Inspirerad av sommarkantarellerna vid hittade under midsommardagen, gav jag mig på en kort promenad till ett närliggande ställe där vi hittat kantareller genom åren. Ett dåligt resultat, men jag kom hem med andra och mindre trevliga bilder på minneskortet.
Läs mer »Etikett: dammgruvorna
Grönt är skönt
Än biter sig den gröna färgen kvar i vegetationen. Än har det inte gett vika för höstens eldfängda färgprakt. Åtminstone inte i den lilla skogsplätt som blivit min favoritplats.Läs mer »
I den mörka skogen
I den mörka skogen där varken svampar eller blommor växer, kan man ändå tjusas av det växtriket erbjuder.Läs mer »
På tur med fru
Igår var det en fantastisk höstdag. Dagen…eller rättare sagt förmiddagen…startade med en som som bara skymdes av enstaka moln och temperaturer kring 12-13°. Först gav jag mig ut på min traditionella morgonpromenad till Ohlsons bageri där morgonens frukostbröd inhandlades. Därefter tog frugan och jag cyklarna för att inhandla ingredienser till helgens middagar (fläskfilé och egengjord potatisgratäng, respektive ugnsbakad fisk med egengjort potatismos) och därefter tog vi på oss lite ledigare kläder för att bege oss ut på en längre promenad i omgivningarna.
Det gäller att passa på, för en visar hösten upp sina vackra färger på träd som ännu behåller några av sina löv. Som här på de små träden intill de senast byggda bostadshusen i Högbrunn.
Ni kommer snart märka att inläggen bygger på ett alldeles särskilt tema. Frugan på promenad i ett Nyköping som bjuder på höstprakt.
Den här passagen intill Sunlights inhägnade område gör sig särskilt bra under hösten när de nedtyngda träden som kantar gångbanan lyser i höstens eldfängda färger.
En titt bort mot horisonten där solen sakta men säkert försvann bakom allt tätare moln.
En av de mer ståtliga byggnaderna i området är järnvägsstationen. En förvisso ganska sliten stationsbyggnad, men ändå tämligen praktfull. Inom ett antal år kommer här att stå en nybyggd fastighet som ska inrymma Nyköpings nya resecenter. Föga förvånande kommer den att sakna all den charm som finns i nutida stationsbyggnad och de praktfulla hus som byggdes under samma era. Varför nutidens arkitekter envisas med att bygga fyrkantigt och sterilt får de själva svara på, men tråkigt ser det ut.
Den nuvarande stationsbyggnaden är ganska charmig och gör sig ännu bättre då den är inklädd i murgrönor och annan växtlighet. Jag törs redan nu utlova att det framtida resecentret kommer sakna allt vad växtlighet och charm heter. Det nya Nyköpings baksida.
Det bar sedan av under järnvägsspåret och ut på andra sidan. Även här förväntas det att nya bostäder ska byggas. Det charmiga Nyköping är sakta men säkert på väg att försvinna och ett Nyköping som anpassas för storstadsvana stockholmare står för dörren.
En av de äldre fastigheterna som fortfarande står ganska ensamt en bit från övriga bebyggelse är Blommenhof och där var dit våra steg närmast bar.
När vi passerade hotellet fick vi en idé om en kommande bröllopsdag. För några år sedan tog vi (jag, frugan, syster och svåger) in på hotell Sunlight som bara ligger hundratalet meter från vårt hem. Ett dygn på detta hotell där spa, middag och frukost ingick. Ett kanske annorlunda sätt att fira en bröllopsdag, men ack så trevlig. Varför inte fira någon av våra kommande bröllopsdagar på Blommenhof, tänkte vi.
Vi gick förbi hotellområdet, via motionsspåret intill och genom kyrkogården som ligger här. I utkanten av den Nya kyrkogården ligger en allé som är vacker och gör sig bra på bild. Dagen till ära visade sig träden i sin gula kostymering och asfalten som passerar genom allén var fuktig och full av de löv som träden givit från sig.
Sedan bar det av ut i skogen. Närmare bestämt via koloniområdet Anderslund och ut i grönskan vid Dammgruvorna. Här i skogen bakom kolonilotterna finns några av de gruvhål som skapades i jakten på järn, koppar, silver och bly på 1600-talet. Idag syns bara spåren av de djupa gruvhålen som numera är inhägnade av förståeliga skäl. Tyvärr används hålen som avskrädesplats för människor som saknar det vi kallar sunt förnuft. Man kan idag se cyklar, hinkar, klädesplagg och allsköns bråte nedkastat i hålen. Tittar man istället på det mer intressanta, kan man se märken från de arbetsredskap som användes på den tiden gruvhålen användes till något vettigt.
Själva skogen vid Dammgruvorna är sagolik vacker. Grön, mjuk och tät mossa gör detta parti till en scen som hämtat ut John Bauers sagoböcker om troll och älvor. Att politikerna i kommunen ville rasera allt detta för att istället bebygga skogen med nya bostäder borde vara straffbart. Ett stort tack till de boende i området som protesterade mot detta vansinne. Har ni inte gått de trevliga stigarna mellan Dammgruvorna och Minningegruvan bör ni göra det. Inte bara för att det är ett trevligt, men ganska okänt området, utan för att det också kan stå nya och dyra bostäder på plats om dessa politiker med sitt storstadskomplex får som de vill.
Läs mer om gruvorna och området i denna pdf-fil.
Snart var vi ute ur denna trevliga del av Nyköping och begav oss därefter vidare på den grusväg som går mellan gården Minninge och Nya Kyrkogården. En lång promenad tar på krafterna, som synes…
En lång, vacker och trevlig motionsrunda var snart till ända. Vi genade genom gångtunneln under E4:an för att snabbt ta oss till hemmet i närheten. Kunde inte låta bli att knäppa en kort där inne i mörkret och som väntat blev bilden en misslyckad sådan. Fast hör och häpna. En suddig och misslyckad bild som denna skulle sälja bättre i konstnärskretsar än en knivskarp bild med tydliga konturer. Jo, det är frugan ni skymtar där borta i ljuset.
Nytt spår
Säga vad man vill om sociala medier och det gör många. Visst förekommer det mycket elände på exempelvis Facebook, men ibland upptäcker jag att man har väldigt mycket glädje av sidan. Inte bara det att man hittat gamla vänner man inte sett sedan tonåren, men får också tips om nya platser att besöka och nya stigar att gå. Som denna lite mulna förmiddag.
Först möttes vi av frodig grönska i skogen nedanför Dammgruvorna.
Frugan som har öga för detta med foto och glädjande nog nyttjar detta allt oftare, var förstås ivrig att föreviga blomster och buskar längs vägen. Iklädd en kreation med en mer plastig variant av luvtröja, byxor modell lite hängiga, strumpor som Bengt Grive skulle beskriva i måleriska ordalag och skor som lämpar sig för ändamålet. Vittnar gärna om att bilderna hon tog med mobilen blev väldigt fina.
Ni som följt mig på bloggen vet att jag och frugan älskar promenader i vår vackra natur. En runda vi har tagit vid flera tillfällen tar sin början på grusvägen som går från Nya kyrkogården och genom skogen ned till Vattenfalls stora anläggning. Där brukar vi allt som oftast ta oss över järnvägen och upp på grusvägen som leder till Lilla Kungsladugården, alternativ fortsätter vi mot Minninge och ut på landsvägen som leder till Oppeby.
Här kommer Facebook in i bilden. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättade jag just om en av rundorna här i området och lade ut den på sidan ”Du vet att du är från Nyköping” och i kommentarsfältet fick jag tipset om ett bra spår som går upp i skogen där vi i vanliga fall svänger ned mot järnvägen.
Så många gånger vi passerat Ryttartorpet utan att utforska omgivningen närmare.
Det leder en stig strax till höger om bostaden och följer man den kommer man snart fram till…
Precis. Därute i skogen gapar vattenfyllda hål som minnen av den gruvbrytning som skedde i trakterna. Som ni kan läsa av informationen är det en spännande historia som berättas och nördig på just svensk historia som jag är, så myser jag. Idag är det som sagt var bara vattenfyllda hål som påminner om den verksamhet som inleddes i slutet av 1500-talet.
Fortsätter man förbi gruvhålen traskar man på väldigt fina stigar i varierande natur. Stundtals tät och lummig skog, stundtals kalhyggen.
Tänk ändå så mycket fint och spännande det finns att skåda bara man tar sig några hundra meter från stadens asfalt, betong, avgaser och ljud. Det finns stigar att välja på och vi valde den som går till en annan historisk plats.
Tyvärr har jag inte hittat så mycket information på Internet, så det jag vet om fastigheten är det som står på de informationsskyltar som står spridda i grönskan.
Det var uppenbart an ganska ståtlig den tiden det begav sig. Som så ofta är ligger många gamla boningar i ruiner. Det här är alltså en boplats från bronsåldern. Så mycket av den tiden syns inte idag, men väl rester av de gård och intilliggande byggnader som stod här redan på 1600-talet.
Den här långa muren borde indikera någon slags gräns.
Smedjan känns bäst bevarad av de byggnader som en gång stod här.
Källaren har sett sina bästa dagar och lusten att gå in där avtog ganska snabbt.
Innan skogen valde att rasera delar av källaren kunde man kliva in utan risk och väl därinne möttes man av den här synen. Bilden är från 2011 och informationen till den säger att krokarna fortfarande hänger i taket.
Ett eget lusthus fanns också på gården.
Inte långt från denna fanns en gång i tiden ett stenbrott som jag kan tänka mig utgjorde en del av Bagartorps försörjning.
En historisk plats i skogarna bakom Dammgruvorna och bara några få meter från den trafikerade väg 52. Så här såg boningshuset ut i sina glans dagar.
Från Bagartorp valde vi att inte ta den fina stigen mot Brukshundsklubbens lokaler. Varför göra det lätt för sig? Istället tog vi en liten och ganska igenvuxen stig bakom ruinerna av Bagartorp. Den stigen ledde in oss på en snårig och väldigt kuperad terräng. Som sagt, varför göra det lätt för sig?
Vi kom hem väldigt nöjda med promenaden och med vetskapen om att vi hittat en ny och väldigt fin runda att bedriva våra promenader på.