Att vandra har blivit för oss vad shopppingrundor är för andra. Ett nöje som läker sår och får ens själ att må bra. Att vandra på nya marker ger det där lilla extra som ibland behövs. Det här blir ett ganska långt inlägg, men orkar ni hänga med på vandringen så förstår ni varför.

Frugan är uppvuxen på gränsen mellan Södermanland och Östergötland och är därför mer betrodd med omgivningen runt Krokek än vad jag är. Det var i dessa krokar vi skulle ge oss ut på vandring, närmare bestämt på den 15 km långa Sandvikenrundan. Det blev en omväxlande vandring i omväxlande natur och något längre än vi planerat. 

Det blir som skrivet ett långt inlägg, men jag ska dela in det i olika etapper ifall ni inte orkar hänga med. Det blir mycket bildspel så att ni slipper scrolla alltför mycket.

Sandviken

Det var en ganska blåsig och kylslagen förmiddag vi klev ur bilen vid First Camp intill vattnet inte långt från Krokek. Jag kände genast att jag var något för tunnklädd, men anade att jag skulle värmas upp ju längre dagen led och ju längre vi tog oss på vandringsleden.

Vi startade med en lätt vandring fram till Bodaviken och fortsatte längs med vattenbrynet och nedanför de branta klipporna vid Marmorbruket. Sträckan var till en början väldigt lättgången, men blev allt mer kuperad ju närmare Kolmårdens djurpark vi kom. Vi passade på att ta en avstickare upp till själva Marmorbruket när vi ändå var här. Marmorbruket där man började sin verksamhet på 1600-talet och vars marmorstenar utsmyckat kända byggnader som Drottningholms slott, Kungliga operan och Rockefeller Center i New York. Samtliga platser vi faktiskt besökt. En idag ganska pittoresk plats med lusthuset Tittut som en given vändplats. Inte långt från Kolmården tog vi en fika paus och blickade ut över ett Bråviken där det gick stora gäss på sjön. Kolmården som hade många besökare trots pågående pandemi, men som förra året gjorde en förlust på åtskilliga miljoner.

Kolmården/Lövsjön

Nästa etapp tog oss förbi Kolmårdens djurpark och upp bakom den stora parkeringen och in på Sörmlandsleden. Jo, denna härliga leds etapp 32 sträcker sig ända in i Östergötland och gör sällskap med Sandvikenleden i flera kilometer.

Vi hade nu avverkat den blåsiga och lite kylslagna delen av vår vandring. Nu hade vi fått upp värmen så pass att vi t.o.m. kunde knäppa upp ytterplaggen. Den här delen startar på grusväg, men viker snart in på en väldigt lättgången och vacker stig längs med Lövsjön. Vi stötte på fler vandrare som var ute i samma ärende som oss och det märkliga infann sig även här. Har du tänkt på det. tar du en promenad i stan så kan du möta åtskilliga medmänniskor, men ingen hälsar om du inte känner personerna i fråga. Ute i naturen kan du stöta på helt främmande människor som alla hälsar med ett leende. Ännu ett skäl att gilla landsbygden mer än staden. Här stannade vi också till och tog det kaffe och det fikabröd vi hade kvar.

Nunnebanan/Sandviken

Efter att ha avnjutit den vackra utsikten, kaffe och onyttigt fikabröd, så fortsatte vandringen i lättgången terräng. Frugan hade studerat kartan innan avfärd och visst var vi skulle gå, eller gjorde hon det? Jag vet inte om hon missuppfattat något, om beskrivningen var något luddig eller om markeringarna var otydliga. Vi hamnade nämligen något fel. Någonstans vid Lövsjöns norra ände fortsätter Sörmlandsleden och Sandvikenrundan på samma stig, men där Sörmlandsleden viker något vänster för att sedan fortsätta höger, viker Sandvikenrundan av i samma vänstersväng för att sedan ta av ännu mer till vänster. Vi gjorde ingetdera, utan vi fortsatte rakt fram i tron att frugan och beskrivningen var synkade med varandra.

Vi började ana att vi gått lite fel, men höll oss fast i tron att så inte var fallet, tills…

WTF!!!

Avståndet mellan Krokek och Stavsjö är nästan 8 km, fågelvägen. Jag törs inte tänka på hur långt det är på smala skogsstigar. Nu var vi riktigt fel och det goda humöret sjönk några grader…egentligen flera grader. Tills vi googlade och insåg att Stavsjö gamla järnvägsstation ligger ganska långt från Stavsjö samhälle.

Vi visste av beskrivningen att Sandvikenrundan avslutas på Nunnebanan och tack o lov såg vi en illa åtgången skylt med svag text ”Nunnebanan” som pekade åt ett håll. Vi gick dit pilen pekade och chansade på att det var åt rätt håll. Annars vet i tusan vart vi har hamnat. Det var en chansning som gick hem. På en grusväg som var mer eller mindre rak gick vi några kilometer innan vi kom fram till en gräsbank med en välkommen skylt där de stod ”Nunnebanan”.

Nunnebanan som i sig har en härlig historia. 18 km lång är den och var i drift åren 1901-1939 i syfte att forsla träd som sargats av barrskogsnunnans framfart. Från Virå bruk, via Stavsjö och ned till Sandviken (där vår vandring både började och avslutades) gick den järnväg som idag utgör både vandrings- och cykelleder.

Ni märker att bilderna blir färre ju längre in i inlägget jag kommer. Dels fanns det inte så mycket att föreviga den sista biten och sedan är det som det brukar vara. Intresset är på topp från början och sedan avtar det vartefter.

Vi såg slutet på denna vandring. 5 timmar 48 minuter efter att vi gick från bilen, anlände vi till densamma. De 15 km vi hade räknat med blev 20 p.g.a. det lilla misstaget ute i skogen.

Vädret var nu mer behagligt än när vi avgick, fast klockan var mer än vi hade hoppats. Vår tanke var att avsluta denna motionsrunda med grillat kött och rödvin hemma i trädgården. Det blev en pizza i Krokek istället.

Har ni orkat hänga med ända in i slutet och vet vad ni nu vet. Har ni lust att engagera oss som guider på nästa vandring så kan ni slå en pling.