Jag har begåvats med en inbyggd väckarklocka som gör att jag aldrig behöver ställa min riktiga. Detta på gott och ont, inte minst när man är ledig och i synnerhet nu när årets semester inleds.

Fast inget ont som inte har något gott med sig. I morse var jag ute på promenad innan klockan slog 05:00 och då slog mig en tanke.

Jag tänker inte lova något. Alla som känner mig vet att jag håller mina löften, så därför varken jag vill eller tänker lova att ta tidiga morgonpromenader varje dag under de kommande fyra veckorna. Ibland kan det vara skönt att dra upp täcket till hakan, bara ligga kvar i sängen och njuta. Däremot kommer dessa morgonpromenader att vara ett mål.

I morse drog jag på mig lätta kläder, hängde kameran över axeln och begav mig ut i ett Nyköping där majoriteten av invånarna sov. Startplats var den nu öde Gripenskolan.

Ni ser på bilden ovan att det myckna regnandet bildad små sjöar på asfalterade ytor i centrala stan. Fast denna morgon mötte mig med en nästan klarblå himmel och en temperatur på cirka 17°. Bakom skolan visar vegetationen att vårens och sommarens regn gjort sitt till. Grönt i olika nyanser lyste mig i ansiktet när jag passerade en stängda byggnaden.

Bakom skolan går en liten stig mellan buskagen och via den kommer man ut på en öppen yta intill E4:an som passerar Nyköping. Det var inte mycket trafik för ovanlighetens skull, men enstaka bilar passerade ändå i hög fart mot okända mål.

Nattens regn gjorde luften så där härligt klar och växterna som kantade den lilla stigen behöll fortfarande droppar av vatten som lyste likt pärlor när solens strålar träffade dem.

Här ute, på denna lilla plätt går faktiskt Sörmlandsleden. Denna korta del av sträckan måste vara en av de mest okända och minst utnyttjade. Frugan och jag brukar gå här, men annars brukar det vara tomt på vandrare. Mellan denna led och en av infarterna till Nyköping har man planterat blommor och dessa lyser verkligen upp nu. Synd bara att bilisterna som passerar förmodligen aldrig upptäcker planteringen, men jag gjorde det på morgonen.

Ska man fotografera växter ska man, som de flesta av er kanske vet, göra detta i rätt nivå. Vilket förstås innebär att man lägger sig på alla fyra eller som jag gjorde, på magen.

Följden av att göra så på en morgonfuktig gräsmatta är förstås att man blir ganska blöt och det blev jag. Strumporna i skorna var redan fuktiga av att ha vandrat genom vått gräs och nu blev också resten av min klädsel våt. Fast vad gör man inte för konsten?

Jag fortsatte nu på asfalterad väg bort mot en av våra favoritsträckor i Nyköping. Den från Stora Kungsladugården mot Lindbacke. Det svepte in en dimma över nejden och gav området en sån där härlig känsla av magik. Dimma brukar ofta framkalla sådana känslor.

Jag såg redan från skolan ni såg på den första bilden av dimman lagt sig över Lindbacke med omnejd. Tyvärr var jag lite försent ute, för när jag passerat genom hagen nedanför Stora Kungsladugården hade dimman skingrats, så den lilla strimma av dimma ni ser ovan var det jag fick med mig hem.

Fast än höll sig morgonvätan kvar i växtligheten och det blev ett antal nya bilder på dagg och regndroppar som gav blommor och blad det där lilla extra.

Om jag var något för sent ute för att fånga dimma, så var jag lite för tidigt ute för att fånga insekter och andra smådjur. Jag hade hoppats på fjärilar som brukar kanta stigen mellan Kungsladugården och Lindbacke, men ingen syntes till. Inte heller sländorna var på humör så här tidigt. Nej, jag fick nöja mig med en liten nyckelpiga som såg ut att sova och en vääääldigt liten spindel som också den såg ganska morgontrött ut.

Så givetvis den här flugan som satt på ”fel” sida av lövet och värmde sig i glansen av solens första strålar.

Lindbacke ja, denna lilla oas. Man mår bra av att vara här, så enkelt är det.

När jag passerade enen på bilden ovan hörde jag en röst till vänster om mig som sa ”Gomorron”. Jag hajade till då jag inte hade sett en människa under hela promenaden. Där i backen satt en man i sina bästa år, ungefär lika gammal som mig m.a.o. Han satt där och nöjt av en enkel frukost han tagit med sig. Kan det bli bättre? En underbar sommarmorgon, fåglar som kvittrar bland träden, doften av våt dagg, en god frukost och så utsikten från detta lilla naturreservat.

Går man runt i Lindbacke rör man sig bland kor. Oftast står och ligger de nere i ett av hörnen, men spåren av dem syns i hela området. Så akta er för att trampa i något ni definitivt inte vill trampa i, än mindre ligga raklång i för att fånga den där blomman i sin rätta höjd.

Den här morgonen betade korna en bit upp i backen och när jag kom gående med min kamera såg de lite fundersamma ut.

Annars trodde jag att jag skulle få med mig bilden med stort B hem. En halvmåne syntes på himlen och i toppen på ett av träden som kantar stigen satt en gulfink som lyste så härligt när solen träffade den. Jag höjde min kamera som redan var inställd för att fånga fåglar. Precis när jag skulle knäppa kortet så flög den rackarn. Känner ni igen situationen? Nåväl, någon gulfink eller annan fågel fick jag inte på samma bild på månen, så den här får ersätta bilden med stort B.

Jo, faktum är att det flög förbi en fågel på hög höjd när bilden togs, men det var inte riktigt det jag hade hoppats på.

Vistas man på Lindbacke och njuter av det som naturreservatet erbjuder, är det svårt att leka med tanken på att det en gång för inte så förtvivlat länge sedan stod byggnader i området och att arrangerades motorcykeltävlingar på och omkring kullarna. Spår av både tävlingar och byggnader finns kvar, men tack o lov finns bara historien kvar idag. Låt Lindbacke slippa kommunens strävan att växa. Däremot finns en dörr, en låst sådan, som leder någonstans och jag länge funderat över vad som döljer sig därinne. Kanske någon av er som läser detta vet?

En härlig morgonpromenad led mot sitt slut och snart var cirkeln sluten. Den slöts strax efter denna byggnad som i pandemins fotspår ser sina kunder svika.

Nu återstår att se om jag orkar pallra mig upp tidiga morgnar under den semester som inleds i morgon. Som sagt, inget löfte, bara en målsättning.