Säga vad man vill om sociala medier och det gör många. Visst förekommer det mycket elände på exempelvis Facebook, men ibland upptäcker jag att man har väldigt mycket glädje av sidan. Inte bara det att man hittat gamla vänner man inte sett sedan tonåren, men får också tips om nya platser att besöka och nya stigar att gå. Som denna lite mulna förmiddag.

Först möttes vi av frodig grönska i skogen nedanför Dammgruvorna.

Frugan som har öga för detta med foto och glädjande nog nyttjar detta allt oftare, var förstås ivrig att föreviga blomster och buskar längs vägen. Iklädd en kreation med en mer plastig variant av luvtröja, byxor modell lite hängiga, strumpor som Bengt Grive skulle beskriva i måleriska ordalag och skor som lämpar sig för ändamålet. Vittnar gärna om att bilderna hon tog med mobilen blev väldigt fina.

Ni som följt mig på bloggen vet att jag och frugan älskar promenader i vår vackra natur. En runda vi har tagit vid flera tillfällen tar sin början på grusvägen som går från Nya kyrkogården och genom skogen ned till Vattenfalls stora anläggning. Där brukar vi allt som oftast ta oss över järnvägen och upp på grusvägen som leder till Lilla Kungsladugården, alternativ fortsätter vi mot Minninge och ut på landsvägen som leder till Oppeby.

Här kommer Facebook in i bilden. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättade jag just om en av rundorna här i området och lade ut den på sidan ”Du vet att du är från Nyköping” och i kommentarsfältet fick jag tipset om ett bra spår som går upp i skogen där vi i vanliga fall svänger ned mot järnvägen.

Så många gånger vi passerat Ryttartorpet utan att utforska omgivningen närmare.

Det leder en stig strax till höger om bostaden och följer man den kommer man snart fram till…

Precis. Därute i skogen gapar vattenfyllda hål som minnen av den gruvbrytning som skedde i trakterna. Som ni kan läsa av informationen är det en spännande historia som berättas och nördig på just svensk historia som jag är, så myser jag. Idag är det som sagt var bara vattenfyllda hål som påminner om den verksamhet som inleddes i slutet av 1500-talet.

Fortsätter man förbi gruvhålen traskar man på väldigt fina stigar i varierande natur. Stundtals tät och lummig skog, stundtals kalhyggen.

Tänk ändå så mycket fint och spännande det finns att skåda bara man tar sig några hundra meter från stadens asfalt, betong, avgaser och ljud. Det finns stigar att välja på och vi valde den som går till en annan historisk plats.

Tyvärr har jag inte hittat så mycket information på Internet, så det jag vet om fastigheten är det som står på de informationsskyltar som står spridda i grönskan.

Det var uppenbart an ganska ståtlig den tiden det begav sig. Som så ofta är ligger många gamla boningar i ruiner. Det här är alltså en boplats från bronsåldern. Så mycket av den tiden syns inte idag, men väl rester av de gård och intilliggande byggnader som stod här redan på 1600-talet.

Den här långa muren borde indikera någon slags gräns.

Smedjan känns bäst bevarad av de byggnader som en gång stod här.

Källaren har sett sina bästa dagar och lusten att gå in där avtog ganska snabbt.

Innan skogen valde att rasera delar av källaren kunde man kliva in utan risk och väl därinne möttes man av den här synen. Bilden är från 2011 och informationen till den säger att krokarna fortfarande hänger i taket.

Ett eget lusthus fanns också på gården.

Inte långt från denna fanns en gång i tiden ett stenbrott som jag kan tänka mig utgjorde en del av Bagartorps försörjning.

En historisk plats i skogarna bakom Dammgruvorna och bara några få meter från den trafikerade väg 52. Så här såg boningshuset ut i sina glans dagar.

Från Bagartorp valde vi att inte ta den fina stigen mot Brukshundsklubbens lokaler. Varför göra det lätt för sig? Istället tog vi en liten och ganska igenvuxen stig bakom ruinerna av Bagartorp. Den stigen ledde in oss på en snårig och väldigt kuperad terräng. Som sagt, varför göra det lätt för sig?

Vi kom hem väldigt nöjda med promenaden och med vetskapen om att vi hittat en ny och väldigt fin runda att bedriva våra promenader på.