Det här inlägget inleds och avslutas med bilder på raps. Häpp! Jag törs lova att det är de sista rapsbilderna ni ser den här säsongen…kanske.

Däremellan en beskrivning av en stadsnära lunga som lockar många stadsbor, både gammal och ung.

Går man förbi Lindbacke, som är den natursköna lunga jag nämnde, går man strax intill en trafiktät väg 53 till Oxelösund. När gång och cykelvägen viker av mot Arnö gamla skola passerar man mellan två åkrar som kantas av en allé med gamla träd. Jag tror detta är en gammal väg som en gång ledde till Oxelösund, men är inte helt säker. Just för tillfället passeras denna dåligt asfalterade väg mellan två härligt gula rapsfält och det var hit jag och frugan begav oss denna sköna kväll.

Spana på och fotografera raps.

Den här milstenen talar om hur långt från du befinner dig från Nyköping och det är, eller rättare sagt var, 5 km. Vi talar då om ett Nyköping någon gång kring 1720-talet.

Det gula fältet bakom milstenen sträcker sig till den gård som ligger mellan Arnö gamla skola och den hårt trafikerade väg 53.

Ett rött litet torp med vita knutar, en klarblå himmel, gröna björkar och så det gula rapsfältet. Där har ni en bild jag se framför mig under den här årstiden. En bild som jag personligen kan förknippas med Sverige, åtminstone den här delen av landet, men än kanske något annat. Den bilden har jag bara sett i drömmen och i tankarna, men kanske jag springer på den något år. 2020 blir det i alla fall inte. Raps är en vacker syn på avstånd, men studerar man denna växt på nära håll kan man bara konstatera att det finns vackrare och ståtligare växter i detta avlånga land.

Inget ont i växten, men som enskild blomma kanske den inte är så ögonfägnande som när den skådas i tusentals på lite avstånd. Fast insekter och andra djur trivs i dessa fält lika mycket som jag trivs med att fotografera dem. Rapsfälten alltså.

Fast denna sköna kvälls höjdpunkt var inte rapsfälten som omgärdar gång och cykelvägen förbi Arnö gamla skola. Man passerar gärna inte Lindbacke till fots utan att gå in i detta natursköna naturreservat.

Medan frugan gick runt och letade efter styvmorsvioler att fota med mobilen, lade jag mig på mage på strategiskt utvalda platser för att fota några av de blommor som växer här. Som givetvis nämnda styvmorsviol som inte växer i samma mängder som förra året, men som ändå tilldrar sig människors intresse.

Maskrosen har gjort sitt för i år och banne mig om inte denna blomma är både vackrare och mer intressant som utblommad?

Vad den lilla blomman på bilden nedan heter vet jag inte. Den växer dock bland rödfärgad växt vars namn jag inte heller kan och tillsammans med gröna ängar och gula rapsfält i bakgrunden målas en ganska färggrann tavla upp.

Apropå ligga på magen, så kröp jag väldigt nära marken för att få skylten till Sunlight att lysa som en sol ovanför vegetationen. Lite bokeh i förgrunden kan man säga. Det är drygt 1 km till hotell och konferensanläggningen från den plats där jag låg raklång. Med teleobjektivets hjälp ser dock skylten på taket till byggnaden ut att ligga betydligt närmare. Först när jag sparat bilderna på datorn så såg jag att bilden nedan nästan ser ut som en målning.

En bild över Svanviken och fram träder en bild i 50 shades of green. Just den tid vi nu befinner oss kanske är den fotogenetiskt vackraste på året. När träd och växter bjuder åskådarna på ett skådespel i färger, så är det bara att bocka och buga, eller varför inte fånga färgprakten på bild.

Från Lindbacke gick vi sedan stigen bort mot Stora Kungsladugården.

Kor på bete vid den stig på Sörmlandsleden som leder fram till Kastalen, alternativt Ryssbergen. En annan bild av sommar-Sverige.

Stannar man upp strax innan grinden till hagen vid Stora Kungsladugården så är det bara att utbrista i en suck. Något så vackert bara ett stenkast från asfalt, betong och ett förmodat nytt bostadsområde som kan få förödande konsekvenser för den lilla oas som Lindbacke utgör.

Vänder man sedan blicken i den riktning man är på väg, så kan man kanske utbrista i ytterligare en suck. Den här lilla hagen där man kan stöta på både får och hästar bjuder också på en naturupplevelse i miniatyr.

Det är lätt att sväva bort i tankar när man vandrar på den lilla stigen i ett litet område som prunkar av grönska, allt ackompanjerat av fågelkvitter i olika tonarter. Fast man väcks snart bryskt av ljudet från bilar som passerar vid köpcentrumet Gumsbacken.

Jag har insett sedan länge att jag inte är någon stadsmänniska. Otvivelaktigt mår jag bättre när jag vandrar på stigar och inte asfalterade gågator, när jag omges av gröna träd och inte kolosser i betong, när jag lyssnar till fågelkvitter och inte till ljudet av bilar, när jag känner den friska lukten av natur och inte de avgaser som bilarna avger. Det kallas livskvalitet…

Så med dessa lovord till naturen och denna bild (den sista?) på ett rapsfält i utkanten av Nyköping avslutas detta inlägg.