Det här inlägget tar vid där det förra slutade. Den tre timmar långa och bitvis kyliga promenaden hade nått sin mittpunkt och jag begav mig tillbaka samma väg som jag kom.

Fast först placerade jag stativet bland tjattrande änder och vassruggar i vattenbrynet intill hamnpromenaden. På andra sidan viken avslutade solen sitt arbete för dagen.

100 meter därifrån stannade jag upp och vände kameran mot Brandholmen och det gytter av bostäder som började lysa upp.

Det går snabbt när mörkret faller. Bilderna ovan är tagna med bara några få minuters mellanrum. Förvisso är den första bilden riktad åt öster och den andra mot nordost, men det märks en markant skillnad på himmelens färgprakt. Från det vackert orangea till något som Bengt Grive hade kallat grårosa.

Nåväl, vid rastplatsen för hundar ställde jag upp stativet än en gång. Belysningen intill gångvägen lyste så härligt mot den mer blåaktiga och numera molniga himlen.

Därefter följde ytterligare en promenad ut på den 1 450 meter långa piren vid kanotstadion. I förra inlägget såg ni en del bilder från samma pir, fast under solens nedgång. Följande bilder är i stort sett tagna från samma punkter, men efter mörkrets inbrott. Utan stativ hade dessa bilder varit omöjliga att fånga på bild. Att hålla i ett kallt stativ utan handskar får effekten att fingrarna fryser. Därför ett tack till dig som uppfann den trådlösa fjärrutlösaren. Med den kunde jag hålla händerna i jackfickan för att få upp värmen i dem.

Det blev bilder med längre slutartid och sådana får en annan karaktär. Hade jag haft samma inställningar när jag befann mig på piren under promenadens första timme, hade de frätt ut och blivit oanvändbara. Hade jag och andra sidan haft samma inställning nu som då, hade bilderna blivit svarta och oanvändbara av det skälet. Ni som inte fotar så ofta förstår säkert inte vad jag dillar om. Ni andra gör det.

Bilden ovan togs från småbåtsbryggorna och visar ett inzoomat Idbäcken.

Det blev bara den bilden, så en liten chansning är det att komma hem och se bilderna i datorn. Den blev som jag önskade, ungefär…

Sedan blev det en promenad ut till pirens ände. Lite kyligt var det, men jag hade målet att ta en bild av den här vyn. Min förhoppning var att belysningen vid Rosvalla skulle lysa upp bostadshusen bakifrån, men jag var förmodligen för tidigt ute…eller så var det så att verksamheten på fotbollsplanerna låg nere under de två stora helgerna.

På vägen tillbaka ställdes stativet upp för sista gången på den långa piren. Idbäcken igen, fast utan att zooma in.

Hamnområdet är dock föremål för en hobbyfotograf. Det finns mycket att föreviga, både sommar som vinter. Den här för vintern upplagda båten brukar intressera förbipasserande, oavsett om de bär med sig en mobilkamera eller en systemkamera. Bilden nedan togs med blixt, ända gången under kvällen jag använde den. Blixten ställdes in på ”Rear”, vilket innebär att den avfyras två gånger. Dels när man trycker på avtryckaren och dels precis innan slutaren stängs. På så vis blir inte bakgrunden svart, utan den lyses upp så som verkligheten visar.

Några steg ut mot kajkanten och en bild på ett ofta fotograferat motiv.

Sedan tog min nya förkärlek för att fånga förbipasserande bilars strålkastare över. Jag har haft ett inlägg kring detta förut, men lusten tog överhand och jag ställde därför upp stativet på gräsmattan mellan Hamnvägen och Svandammen. Tyvärr passerade inte särskilt många bilar under de cirka tio minuter jag stod där och när de gjorde detta tog mötande bilars strålkastare över och de röda bakljusen fick se sig besegrade. Bilden nedan blev den där röda och vita ljusstrimmor delade lika på bilden. Givetvis var placeringen inte den bästa för ändamålet. Man ska helst stå på en viadukt och fota bilar som passerar under denna på en vältrafikerad väg, men det får bli en annan gång.

Nu var det äntligen dags att gå hem. Fast ändå inte.

I ett tidigare inlägg nämnde jag ett motiv jag tänkte ta en bild på, men där kamerans display visade ”batteriet tomt”. Nu var det mer än halva batteriet kvar och därför åkte stativet upp en sista gång.

Kanske det sista vi ser av den här säsongens julprydnader. Det är dags att plocka ned dessa nu, både hemma och på stan.

När jag så småningom klev in i den varma farstun, hade jag varit ute i tre timmar och förmodligen gått längre än jag tror. Frusna fingrar, lite frusna fötter, rosiga kinder, men jag tycker det var värt det.

Trots att eftermiddagen var över, är vintern det inte…tyvärr eller hurra? Det lär bli fler chanser att med frusna fingrar fånga omgivningen innan den efterlängtade våren gör entré.