Så kom snön till Nyköping. Äntligen säger vissa, varför säger andra. Visst längtar vi alla efter våren, men när vi nu bor i ett land där mörker och kyla omger oss några månader varje år, är det bara att acceptera fakta.

Det bjöds på ett riktigt fint vinterväder från onsdagen och fram t.o.m. i fredags. Fast de vackra vyerna, kylan, den nyfallna snön och de vackra himlarna fick jag uppleva från de stora fönstren på Kuehne + Nagels övre våning eller från bilrutan på vägen hem från Norrköping.

När lördagen kom anlände också molnen, dock inte med snö. Det var inte det här jag önskade mig när frugan och jag gav oss ut på promenad. Välklädd och med kameran hängande i sin rem över axeln hoppades jag ändå att få lite bilder från den vinter som sent omsider anlände till vår del av Sverige.

Den mest vinterliknande bilden under promenaden hittade jag utanför vår lägenhetslänga. Vår egen och våra grannars bilar stod där orörda och insnöade.

Vid skolan tvärs över vägen hade någon eller förmodligen några roat sig med att bygga vinterns första snögubbe. Riktigt komplett är den inte, då ansiktet saknar de detaljer man brukar se på dessa konstverk. Frugan ställde frivilligt upp som statist och det är hon till höger om ni undrar.

Vårt mål var som så ofta förr naturreservatet Lindbacke en dryg kilometer från vårt hem. En plats strax utanför vår stadsgräns som både vi själva och andra gärna nyttjar under årets alla månader. Det var när vi kom hit vi kunde konstatera att landskapet var inlindad i ett väldigt tunt lager med snö. Av självklara skäl hade ett tjockare lager tvingat oss att pulsa fram på stigarna i området, men hade samtidigt givit mig de bilder jag innersts inne hoppades att få med mig hem.

Det var tämligen lätt att ta sig fram i området, även om det fanns ställen där man fick passa sig var man satte ned fötterna. Under snö kan ibland ganska lömska isfläckar dölja sig, inte minst under de mer steniga partierna. Vi klarade oss dock utan fall. Som möjligen synes på bilden ovan så var vi inte de första att ta denna promenad. Covid-19 har gjort att människor i alla åldrar rör sig mer ute i vår vackra svenska natur och om det överhuvudtaget finns något positivt med denna pandemi så är det möjligen detta faktum.

Från Lindbacke har man en fin utsikt. Som här där Ryssbergen en dryg kilometer bort bjuder på ett lika tunt lager med natursnö, men där hårt kämpande krafter försöker erbjuda skidsugna Nyköpingsbor på en åkbar backe med konstgjord snö som lägger sig överst. För deras skull hoppas jag att backen kan utnyttjas under kommande veckor, inte minst när barnen får sitt efterlängtade sportlov.

Tar man sig över till den andra sidan av naturreservatet får man en bra blick över de mer stadsnära områdena. Som här vattentornet flera kilometer bort, som faktiskt badade i skenet av solen som gjorde en kort men efterlängtad visit.

Temperaturmätaren visade på -6° när vi lämnade vår lägenhet, men på mobilen visade väderappen att det kändes som -11°. Det var väl först när vi lämnade Lindbacke och tog stigen fram till Stora Kungsladugården som väderappens information gjorde sig rättvisa. Några hundra meter i öppet landskap där vinden piskade in från ena sidan gjorde det hela kyligare än vad det var.

Vi gjorde ett ärende på vägen hem då de sista ingredienserna till lördagens middag inhandlades i närbelägen matbutik. Det var skönt att värma sig en stund, men därefter väntade en promenad på ytterligare ett par kilometer. Väl framme vid skolan igen, var jag tvungen att ta av mig vantarna för att ta bilden på basketkorgen nedan. En av få ytor under promenaden där varken, vuxna, barn eller djur satt sina fötter.

Planerna för idag är att ge mig ut på ett nytt försök att hitta vintern. Den här gången i stadsmiljö och förmodligen med många bilder där vatten utgör en viktig detalj. Vi får se om vädret är med mig och det lär också ni få se vad det lider.