 – Cap Prim

Mulet väder, 16-17° och cirka 12 kilometer ganska lätt vandring.

Den första vandring gjorde vi redan första morgonen på plats. Den utgick från vårt boende och höll sig längs med kusten. Första delen gick i utkanten av Javéa där vi tog oss upp för asfalterade vägar som kantades av den ena vräkiga villan efter de andra, alla omgärdade av höga murar, staket och övervakningskameror. Man anade att detta inte var ett område för vanliga spanjorer. Vi stannade till vid en liten utsiktsplats och beundrade det som komma skulle.

Snart vek vi av från de asfalterade vägarna och tog oss längre ned via ganska behagliga stigar. Det första etappmålet var Cap Prim, ett litet naturreservat långt ute på en udde.

De olika gångstigarna upp på toppen utgjordes av sand och var behagliga att vandra på. Lätt att ta sig dit, även om de med höjdskräck kanske skulle avskräckas av de smala passager där man såg ut över branta stup. På toppen av berget tog vi en kort rast och njöt av utsikten. I fjärran skymtade vi Arenal Beach och berget Montgó.

Vi gick tillbaks till huvudstigen och vidare ner mot havet där slutmålet var Playa del Portixol där vi hoppades kunna ta en kall öl som belöning.

Playa del Portixol är en liten strandremsa som frontar några få byggnader i en stil man ofta ser vid kustnära städer kring Medelhavet. Ni vet de där vita byggnaderna med blå dörrar och fönster.

Baren vi tänkte ta vår kalla öl på var stängd. Det är väl så under lågsäsong att antalet turister är mindre och då passar man på att restaurera eller ha semester innan turisterna återvänder för nästa säsong. Vägen till baren var dock ganska spektakulär.

Vi tittade lite längre upp i backen på den väg som går till stranden från de fina kvarteren i sydöstra utkanten av Javéa.

Därefter vände vi och gick samma väg tillbaks. Snart var vi uppe på högre nivåer och de asfalterade vägar som går förbi de lite finare villorna.

En sista titt över Medelhavet innan vi återvände till vårt boende. Jodå, den kalla ölen fick vi och den gjorde sällskap med ytterligare några.

Vandring 2 – Cap San Antonio — Molins

Mestadels sol, 16-18°, första kilometern ganska brant och därefter lätt vandring. Cirka 16 kilometer varierad sträcka.

Vi köpte med oss lunch på ett bageri nere vid stranden och därefter tog vi oss mot den norra nordöstra delen av Javéa och själva hamnområdet. Hamnen som ligger vid foten av Cap San Antonio som vi skulle ta oss upp till.

Första kilometern gick ganska brant uppför och var bitvis lite knixig p.g.a. höjdnivåer på de anlagda trappsteg och naturliga passager som skapats.

Att vi ganska snart blev omsprungna av en yngre man som snabbt och lätt tog sig uppför klippan är en annan sak.

Utsikten längs med stigen som slingrade sig utmed klipporna var magisk, oavsett om man tittade in i eller bort från solen.

Det finns en liten tragisk historia att berätta. För ett antal år sedan kände några lokala ungdomar att de hade för mycket fritid och fick för sig att anlägga en brand i området. Ni känner till motiven från alla anlagda bil- och skolbränder i Sverige. Spåren av den omfattande branden kan fortfarande skönjas i sluttningarna där avskalade och brandskadade träd spretar med sina kala grenar och stubbar visas var det en gång var grönska. En av mänsklighetens många baksidor.

Efter den första kilometern blir det mer lättgånget, även om det fortfarande bär uppåt och då är man väl förtjänt av en liten andhämtningspaus.

Givetvis kan man också njuta av utsikten, som här över hamnen och bort mot Arenal Beach.

Väl uppe på toppen fortsätter promenaden på välskötta och enkla grusvägar. Utsikten är inte mindre spektakulär och vid klart väder man man härifrån se bort mot Ibiza.

In mot land har man också en bättre vy över Montgó och dess 753 meter.

Nu var inte Montgò målet för dagen och den vandringen avverkade vi aldrig, så där har vi möjligen ett av många skäl att återvända hit.

Istället gick vi in mot land där vi passerade ett kloster och en vacker allé där ett ungt brudpar höll på att göra sig i ordning för fotografering.

Snart var vi framme vid platsen där vi skulle inta vår medhavda lunch. De sju gamla väderkvarnarna vid Molins.

Två av dessa är idag bebodda och de övriga är föremål för mången turist som tar sig hit (merparten via bil). Jag som gillar gamla byggnader och deras historia har försökt att googla, men inte hittat något att förmedla. Hursomhelst smakade lunchen bra efter denna vandring och nu började dessutom solen värma så det var minst sagt skönt att dingla med benen över murkrönet och titta på utsikten över Javéa.

Vandring 3 – Sierra Bernia

Soligt, 15° på skuggsidan av berget och 17° på solsidan. Cirka 9 kilometer i väldigt varierad terräng.

Den tredje vandringen kom att bli den jobbigaste, kortaste, mest intensiva och vackraste. Med på vandringen hade vi två av ägarna till det ställe där vi bodde och som även arrangerar vandringar och golf.

Vi tog längs med huvudvägen och svängde av en bit innan Mascarat som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Fären gick inåt land och på serpentinvägar, så slingriga att de som satt bak i bilen nästan mötte de som satt längst fram i vissa kurvor. På sina håll var det heller inte mycket som skilde vägbanan från branta stup. Att få möte med en buss eller lastbil kändes som ett omöjligt uppdrag, men det fick vi aldrig så konsten att mötas på en smal och slingrig väg fick vi aldrig uppleva. En liten rolig notis är att det på skyltar längs vägen stod att cyklister måste köras om på ett avstånd av minst 1,5 meter och hur det ska gå till på en vägbana som knappt är så bred fick vi heller inte uppleva.

Vi kom fram och parkerade bilen vid foten av den 1 054 meter höga berget.

Vandringen påbörjades på enkel grusväg vid kanten av berget. På andra sidan dalgången såg vi till synes tomma bostäder, men ögat kan lura en på det avståndet.

Vid en blick upp mot berget funderade man över stigen upp. Var fanns den? Det syntes nästan omöjligt att ta sig upp för berget, då inga stigar upp var lika markanta som i de svenska fjällen. Högt ovanför bergstopparna sågs flygplan passera med riktning från och till Alicantes flygplats.

Vände man blicken ut mot Medelhavet var det oerhört vackra vyer som mötte.

Så här på förmiddagen var det ganska svalt i skuggan och merparten av oss vandrare hade tjock tröja och långbyxor. De åkte snart av när stigen bar allt brantare uppåt bland stenblock och klippformationer och solen började skymta bakom topparna.

Den första stigningen var brant och ganska tuff på sina ställen. Vissa tog sträckan närmast oberörda, medan andra pustade lite mer högljutt.

Tillsynes oberörda var också de getter som helt obehindrat tog sig upp för sluttningen. På andra sidan berget ligger en getfarm och det var väl dit de var på väg.

Snart kom vi upp på lite lättare terräng och där väntade en omtalad passage som våra medvandrare talat om vid frukost- och middagsbord. För att komma till andra sidan av berget måste man passera genom en 20-25 meter lång tunnel. Svågern berättade att han vid ett tidigare besök hade fastnat här, så det fanns en spänd förväntan på denna korta sträcka.

Nu var passagen inte så trång som jag förväntat mig, men är man 193 cm är det inte utan ansträngning man tar sig genom. Nu var det ingen som fastnade och det som väntade på andra sidan var värt de skrapsår man fick på knän och den krampkänning jag fick på baksidan av låren.

Nedanför berget sträckte en vacker dalgång ut sig, på ena sidan av denna ståtade höga berg och på den andra kunde man se ”turistparadiset” Benidorm sträcka ut sig. Inte utan att man njöt av utsikten och att man kände en viss stolthet över att vara här i god vigör.

Här tog vi en kortare rast och tog emot solens varma strålar. När vi sitter där kommer ett gäng bergsbestigare ut från den tunnel vi precis passerat. De tog riktning mot klippan ni ser på bilden nedan, men vi misstänkte att utmaningen kanske inte var den de förväntade sig för de gick vidare på stigen. Synd, för det hade varit intressant att se.

Efter den kortare rasten gick vi vidare. Sierra Bernias högsta topp är som sagt 1 054 m.ö.h. och vill man kan man ta sig hela vägen upp. Det gjorde inte vi, utan vandringen tog oss upp cirka 800 meter som högst. En vandring som på den här sidan av berget gick på ett väldigt varierat underlag. Allt från hårda sandstigar till klippor och rullstensåsar.

Vi var förresten inte sex stycken på vandringen, vi var sju. Med oss var ägarparets charmiga schäfertik Alba, som såg till att vi skötte oss och tog rätt väg.

Stundtals var man bara tvungen att stanna, njuta och ta några bilder på det vackra landskapet. Många som vandrar verkar ha en vilja att ta sig fram på snabbats möjliga tid och då missar man allt den andra som gör vandringar till en njutning. Stanna upp, pusta och njut för bövelen.

Lite längre upp på berget kom vi fram till en forntidsbyggnad. Fort Bernia byggdes 1562 på uppdrag av Kung Filip II av Spanien för att skydda kusten mot piratangrepp. Fortet som tyvärr ligger i ruiner bestod av en fyrkantig gård omgiven av sovrum, lagringsrum, kök, ett kapell och cisterner för vatten. Som skydd fanns en mur med fyra bastioner och runt allt en vallgrav.

Fortet var dock dåligt byggd och på grund av otillgängligheten hade man svårt att värva soldater hit. 1612 beslöt man sig därför för att riva anläggningen.

Man måste ändå beundra dåtidens anläggningsarbetare som tog sig ända hit upp med utrustning och annat som krävdes för att bygga detta fort. På andra sidan berget finns förvisso en väg upp på berget där man med häst och vagn kunde ta sig upp, men ändå… Tror inte att dagens fackförbund hade accepterat dylika omständigheter för sina medlemmar.

Efter en kortare rast gick vi vidare på leden. Denna del av vandringen utropades till den trevligaste och mest njutbara av en av ledarna. Jag förstår varför. En väldigt lättgången del av leden och en hänförande utsikt över dalgångar och höga berg.

Snart var vi tillbaks på en skuggiga sidan av Sierra Bernia och vandringen fortsatte där på den gamla väg jag nyss beskrivit.

Några timmar senare satt vi åter i bilen nedför serpentinvägar, mycket nöjda och belåtna med dagens strapats.

Tre vandringar på resan var nu avklarade. Alla gick i olika terräng, med olika längd och svårighetsgrad. Alla lika trevliga och jag kan ännu inte förstå hur jag kunde gå upp nästan 4 kilo under denna vecka, eller kan jag…?

Ett inlägg från resan återstår och i det tänker jag avslöja var vi bodde och berätta lite om det.