Vår vandring på Sörmlandsleden fortsätter. Varken jag eller frugan har ambitionen att erhålla det vandrardiplom man får om man genomför den cirka 100 mil långa ledens 62 huvudetapper, men vi njuter av den upplevelse det innebär att vandra genom vacker sörmländsk natur.

Igår var det ett underbart sommarväder i Nyköping och istället för att fläka ut oss på en sandstrand packade vi ryggsäckarna, satt oss i bilen och åkte till Nynäs slott varifrån etapp 52 inleds. Det blir många bilder under en sådan härlig och vacker vandring. Hoppas ni kan genomlida dem så att ni själva inspireras av att göra den här vandringen.

Vid Nynäs slott började vi.

Redan vid starten kände vi hur värmen lindade in området och doften av gräs och landskapet som omger slottet skapade den där härliga känslan som bara landsbygden kan erbjuda.

Etappen inleds genom att man går några hundra meter på asfalterad väg och därefter viker man av upp i skogen för att där gå en trevlig och lättgången passage. Omgivna av fågelsång och den härligt gröna färg som moder natur erbjuder oss nu, så är det lätt att tänka tanken på att man egentligen borde göra sig av med dator, tv och mobil för att för alltid koppla bort tankarna på alla tråkiga nyheter man möts av vareviga dag. Det finns ingen värld utanför dessa vandringsleder…inbillar man sig.

Just den här delen av etapp 52 är som sagt lättgången och så mycket att titta på kanske inte finns. Så när ni går här, bara njut. Snart är man framme vid en parkering som utnyttjas flitigt av husbilsägare, badgäster och givetvis vandrare. Välskött toalett finns för den som inte vill lätta på trycket i skogen.

Härifrån fortsätter leden i en betydligt mer kuperad terräng. Kan vara svårgången för personer med dåligt flås och olika krämpor, men är en utmaning som de flesta nog ändå klarar. Det finns skyltar som informerar om de höga bergsknallar med fin utsikt man vandrar över. Bergsknallarna finns, men utsikten saknas. Jag kan tänka mig att det en gång fanns en härlig vy över havet, men att träden vuxit sig så höga att de idag skymmer den utsikt man utlovas. En annan skylt talar om att man stöter på en jättegryta uppe på ett av bergen. Jättegryta låter mer än det är, för hade inte frugan varit uppmärksam så hade vi passerat den.

Kan tänka mig att radien är runt 3 dm så det här med ”jätte”. Desto mer intressant är fenomenet som skapar dessa hål i berget. Under tusentals år har strömmande vatten fått en större sten att rotera på plats med dessa fördjupningar som följd. Givetvis finns det betydligt större jättegrytor än denna och mest känd kanske Kungsgrytan utanför Trollhättan är.

En annat intressant fenomen man möter på denna kuperade sträcka är ett område med stenrösen där knappt någon växtlighet finns, bara fåtal grässtrån och blad som sticker upp mellan de rundade stenarna. Om detta också är något som skapats under istiden vet jag inte.

Så småningom kliver man nedför bergen och ut ur skogen för att där befinna sig på en smal grusväg där Nynäs brygga skymtar bakom buskagen.

Jag växte upp i Tystberga, inte långt från området detta inlägg handlar om. Just denna smala och krokiga väg var oerhört populär att åka på när jag var yngre och nybliven ägare att ett körkort. Kanske det ibland gick lite för fort då det är svårt att mötas på vägen och sikten ofta skyms av kurvor och växtlighet. Ungdomlig okunskap…

Intill den här vägen ligger en fastighet som alla, åtminstone de flesta, var väldigt förtjusta i. Ett hemman med hundraåriga anor som heter Rösten. Förr var fastighet och gård väldigt välskötta, men idag ser hemmanet närmast övergivet ut. Om landsbygdsdöden slagit till eller om en eventuellt ägare haft ont om tid att sköta ägorna vet jag inte, men det såg lite trist ut.

Strax efter Rösten viker man av från grusvägen för att passera en äng som leder längs med vattnet. En väldigt vacker passage som sedan leder upp på Röstensberget. Här är det väldigt populärt att stanna till för att njuta av utsikten över viken Tvären och inta den matsäck många bär med sig. Så gjorde också vi.

När man klättrat nedför berget (lättgånget) är det en enkel vandring fram till slutmålet. Inte bara enkel, utan också vacker med grönska på ena sidan och det blå vattnet på den andra. En bit från Röstensberget finns också ett mycket välskött vindskydd där man kan grilla, övernatta och också ta sig ett bad på en liten sandstrand intill. Vi mötte två barnfamiljer som var på väg att övernatta just här. Härligt!

Det är något visst med dessa vandringar. Inte bara att man får motion och en välbehövlig paus i den annars grå vardagen. Man möter också mycket folk och alla hälsar med en glatt leende och ibland stannar man upp och pratar lite med folk man aldrig tidigare stött på. Extra kul är det när barn och ungdomar är med sina föräldrar under dessa naturupplevelser.

Snart når man ytterligare en äng där man bara måste bedåras av hur vackert Sverige faktiskt är. Måste man betala tusentals kronor för att barra ligga vid en pool eller på en sandstrand i fjärran land när det finns så mycket att se och göra i Sverige? Frugan och jag har börjat omvärdera det här med resor och semester. Kanske har det med åldern att göra, men därmed inte sagt att utlandsresor är av ondo. Vi planerar två stycken nästa år, men då av två helt olika och särskilda händelser.

Från den här platsen är det inte långt till den lilla campingen där man som vandrare kan övernatta om man är ute på en flerdagars. Jag campade själv här i min ungdom, men då som deltagare på ett scoutläger.

Intill denna camping ligger denna konstateljé. Art See Ocean som denna dag hade stängt, men om denna ateljé kan ni läsa mer om här.

Härifrån är man bara några hundra meter från etappen slutmål. Via en liten passage genom en hage och på en liten asfalterad väg så ser man snart den syns som många längtar efter. Det vackert blåa hav som tusentals svenskar kommer att njuta av de kommande månaderna.

Så är man då framme vid målet. Sandviksbadet där jag tillbringat många timmar genom åren. Inte särskilt många badgäster idag och de som var på plats ägnade sig åt soldyrkan eller lek.

Vi satte oss på en bänk och njöt av värmen som slog emot oss. Etapp 52 är ingen rundslinga. Så från Sandvik kan man välja att fortsätta på andra leder, vilket två yngre par vi samtalade med skulle göra. Eller så går man tillbaks samma väg man kom och det var vad vi gjorde. Ibland kan det vara bra att göra så, då man ofta ser saker man missade på vägen och man ofta känner mindre tidspress när målet är nått. De ängar som ledde från hemmanet Rösten till Sandviks camping hade mer att erbjuda och nu tog vi oss mer tid att fota det vi såg.

Vill man ta just den där bilden med stort B tvingas man ibland försätta sig i väldigt obekväma situationer. Den här blomman som växte på toppen av Röstensberget missade vi på hitvägen, så den var vi tvungna att få på bild.

Mitt bidrag till denna tävling ser ut så här.

Minns jag inte helt fel var min far ansvarig för sträckan mellan Rösten och Sandvik under några år. Det var så jag blev bekant med den,

Vi var så åter ute på den smala och krokiga grusväg som leder mellan Sandvik och Nynäs brygga. Vi valde att inte ta leden tillbaks till Nynäs slott, utan valde istället att gå vägen. Inget dumt eller dåligt val, då skogen förmodligen inte kunde erbjuda oss något vi redan inte sett. Det lite tråkiga med de vandringar vi gjort på Sörmlandsleden är avsaknaden av fyrbenta djur. Var är älgarna, rådjuren, rävarna etc? Har vi människor skrämt bort dem eller är de så få idag att man måste ha tur att få syn på några? Att de finns vet jag, eller rättare sagt fanns, för på E4:an mellan Nyköping och min nya arbetsplats i Norrköping ligger det dagligen nya offer för bilismen. Grävlingar, rådjur, hjortar mm.

Nej, på dessa vandringar får man njuta av sällskapet av de husdjur som ägare i trakterna håller med.

Nu befanns vi oss i närheten av Nynäs brygga. Strax innan man anländer dit så passerar man en liten byggnad intill vattnet.

En liten oansenlig sådan, med en liten brygga där en båt ligger förankrad. Denna lilla byggnad kan man hyra, så är du ute på långpromenad eller har andra ärenden i denna vackra trakt, så kan du övernatta här. Jag tror nästan att båten på bilden ovan ingår i hyran.

Så skymtade vi åter Nynäs brygga mellan träden.

En mycket populär badplats där jag som ung tillbringade många sommardagar. Nuförtiden är den upprustad och väldigt fin. Här tog vi den sista slurken kaffe som sköljde ned den mazarin vi sparat för ändamålet.

Inte heller här var det någon större aktivitet i vattnet. När inte en barn leker och plaskar sås vet man att det är kallt. Det skrämde dock inte frugan som tog årets premiärdopp.

Jag själv då, tänker ni? Ja, men någon måste ju fotografera så att ingen tror att vi ljög.

Från Nynäs brygga är det cirka 3 km till slottet och de kilometerna avverkade vi på vägen. Inte fy skam då landskapet kring denna väg är vacker. Som denna äng som uppvisar ett antal nyanser i grönt.

Eller denna gröna äng som skriker svensk sommar.

Så var vi framme vid den kanal som leder från Östersjön till slottet.

Målet på etapp 52 var därmed nådd och åter stod vi framför detta ståtliga slott med sina anor från 1500-talet.

Jag har tidigare i detta långa inlägg nämnt två alternativ för övernattningar. Här vid slottet finns ett tredje. Vandrarhemmet intill Rundbosjön som är inhyst i ett gammalt bränneri.

Intill detta vandrarhem utgår också en annan etapp som vi delvis vandrade tidigare i år.

Har man tid över måste man förstås utforska Nynäs slott. Tyvärr ser restaurangen i Orangeriet ut att hålla stängt i år. Pandemin ni vet. Lite trist, men det finns annat att se och göra på platsen. Vi, inte minst jag som är uppvuxen i närheten, har gjort detta ett antal gånger. Därav stannade vi inte så länge, men passade ändå på att ta några bilder.

Om Nynäs slott och dess omgivningar kan ni läsa mer här.

Etapp 52 är 7,5 km lång och givetvis det dubbla om man som vi går vägen tillbaks. Ingen större skillnad i längd om man väljer spåret i skogen eller vägen. Med stopp för fika, bad och fotografering tog det oss cirka 5 timmar. 5 timmar där vi njöt av varje minut.

Sammanfattningsvis en trevlig upplevelse genom en natur som erbjuder både barr- och lövskog, berg, öppna landskap och bad för den hugade. Bitvis ganska svårgånget, men i det stora hela en sträcka som de flesta kan njuta på. Som sagt finns tre, egentligen fyra med det vindskydd jag skrev om, möjligheter att övernatta. Så givetvis en hel del kultur och historia om och omkring slottet på bilden ovan.