Det var en gång en tid när man tog bilder med analoga kameror, skickade in filmrullarna på framkallning och väntade med spänning på att kuverten med bilderna damp ned i brevinkastet. Bara för att med sorg i blicken konstatera hur fantastiskt misslyckade alla bilder var. Minns ni?
Idag lever vi i en digital värld där man kan ta hur många bilder som helst och kassera alla misslyckanden direkt i mobilen eller kameran. Fast ibland kan det misslyckade framkalla ett leende när man ser resultatet.
Nedan följer tre bilder som egentligen aldrig var menade att bli. Under några av våra promenader råkade jag komma åt avtryckarknappen på kameran och resultatet blev förstås så där misslyckat att jag på den analoga tiden hade fällt en tår när bilderna kom med posten. Fast nu ville jag inte kasta dem när jag upptäckte misstaget. Anledningen var att det misslyckade ändå blev ganska lyckat.
Den här bilden är förstås ganska banal och får hamna i mappen med intetsägande missar.
Här närmar vi oss något som förstås är misslyckat, men som ändå framträder likt ett verk en konstnär kanske framställt i fyllan. Skulle nog inbringa några miljoner om konstnären vore berömd och verket fick namnet ”Min mardröm”.
Till sist en bild som i allt sitt misslyckande blev ganska bra. Jag tror personligen att den kunde hamna på ett galleri med konstverk där betraktaren ges möjligheten att sjunka in i egna tankar gällande verkets syfte.
Skulle nog själv kunna ha bilden hängandes som tavla i något av rummen.
Misstag eller ej det blev fantastiska bilder.
Ibland lånar jag ut min kamera till en nu 11-åring, underbart när jag får se vad som då finns för bilder när jag får tillbaka den. Det är helt andra motiv och på sätt jag aldrig skulle komma på själv.
Tack Sissella. Min frus 8-åriga dotterdotter fick en enkel kamera när hon fyllde. Hon lär sig, men bilderna hon tar nu är i stil med de jag visar i inlägget.
Konstnärligt, det finns nog de som jobbar hårt för att få bilder som de där du visar 🙂
Om man framkallade färgbilder på papper vill jag minnas att man kunde kolla och kassera dem i butiken och inte behöva betala för kopiorna, vilket jag sällan eller aldrig gjorde.
Visst minns jag känslan av besvikelse när diabilderna kom och jag såg att ex. semesterbilderna inte blev som man hade hoppats. Jag ser bara fördelar med den digitala bilden.
🙂 Lägger själv ned en hel del tid på få till det ibland och så händer det här. Jag är uppvuxen på landsbygden och skickade av den anledningen mina filmrullar i särskilda påsar till Fuji. Därför kunde jag aldrig se resultatet förrän bilderna damp ned i brevlådan.
Ja, nog minns jag! Dyrt var det också …
Lätt gjort att komma åt avtryckaren oavsiktligt, men ibland blir det ju faktisk bra – som din sista! Tankarna går direkt till John Bauer!
Vi delar tydligen samma erfarenhet 🙂 Ja jisses så besviken man kunde bli ibland. Utvecklingen har gjort att man aldrig behöver vara rädd för höga kostnader för rena katastrofer. Allt var inte bättre förr 🙂