Ganska exakt en mil öster om Sandskogen och stugbyn vi bodde i, svänger man av huvudleden till höger och in på en betydligt mindre väg. Man passerar små skånska gårdar där kor och hästar betar, genom ett landskap som domineras av gröna kullar, inte sällan inramade av den vackra vallmon och en bit in på denna väg kan man se segelflygare svepa över nejden.

Snart kommer man till en avtagsväg som leder förbi en liten campingplats med tillhörande parkering och därefter passerar man genom en liten mysig och charmig by, för att sedan ta sig nedför en backe där ändstationen väntar.

Jag talar förstås om Kåseberga.

Jag har inte varit i Ystad utan att besöka denna lilla by. Fast egentligen är byn det triviala i sammanhanget. Trots det måste Kåseberga nämnas och lite information är på plats. Här bor drygt 100 invånare och man märker snart att den lilla byn lever tack vare turismen. Här finns butiker, en bykrog, matställen och så självklart hamnen där fiskrökerier, kiosker, butiker och matställen kantar parkeringsplatsen.

Detta är onekligen en charmig plats där vi normalt brukar inhandla rökt fisk för att äta på kvällen. Så var fallet inte nu då grillkvällen i förra inlägget redan var inplanerat. Vi besökte Kåseberga tidigt på förmiddagen och solen lyste upp landskapet där vallmon dominerade bilden. Mycket vackert.

Fast Kåseberga kanske ändå är mest känt för en annan attraktion. Dit är sällskapet på väg på bilden nedan.

Det finns två vägar till attraktionen vi var på väg till. Den längre, men enklare från parkeringen innan Kåseberga by. Så den kortare, men lite mer ansträngande från hamnen och det är den trapporna leder upp för.

Vägen upp kantades av grönska med inslag av den röda vallmon. Väl uppe för trapporna är det ett par hundra meter av lätt vandring…

…innan man kommer fram till…

…Ale Stenar.

Ale Stenar är en skeppssättning som härstammar från vikingatiden. Läser man på nätet är sättningen troligen från den s.k. ”Vendeltiden”, eller den mellersta perioden av järnåldern (550 – 800 e.Kr). 59 stenar består skeppssättningen av och är den största av sitt slag i Sverige, 70 meter lång och 19 meter bred. Det finns många teorier om orsaken till Ale Stenars uppkomst. Enligt vissa är det en solkalender, andra ser stenarna som ett inslag i den fornnordiska asatron och en del hävdar att det bara är en begravningsplats för dåtidens sjöfarare, vikingarna.

Platsen är välbesökt och även om vi nästan var först på plats, anlände besökare i en strid ström när vi var på väg därifrån. Påfallande många av dem var utländska turister, vilket känns kul. Sverige har mycket att erbjuda i attraktionsväg, den saken är klar.

Ganska lätt att få känslor på en historisk plats som Ale Stenar, eller hur?

Uppe vid stenarna samtalade vi med en äldre och mycket trevlig man. Av dialekten att döma kom han från Stockholm, men han berättade att han bosatte sig i Kåseberga efter några år på sjön och han har inte ångrat en sekund av detta. Lätt att förstå honom, för visst är det här en plats, vilket förövrigt hela Österlen är, där man skulle kunna trivas på ålderns höst. Fast i Sverige är vintern lång, mörk, kall och jag undrar hur Kåseberga upplevs under denna tid på året.

Fast så här på sommaren är det njutbart och inget annat än njutbart. Den gamle mannen berättade att han promenerar med sin hund från bostaden i byn, via Ale Stenar och ned till fiket intill rökeriet varje dag. Han kallade det livskvalitet och visst är det så.

Fast den här branta vägen nedför kullen fick vara då en i gruppen är gravid och väntar sitt första barn om två veckor. Inte en lämplig sysselsättning att kasa nedför en brant stig i det tillståndet.

En sista blick från kullarna och ut över vattnet där förvånansvärt få båtar for förbi.

Jag misstänker att det inte är sista gången vi ser Kåseberga och Ale Stenar. Kanske man en gång i livet gör som den gamle mannen, bosätter sig här…nja…