Då var den över för denna gången, julen. En jul som lär gå till historien och som jag hoppas att vi aldrig mer behöver uppleva.

Det ska genast sägas att många i detta avlånga land har haft en betydligt värre jul än undertecknad. Jag tänker i första hand på de män och kvinnor som kämpar i vården för att hjälpa medborgare som drabbats av pandemin, men också på alla de medborgare i Sverige som varken har nära att umgås med eller ett eget hem att värma sig i.

För vår del var tanken att vi skulle fira julen i Dalarna där frugans dotter och familj bor sedan några år tillbaks. Vi firade julen där 2018 och fick då uppleva ett minst sagt fantastiskt vinterlandskap i sällskap med glädjestrålande barn. (Se tidigare inlägg)

I år firade jag och frugan julen på tu man hand. Förutom då ett kort besök hos mina föräldrar för att överlämna några sena julklappar. Nej, det är inte riktigt så här man vill uppleva denna högtid även om många som sagt har haft en både tuffare och tråkigare helg. Dessutom fick vi uppleva en snöfattig jul i vår del av landet, även om stämningen ändå fanns där då vi vaknade på morgnarna till en omgivning som var lite vit av den frost som bildades av några minusgrader.

Det blev i avsaknad av nära och kära en del långa promenader (till vilka jag återkommer i kommande inlägg), vilka behövs när mat, dryck och godis slinker ner i lite för stora mängder. Efter en sådan satt vi i vardagsrummet med kaffe och lussebullar när julens första snöflingor dansade ned utanför fönstret. Det blev att snabbt hämta kameran innan ”snöfallet” var till ända och vad kunde vara lämpligare än att genom fönstret fota ett par småfåglar som förlustade sig på vatten och frukt som placerats ut för deras skull.

Nästa år hoppas vi att åter kunna fira en mer traditionsenlig jul med nära, kära och gärna tillsammans med en kall, snörik och strålande jul.