Nu ljuger jag litegrann. Dessa tre etapper av Sörmlandsleden är 15 km lång och är ingen rundslinga där man kan starta och avsluta på samma punkt. Vill man ta sig tillbaks till utgångspunkten får man lägga till ett stort antal km och det ville vi inte den här dagen.

Vi parkerade istället bilen vid Västra Kovik och gick därifrån till en parkeringsplats från vilken man kan inleda den långa vandringen om man så önskar.

Från Västra Kovik är det 3 km att vandra innan man når fram till leden och etapp 41. Det är trevligt att ta den promenaden också. Gammal hederlig grusväg, inte alltför trafikerad och omgiven av genuin sörmländsk natur.

Fast en av gårdarna man passerar ger intrycket av förfall. En mängd skrotbilar står uppställda kring gården som annars ser väldigt välskött ut. Tyvärr är detta en tämligen vanlig syn var i Sverige man än åker.

Annars en trevlig promenad fram till etappen.

Vid nämnda parkeringsplats befinner man sig cirka 1/3 in på etapp 41 som egentligen inleds vid Koppartorp, eller om man så vill, avslutas vid Koppartorp. Vi gick bakvägen, så med det i åtanke får ni läsa resten.

Härifrån Järpsäter gård är etappen ganska lättvandrad. Du går genom blandskog med en del högre punkter varifrån du har en fin utsikt över området.

Intill nämnda gård har man anlagt en våtmark och för de intresserade är en kikare eller kamera med teleobjektiv en bra vän på färden. För andra är det bara att sätta sig på en utplacerad bänk och njuta av den utsikt man erbjuds.

Det är på den här sträckan man stöter på flest växter, om man nu inte räknar in buskar och träd till dessa.

Även denna etapp bjuder på ett antal kuperade passager där man antingen går genom lummig grönska som här, eller…

…på ganska kala bergsknallar.

Det var uppe på en sådan vi mötte en ensam vandrare. Det visade sig att han var från Danmark och arbetade med renoveringsarbete på SSAB. För att vara dansk så var han lätt att förstå. Han berättade att han ofta vandrar i de här trakterna och att vi på vår väg skulle möta etappens tuffaste del. Den del man inleder med om man går från ”rätt” håll.

När vi kommit ned från den högre terrängen, befann vi oss vid Mellsjön. En liten sjö där det står ett vindskydd. Vi hade med oss korv att grilla och hade egentligen bestämt att det var här vi skulle göra det.

Som tur var stod vindskyddet tomt när vi kom. Annars är det en chansning att utstaka dessa populära platser innan man beger sig ut på vandring. Vi fick till slut eld på kolen efter idoga försök och visst är det så att korv smakar bäst när man grillar den ute i moder natur?

Det var en varm dag. Svetten lackade, det medhavda vattnet gick åt och där fanns ett sug efter ett avsvalkande dopp. Dock kändes det inte så motiverat att ta det doppet efter halva sträckan och i Mellsjöns vatten. Det går säkert att bara också här, men vi valde att vänta.

Strax efter Mellsjön kommer man ut på en grusväg (minns att vi vandrade åt ”fel håll”) där man vandrar kanske en km. Här passerar man genom vacker natur i form av öppna landskap och förbi äldre bebyggelse som efter landsbygdsdöden ser övergivna ut.

Man når så småningom fram till en parkeringsplats och vid den inleds etapp 40.

Frugan stannade plötsligt och sa ”lyssna”. Vad var det hon hörde, undrar ni? Ingenting och det var just det…ingenting. Det var tyst, alldeles tyst. Inte ens en fågel hördes kvittra i närheten. Kan ni säga när ni senast hörde det totala tystnaden där det moderna Sverige inte gjorde sig påmint? Jag kan det inte.

Etapp 40 är bara 3 km lång, men ändå ganska kuperad. Uppe på en av topparna ligger ett stort gravröse på vars topp man placerat ett gränsmärke i form av en sten.

Gravröset, Stora Jättekasten, är imponerande i sig och man undrar varför järnålderns människor placerade en gravplats här ute i skogen. Svaret får man bl.a. i boken ”Vandra Sörmlandsleden”. På tiden när detta gravröse restes sträckte sig en vattenfylld vik ändå hit och står man här uppe kan man inte bli annat än förbluffad över att vattnet nått upp i den ravin som löper nedanför berget och som på Järnåldern var fylld med vatten.

Det var också här vi upptäckte att vi missat en sevärdhet längs denna korta etapp. Längs vägen passeras en väldigt stor och ihålig ek som kallas ”fruktbarhetseken”. Den kanske inte är så mycket att se, men är den ändå omnämnd på Sörmlandsledens webbsidor, så kanske den borde vara utmärkt med någon pil eller informationstavla. Eller är den möjligen det och vi råkade missa den?

Strax efter detta röse är man nere vid etapp 39:s inledning.

Smaken är som baken. Dansken vi mötte på berget vandrade ”rätt” väg och vi ”fel”. Vill man ta de tuffaste passagerna först gör man som dansken. Vill man spara dem till sist gör man som oss.

Etapp 39 är nämligen Sörmlandsledens längsta kustnära sträcka och anses vara en av de tuffaste. Nu gick vi inte hela sträckan, utan valde att kliva av vid Västra Kovik där bilen var parkerad.

Inledningen var enkel och gick på många spångar i natursköna dalar.

Några hundra meter togs också på vanliga grusvägar som leder till sommarstugor och andra boningar i området. Fast oftast bar det uppför. För dig med dålig kondition och diverse krämpor är etapp 39 ingen du bör ta dig an. Både frugan och jag har en bakgrund inom idrotten och får väl ändå sägas ha en bra grund att utgå från, men både hon och jag kände av detta slut på vandringen och inte minst förlorade man mycket vätska i form av ymnigt svettande. Självklart spelade värmen in, konstigt vore annars.

Snart hörde vi vågor slå in mot kusten. Suget efter ett avsvalkande dopp tog sig här allt större former och törsten gjorde sig påmind. Ljudet och synen av vatten brukar ha den effekten. Vi kom snart fram till kusten och här finns självklart möjligheten att ta sig ett dopp, men vi stålsatte oss och lät bli.

Vi slog oss dock ned på en berghäll där vi intog det kaffe och de mazariner vi sparat för ändamålet. Det fläktade skönt från havet och vi hade också turen att få se ett av de stora fartyg som ankommer eller avgår från Oxelösund. Det finns också här ett vindskydd där man kan rasta, men det valde vi att inte göra. Kanske främst för att det var upptaget av andra vandrare.

Ni kanske märker att det inte finns så många bilder från denna etapp? Det beror inte på att lusten försvann i samma takt som orken eller att det inte fanns motiv att föreviga. Det beror helt enkelt på att det var en så pass tuff vandring på många håll att det inte lämpade sig att ta fram kameran. Man hade stundtals fullt sjå att hålla sig fast vid klippskrevor eller utstickande rötter. Stundtals var det också så kuperat att vi fick använda händerna för att klättra, vid en passage har de ansvariga bundit fast ett rep man kan använda för att ta sig upp eller ned. Här på bilden finns också en stege att använda när man passerar dessa grottlika miljöer.

Vi kom så småningom fram till Västra Kovik och så tröttkörd har hag inte varit på någon av vandringarna på Sörmlandsleden. Om man gör bäst i att ta den tuffa etappen först eller väntar med den till sist är som sagt en smaksak. Hursomhelst var det en trevlig och omväxlande vandring som jag gärna rekommenderar till er som vill svettas lite extra.

Efter detta fick vi ta det mycket efterlängtade och inte minst avsvalkande doppet vid Västra Kovik.

Appen Runkeeper talade om att vi gick 15,8 km (inklusive de 3 km från Västra Kovik till leden), att vi var ute i 6,37 timmar (inklusive matraster och fotostopp) och att jag gjorde av med 1139 kalorier.