Sverige är värt att fira, även om vi alla gör det på olika vis och hyser olika känslor för det vi till vardags kallar just Sverige.

Den 6:e juni är vår Nationaldag sedan 1983 och dagen firar vi på eget vis. Tyvärr lär vi aldrig få uppleva samma glädje som i många andra länder och heller inte samma storslagna firande. Många är bara glada över att vara lediga från jobbet, även om nu årets nationaldag infaller på en lördag. Frugan och jag valde att ta bilen för att ge oss ut på en kort runda i de vackra omgivningar som omger Nyköping.

Även om alla inte väljer att fira så hissas den svenska flaggan som sig bör dagen till ära. Så gjorde vi när vi hängde upp vår nyinköpta fasadflagga och så gjorde också föreningen när den ståtliga flaggan fick vaja för vinden.

Vi drog iväg på förmiddagen och svängde så småningom in på väg 223 som inte bara omges av mycket vacker natur och är trevlig att färdas fram på. Längs med vägen kan man också stanna vid flertalet av de välkända platser som utgör denna vägsträcka mellan Nyköping och Mariefred. Ni kan läsa mer om väg 223 på den hemsida som skapats.

Första stoppet skedde vid Spelviks kyrka. Även om jag inte är särskilt religiös så är våra kyrkor en viktig del av vår historia och dessutom är de ofta vackra och bär på oerhört spännande minnen. Kyrkan kommer du till via en mycket smal och slingrande grusväg som omgärdas av öppna landskap och små gårdar.

Kyrkan i sten är en av de minsta i Nyköpings kommun och den uppfördes på 1400-talet. Kyrkans dopfunt bär dock anor från 1100-talet och forskarna tror att det därför funnits en tidigare kyrka på platsen. 1883 fann man vid kyrkan en skatt bestående av offergåvor från långt bak i tiden, den s.k. Spelviksskatten. Denna finns idag att skåda på Historiska museet i Stockholm. Dagen till ära var kyrkan öppen för besökare så vi passade på att titta in en stund. Den massiva dörren till kyrkan var belagd med fina utsirningar och en bastant nyckel som hängde i en kedja som ända lås.

Det blev också en del promenader vid de stopp vi gjorde. Kanske inte varje dag man springer på detta djur under dessa.

Man inser snabbt att man helst inte vill möta herr och fru vildsvin med en kull ungar ute i skogen. Ett av Sveriges mest impopulära djur återfinns i mängder i vår del av landet. Vi har inte sett dem på våra promenader, bara spåren efter dem. Det här mötet skedde ärligt talat inte på öppen mark, utan bakom elstängsel.

Den som känner till Nyköping och dess omgivningar vet att vi nu befann oss vid Öster Malma.

Denna pärla som ligger längs med väg 223 och drivs av Svenska Jägarförbundet. Här finns något för alla, inte bara den fauna som förekommer i Södermanland. Du kan läsa mer om detta på deras hemsida. Som fotograf på hobbynivå finns lika mycket att upptäcka som för den mer professionella. Vacker natur och spännande byggnadskonst.

Själva herrgårdsbyggnaden uppfördes 1668 och ägdes under många decennier av olika adelssläkter.

Detta stopp blev det längsta under den 8 mil långa bilturen. Vi vände tillbaks mot Nyköping, men först en avstickare ut på en 8 km lång grusväg och nu befann vi oss ute på den riktiga landsbygden.

Målet var Dagnäsets naturreservat som ligger vackert beläget på en halvö vid sjön Båven.

Runt halvön finns en vandringsled som vi gick för ett antal år sedan, men det finns givetvis tid att utforska den mer än vi gjorde då. Så blev det inte idag, men ett stopp till på den lilla grusvägen blev det. Alldeles intill vägen står denna lilla runsten.

Området kring Tystberga, Runtuna, Ludgo är gamla vikingabygder och här finns gott om runstenar. Jag går dock bet på denna stens namn och inskriptionen på den. Tar du någon gång den lilla vägen mot Dagnäset ser du den på vänster sida av vägen cirka 2 km in,

Fast det kanske är svårt att fästa blicken på den, för på andra sidan vägen möter man den här synen.

Den som påstår att Södermanland inte är vackert ljuger.

Denna vackra tavla i all ära, men vi begav oss vidare på vår färd tillbaka till Nyköping. Ett stopp hade vi planerat och här blev det premiär. Vi har hört så mycket om stället av vänner som varit här, så nu var det äntligen dags.

Jag talar om Café Östergården.

Denna gamla ladugård inhyser inte bara ett café, utan ett loppis och lite gårdsförsäljning av diverse prylar. Döm av vår förvåning när den första vi möter på gården är en av våra grannar. Vi vet att hon har ett loppis och helt uppenbart är det just här.

Nationaldagen till ära beställde vi självklart en Sverigebakelse. Mycket god och den intogs med god aptit till kaffet.

När vi sitter där med vårt fika och blickat ut över den sörmländska landsbygden börjar det sakta droppa på fönstret.

Regnet var på väg och när vi så småningom satt i bilen igen, så öppnade sig himlen lite mer. Trist en dag som ska firas av många, men så är det ibland.

Så såg den 6:e juni 2020 ut för vår del. Ni som läser detta har säkert firat på ert sätt och alla sätt är givetvis bra.