Mina tidiga morgonpromenader leder mig ofta in mot stan och ned till hamnområdet. Förmodligen är det vattnet som lockar och därmed möjligheterna till fina bilder.

Ibland väljer jag dock att bege mig utanför stadens gränser och inte sällan bär då stegen till Lindbacke, detta lilla men härliga naturreservat i utkanten av Nyköping.

Så var fallet denna arla morgon. På väg till jobbet i Norrköping har dimman lägrat sig så där härligt över området och jag har vid flera tillfällen suttit i bilen med en liten tår som krampaktigt hållit sig kvar i ögonvrån när jag sett alla vackra motiv som passerats utanför bilfönstret. Nja, lite överdrivet beskrivet kanske, men just denna morgondimma ville jag fånga när jag gav mig av med kameran.

Trots söndagsmorgon var jag uppe innan solen visade sig över himlen. Det råder fortfarande delade meningar om grynings- eller skymningsbilder är vackrast. Jag är personligen neutral i frågan, men eftersom jag är mer morgon- än kvällsmänniska, så är just gryningsbilder de som oftast hamnar i blickfånget. Som när solen är på väg upp bakom värmeverket…

…och den börjar skymtas bakom Lindbackes berömda enar.

Det är när solen värmer den svala natten som dimma bildas, men så skedde naturligtvis inte denna morgon. Kanske att den något svalare morgonen gjorde att dimman vägrade att belägra Lindbacke och den närliggande Svanviken. Jag väntade förgäves och i denna väntan lyste solen upp allt större områden på gärdet mellan naturreservatet och Stora Kungsladugården.

I sig en vacker tavla, men jag fick föreställa mig samma bild där dimman svepte in träden i sin sammetslena och lite magiska skepnad. Väckta av solen svepte dock det ena fågelsträcket efter det andra förbi ovan mitt huvud. Känner de att hösten är i antågande eller är de bara på väg mot nya marker. Någon ornitolog är jag inte, så jag sitter tyvärr inte på svaret.

Även om dimman var det jag trånade efter, så var det svårt att känna någon besvikelse. Jag är morgonmänniska och att vandra i naturen, förövrigt också staden, innan den vaknar på allvar är något utöver det vanliga. Inte bara för att den svalare morgonen är efterlängtad efter veckor med högsommarvärme, utan för att luften känns klarare och dofterna slår emot en på ett helt annat sätt än under dagen.

En sista blick över höjderna och gräset som färgades i varma färger när solen trängde på.

Växtligheten på Lindbacke kanske inte hör till de mer spännande, om man inte räknar in det hav av violer som mötte besökarna förra året. Är man botanist kan man kanske finna exemplar på låg marknivå, men för en novis som jag är de växter man passerar av det mindre intressanta slaget. Så av den anledningen blev det inte mer blomster än detta.

Tidiga morgnar brukar vara optimalt om man vill ta makrobilder på fjärilar, sländor och andra mindre djur som är ganska dåsiga den tiden på dygnet. Jag vet inte om jag var lite för tidigt ute, men några av dessa djur såg jag inte. Inga småfåglar heller förövrigt, utan de enda djur som hamnade på bild var dessa två lagom intressanta objekt.

Nej, det blev ingen dimma och det blev inga bilder på intressanta djur. Någon besvikelse var det som sagt svårt att känna och när jag vek in på stigen som leder till Stora Kungsladugården och solen färgade åkern intill i mjuka färger förstod jag glädjen hos alla som uppskattar naturen före staden.

Ni förstår nu att mina steg ledde mig till Stora Kungsladugården. Varför kommer ni att få se i ett kommande inlägg. En sista blick över naturreservatet Lindbacke och solen som sakta steg på sin färd över sommarhimlen. Låt oss hoppas att detta område får stå orört från klåfingriga politiker och deras strävan efter en förtätad och mer utbredd stad.