Det är ännu för kallt att på riktigt allvar njuta på altanen. Fast i solen och när vinden ligger på från fel håll, ger korta stunder av njutning en försmak av det vi alla väntar på, vårvärmen.

Under de korta stunderna är det lätt att blunda och bara lyssna på fåglarna i träden bredvid när de kvittrar välkomnande, eller varför inte bara öppna ögonen och se hur de tidiga vårblommorna skjuter fart.

Årets första utefika på altanen är avklarad och likaså den kalla öl jag längtat efter att få ta svepa i mig sedan månader tillbaks. Mycket att längta efter, det står klart, men så hör man det där surrande ljudet man allt annat än längtar efter.

Japp, flugorna som störtdyker ned mot de smulor som kakor och bullar lämnat efter sig. När man ser och hör dessa ovälkomna gäster, inser man att de tämligen snart får sällskap av andra bevingade varelser. Ni vet att jag talar om getingar och myggor som ibland gör tillvaron på altanen mindre angenäm.

Andra gäster dyker också upp, förutom redan nämnda fåglar som är mer än välkomna och vänner som tittar in på en fika. När jag sitter där i solstolen, blundar och lyssnar på det trevliga ljudet av öl som bubblar i glaset, hör jag också något annat jag inte kan sätta fokus på. Tänker inte mer på det, utan tar en klunk öl från glaset som står bredvid. Så ramlar mobilen ned på trädäcket när jag sträcker mig efter en kaka och i ögonvrån ser jag…

I solgasset intill träväggen ligger en igelkott och sover så sött. Det är inte samma som gästade oss förra året och som ni kan se i ett inlägg från då. Den här är mindre och mina begränsade kunskaper i zoologi säger mig att detta är en hona eller en unge. Kanske en avkomma från den större igelkott som sov i vår rabatt förra sommaren?

Hursomhelst. Jag ned på knä för att ta bilder på det sätt man helst ska fota djur. I ögonhöjd. Fast knappt hann jag ned på knä, innan den gav till en gäspning och såg en 193 centimeter lång varelse som stirrade på den genom något avlångt och konstigt. Snabbt ilade den iväg, inte från huset, utan mot det och ned i en uppgrävd grop intill huskroppen där den försvann.

Var den har sitt vinternäste vet i tusan. Våra lägenheter har källare och det är väl tveksamt om någon av dessa har så stora hål i grunden att igelkottar kan ta sig ned. Vi får se om den dyker upp igen och i det här fallet är igelkotten en mer välkommen gäst en de bevingade eländen som bara är till besvär och förb…at irriterande.