Trots att november knackar på dörren så har det varit sparsmakat med svampplockning i år. Faktum är att jag inte varit ute i skogen för att leta, förrän nu i söndags.

Det blev en liten spontan tur då huvudmålet var att hälsa på mina föräldrar som vi knappt sett sedan pandemin tog ett järngrepp om Sverige och övriga världen.

Söndagen bjöd på ett härligt väder, om än något blåsigt. Vi tog bilen och begav mot Tystberga där jag är uppväxt och mina föräldrar fortfarande bor.

Under 11-fikat nämnde vi att vi funderade på att ta oss ut i skogen för att plocka svamp och fick då ett par tips av föräldrarna som varit flitiga svampplockare genom åren. I unga år drog de också med mig och mina syskon på dessa rundor. Kan erkänna att jag hellre åt svampen än plockade den, men man ändras med åren.

Vi tog sikte på ett av tipsen som ledde oss till skogarna mellan Nynäs och Sandvik.

Vi svängde in på en väg som jag inte visst fanns, trots att jag genom åren passerat många gånger på vägen till Sandviks bad. Vi åkte inte så långt på den smala skogsvägen, utan parkerade intill vägkanten, bytte om till mer anpassade skor och gav oss ut i skogen.

Det här är välkända vildsvinsmarker och vi såg spår efter deras framfart överallt. Är det något man inte vill, så är det att möta herr och fru vildsvin med ungar ute i skogen. Därav höll man ett öga på marken och ett öga lite längre fram, ifall…

Det var trattkantareller vi var ute efter att plocka och vi fann dem, samt en och annan gul kantarell som lyste upp den mossiga marken mer än deras namnen.

Några vildsvin såg vi inte, men en hel del trattisar. Fast det var de gula kantarellerna som gjorde dagen för oss.

Var var nog inte ute mer än 40 minuter och tog oss inte längre in i skogen än dryga hundra meter. Nu hade vi lite lycka med vårt letande, men även om vi inte hittat några så är det något visst med naturen och skogen. Doften av skog och mossa. Vinden som susar och får lövträden att prassla med det som ännu inte fallit till marken och de gamla träden som jämrar sig när blåsten tar tag i dess kala stammar. Man mår helt enkelt bra av att vara i naturen och inga piller i världen kan hela trötta och sönderstressade kroppar på ett lika förnöjsamt sätt.

Vägen vi hade tagit in på leder fram till den smala vägen mellan Nynäs slott och Nynäs brygga. Två ställen ni som följer bloggen lärt er känna. Tre saker finns att säga om den sträckan, nej fyra.

Vägen är förmodligen ämnad för mer terränggående fordon och traktorer, inte en liten KIA. Vi tog oss fram, men lärde oss läxan och nästa gång åker vi tillbaks därifrån vi kom. Det tredje var att det stod många bilar parkerade på små skogsvägar och intill vägbanan. Om det var anda svampplockare, jägare, vandrare eller bara naturälskare vet jag inte, men vi var således inte ensamma därute. Det fjärde och mest intressant är de gårdar som finns där ute i skogen. Genast börjar fantasin att skena. Vilka har bott på dessa gårdar, varför ligger de just där, hur levde människorna där och vilken historia kan dessa gårdar (varav flera tillsynes öde) berätta?

Gården på bilden ovan, som jag tror heter Aspvreten, ligger mitt ute i skogen, cirka 2,5 km från den mer trafikerade vägen till Sandviks bad och ungefär lika långt till den också mer trafikerade vägen till Nynäs brygga. Spännande som attan hur som helst och frågorna ovan bilden har säkert svar som jag gärna skulle ta del av.

Vi kom hem med en skaplig mängs svamp. Trattisar som räcker till att krydda såser med i några år och kantareller som räckte till två svampmackor var.

Mums!